Den akratiska cirkeln
Skådespelare: Fredrik Gunnarson, Emelie Strandberg, Pär Malmström, Hans-Christian Thulin, Pia Örjansdotter. Inscenering: Christina Ouzounidis. Ljusdesign: Johan Bergman.
Läs mer

Formmässig fullträff av Weimar
Weimar är teatergruppen som inte tvekat inför det smala och svåra. Dom har varken smugit eller skämts för sina högt ställda intellektuella och pretentiösa ansatser. Föreläsningsserier har genom åren varvats med experimentteater av vitt skilda slag. Resultatet har varierat vilket är priset av att experimentera, av att hela tiden plöja ny mark.
De fria grupperna i Malmö har alltid tillfört ny frisk luft till ett i stundtals rätt enahanda teaterutbud. Bland de främsta var Ensembleteatern som i början av 90-talet la den grund för vilken flertalet av de nu aktuella grupperna verkar. Dom förmådde locka den så eftertraktade unga publiken till teatern. Detta via smart, nytänkande marknadsföring och publikvänlighet, samt genom att introducera för Sverige då nya grepp som teatersport och diverse följetonger.
Teatr Weimar är inte den grupp som är synonym med direkt publikvänlighet och tillgänglighet, men dom är däremot en naturlig frukt av det rika och allt mer växande teaterutbud som Malmö nu utgör, och som nyss nämnda Ensembleteatern la grund för. Malmö är nu en stad vuxen nog att rymma denna typ av ambitiösa ansatser som Weimar bedriver. Och Weimar är träffande nog allt mer bekväm i denna självutnämnda roll som de intellektuellt djupdykande samt som presentatörer av nya kontinentala strömningar och former.
I Weimars lokaler vid S:t Gertrud i Malmö, är nu orden i centrum. Den akratiska cirkeln är en slags reading, avskalad och minimalt dramatiserad. Fem skådespelare, fem ljuskäglor och lika många manuskript utgör hela scenbilden. Överordnat dem alla är historien, texten, ja, till och med orden in i dess minsta beståndsdel.
– Jag tog av mig ringen för… för att det var varmt, säger Mannen i upptrappningen till ett gräl med sin fru. Kommentaren framkalla givetvis ofrånkomliga skrattsalvor från premiärpubliken, men synliggör samtidigt pjäsens kärna - de osagda orden. Spänningen mellan mening och innehåll, synliggörande av den krystade språkdräkt i vilken vi klär våra avsikter.
Det samma gäller dialogen mellan den beskyddande fadern och den till ungdomen nyss uppvaknade dottern där innebörden att ”springa ute på nätterna” skiljs åt och till komikens bristningsgräns ältas om och om igen.
Det är dock ett skratt som fastnar i halsen, detta då vi i takt med att historien nystas upp, får se de bittra frukterna av denna bristfälliga kommunikation. Vi får som ett resultat av livslögner och haltande kommunikation följa familjens obönhörliga sönderfall.
Den akratiska cirkeln blir dels en studie i kommunikation, ordens virrvarr, komplexitet och dubbelmening. Men också parallellt en djupdykning i just det akratiska problemet, som den svulstiga titeln antyder. Ordet kommer från det grekiska akrasia, och kan väl enklast beskrivas som att man tappar kontrollen över sig själv som ett resultat av att man upprepade gånger medvetet handlar mot bättre vetande.
Den akratiska cirkeln kretsar främst kring en familj, vilken är sprängfylld av detta motstridiga och osunda beteende som det akratiska begreppet antyder. Förfallet samt oförmågan och det uteblivna modet att hantera orden, följs parallellt åt under den 50 minuter långa fängslande och berusande historien.
Via de inledande komiska ansatserna, där skådespelarna till en början enbart stod och småskrattade åt den text som dom läste tyst för sig själva, fick vi som publik efterhand tillgång. Effektivt inlurade i något som kom att bli en Lars Norénlik återvändsgränd av livslögner och ångest, berörs vi ofrånkomligen av dessa öden samt ordens igenkännande virrvarr.
Det är inte tal om agerande i dess vanliga förekommande form. I denna minimalistiska reading härskar de små och nära uttrycken. Fredrik Gunnarson bemästrar uppgiften magnifikt, trovärdigt och med perfekta pauseringar.
Helt outstanding är dock Pia Örjansdotter. Redan i teaterhögskolans uppsättningar för några år sedan agerade hon klart starkast. Hon äger, ven i det lilla formatet, en närvaro, en sparsam fängslande mimik och ett naturligt fokustagande som gör att man tror på allt hon säger. Ett drag av naturlig innerlighet och direkthet som känns igen från de riktigt stora skådespelarna, som till exempel Pernilla August och Lena Endre.
Weimars föreställning är trots, eller möjligen tack vare, sin nakenhet en engagerande och spännande resa. En i högsta grad tankeväckande och formmässig fullträff av Malmös egna avantgardister.
/ Michael Högberg, Ystads Allehanda.

Teatr Weimars Werkstadt
Att fördjupa och problematisera olika aspekter på dramatiken som konstform hör dessvärre inte till vanligheterna i den kulturella offentligheten.
Teatr Weimar har i olika arrangemang emellertid visat sig vara angelägna om att föra in olika typer av undersökningar om teaterns villkor på agendan, bland annat genom en rad sceniska experiment under rubriken Werkstadt.
I helgens tredje Werkstadt-uppsättning, Den akratiska cirkeln, handlar det mindre om någon blinkande travesti på Brechts Den kaukasiska kritcirkeln än om det platonska och aristoteliska Akrasia-begreppet, inom filosofin definierat som ”vilje-svaghetens problem”
Varför väljer människan ibland ett sämre handlingsalternativ trots kunskap om det bästa? Vilja gott men göra ont, för att tala med aposteln Paulus.
I Teatr Weimars handlingsplan har detta konkret inneburit att man studerat moderna och klassiska dramatiska verk och beteendevetenskapliga teorier för att bättre förstå denna ”logiska paradox”.
För att granska de dramatiskt gestaltningsbara sidorna av detta fenomen – diskrepansen mellan ord och avsikt i replikerna – lät dramatikern och regissören Christina Ouzounidis, tillsammans med skådespelarna Fredrik Gunnarson, Pia Örjansdotter, Emelie Strandberg, Pär Malmström och Hans-Christian Thulin, i helgen frilägga en nyskriven texts innebörder genom att ta bort själva gestaltandet (kostymer, scenografi etc).
Blott fem notställ med manus, fem stillastående skådespelare och fem röster i ett intressant experiment om människans omedvetna krafter.
Uppsättningen följs av ett seminarium på Teatr Weimar.
/ Martin Lagerholm, Kvällsposten


Elektra
Skådespelare: Pär Malmström, Linda Ritzén, Monica Wilderoth. Inscenering: Fredrik Haller. Text: Jörgen Dahlqvist. Ljusdesign: Johan Bergman
Läs mer

Årslistan 2005
1. The Andersen Project, Robert Lepage, gästspel i Köpenhamn
2. Tristan och Isolde, regi Peter Sellars, scenografi Bill Viola, dirigent Esa-Pekka Salonen på Opera Bastille i Paris
3. Elektra på lilla Teatr Weimar i Malmö. Jörgen Dahlqvist har gjort en stram, effektiv modernisering av det klassiska dramat. Monica Wilderoth och Linda Ritzén spelade ut den centrala konflikten med en ohöljd smärta och kraft som jag sällan skådat på en svensk teater.
4. Pebberods suppe, regi Lars Rudolfsson, på Det Kongelige, Köpenhamn.
5. Harold Pinters Nobelpris.
/ Theresa Bener, Kvällsposten

Kulturtoppen 2005: Ett riktigt bra kulturår
1. Hinsehäxan, Lillemor Östlins självbiografi
2. Dolt hot, film av Michael Haneke
3. Bonnie "Prince" Billy i Berlin
4. Elektra, teaterföreställning i Malmö
Teatr Weimar i Malmö åstadkom en sällsynt välspelad Elektra med helt nya perspektiv som placerar den mitt i samtiden.
5. Boxningsgala i Berlin
/ Malin Krutmeijer, Helsingborgs Dagblad

Rasande uppgörelse mellan mor och dotter

I våras inledde Teatr Weimar en serie nyskriven dramatik som bygger på antika myter. Syftet är att belysa kvinnors villkor och roller i dag, med djup resonans från grekiska tragediers arketyper. Först ut var Christina Ouzounidis Persefone, och nu har Jörgen Dahlqvist i en stram, skoningslös text renodlat konflikterna i Elektra.
Teatr Weimars lilla, mörka scenrum ger en klaustrofobisk ram, som naglar fast tre personer i en omöjlig inbördes kamp om motstridiga livsprojekt.
Den ödesbundna sorgestämningen slås an med tunga körstycken ur Alfred Schnittkes Requiem. Fondväggen växlar färg i de tre akterna, från smärtfullt blodrött till ettrigt gult, och sist en avklarning i det kliniskt sjukhusvita.
Pjäsen inleds vid Agamemnons begravning. Monica Wilderoths Klytameistra är förstenad av skuldkänslor och sorg. Två barn har hon förlorat, och efter skilsmässa har nu hennes exmake begått självmord. Hon får lite tafflig tröst av sin älskare, Aighistos, som Pär Malmström ger en ljus, empatisk gestalt. Förmodligen vet han inte vilken mörk familjehistoria han förälskat sig in i. Det vet däremot Elektra, som hudlöst översiggiven gråter ut saknaden efter sin far. Linda Ritzén ger Elektra en trotsigt pubertal protest, reser en mur av förakt mellan sig själv och moderns nye man: "Jag vill vara ensam med min sorg".
I oroliga nattliga samtal med sin döde far väver Elektra en egen logik. Aighistos, som slog en kil mellan hennes föräldrar, är orsaken till faderns död. Klytameistra, tyngd av diffusa skuldkänslor men vilja att leva, bestämmer sig för att gå vidare och bejaka sin nya kärlek. Här uppstår den omöjliga konflikten. Elektra kan inte acceptera moderns relation med "mördaren" Aighistos.
Fredrik Haller driver in de två kvinnorna i en rasande uppgörelse som torde sakna motstycke på svenska scener i dag. Monica Wilderoth släpper alla tyglar och vrålar ut ett våldsamt försvar av Klytameistras livsval.
Linda Ritzén, som är hypnotiskt uppfylld av Elektras hämndplan, skär djupa sår i moderns själ, söndrar hennes möjligheter att någonsin våga tro på ett nytt liv. Jag har själv aldrig sett så kompromisslöst blottlagd förtvivlan på scen sedan Fiona Shaw gjorde Sofokles Elektra i början av 90-talet i Deborah Warners regi. Dessa två kvinnor har ingen utväg genom varandra, de måste gå inåt i sig själva och finna sätt att förhålla sig till verkligheten.
Elektra är oförmögen att förhandla med sin smärta och hamnar på sjukhus. Här kommer en tragisk slutscen som har starka likheter med Sarah Kanes Psykos 4:48, en monolog av besvärjelser från en människa som redan befinner sig i de dödas rike.
Jörgen Dahlqvist har skrivit ett modernt skilsmässodrama, men bevarar antika rollnamn och låter personerna referera till både Hades, Orfeus och Persefone. Detta blir inga främmande anakronismer. Snarare ger de klassiska referenserna ett djup åt de nutida gestalterna. Detta har hänt förr och det kommer att hända igen.
/ Theresa Benér, Svenska Dagbladet.


Elektras budskap angår vår tid
Alla vill dig väl, säger Aighistos bönfallande till sin blivande styvdotter Elektra i ett gravt misslyckat försök att övertala henne att trots all närvara vid hans och moderns bröllop.
Alla vill dig väl. Han hade lika gärna kunnat kasta en tiokilos gråsten i magen på henne, men själv hör han inte hur hånfullt orden klingar i öronen på ett barn som förlorat allt, inklusive hoppet om att någon enda människa fortfarande vill henne väl. Hennes far, Agamemnon, är död, och hennes mor, Klytameistra, står i begrepp att gifta sig med den man hon anser bär skulden för faderns död. Hennes syskon är borta. Hon är ensammast i världen.
Teatr Weimars Jörgen Dahlqvist lyfter i sin bearbetning av berättelsen om Elektra och hennes dysfunktionella familj med sig de bärande konflikterna från det antika dramat rakt in i 2000-talet och skalar bort alla onödiga tidsmarkörer utan att för den skull överge sitt original. Han tar en risk genom att låta samtliga karaktärer behålla sina namn, och genom att låta deras verbala referensramar omfatta dödsguden Hades, sköna Helena, Herakles, Orfeus och Eurydike, men klarar sig tack vare flyhänt penna, varsam regi och lysande skådespelare undan vad som annars lätt hade kunnat bli anakronistiska krokben för det budskap han vill förmedla.
Resultatet blir istället det motsatta – droppandet av mångtusenåriga namn på personer och platser bidrar till en känsla av allmängiltighet och tidlöshet som bara förstärker den dystra insikten om att föräldrars svek mot barn dessvärre är något föråldrat eller något nytt under solen.
En farlig lockelse vid hanteringen av en till synes svartvit historia som den om Elektra, där uppdelningen mellan gott och ont vid en första anblick kan tyckas fullkomligt okomplicerad, är att teckna enkla karaktärer med tydliga konturer i tron att detta ska accentuera poängen. Inte heller i denna lömska grop faller Teatr Weimar, vilket måste betraktas som en ganska enastående prestation med tanke på föreställningens blygsamma längd på knappt en timme.
Till ochmed Pär Malmströms Aighistos hinner, trots sin birollsstatus i en helhet där fokus läggs på den sargade relationen mellan mor och dotter, anta mänskliga proportioner istället för att, vilket hade kunnat bli fallet, framställas som en endimensionell – och fullkomligt ointressant – skurk.
Klytameistra, fantastiskt tolkad av Monica Wilderoth, som för länge sedan etablerat sig som en av Malmös absolut bästa unga skådespelare, tillåts i denna tappning vara långt mer än bara en svekfull mor. I en tid där åtskilliga barn, men också deras föräldrar, kämpar för att finna jämvikt i smärtsamma uppbrott och nya, besvärliga familjekonstellationer, känns hennes plågsamma brottningsmatch med det dåliga samvetet och önskan om att åter få uppleva kärleken både levande och angelägen.
Linda Ritzén är kort sagt briljant i rollen som Elektra. Hon känns närmast outhärdligt trovärdig i sin vrede, sin frustration och sin förtvivlan inför en vuxenvärld som, trots att hon med alla upptänkliga medel försöker ropa på hjälp, gång på gång vänder henne ryggen. Scenen där Klytameistra håller henne i famnen och de två under några dyrbara minuter lyckas nå fram till varandra - för att därefter åter slitas isär och falla ner i det isiga främlingskap ur vilka de inte tycks finna någon väg tillbaka - är inget annat än stor teater.
Tack och lov går det, trots all pjäsens smärta och trots den minst sagt kolsvarta upplösningen, att skönja strimmor av hopp i eländet. Klytameistra och Aighistos är som sagt inga demoner, utan bara två handfallna stackars vuxna som i grund och botten faktiskt menar vad de säger att de vill väl.
Elektra är en påminnelse för dem, och för oss alla andra, att dylika goda föresatser får ett värde först sedan de baxats från ord till handling.
/ Anna Lindblom, Skånska Dagbladet

Trasig av skuld, utom sig av sorg
I våras inledde Teatr Weimar en serie nyskrivna pjäser med utgångspunkt i de grekiska tragediernas kvinnliga hjältar. Först ut var Christina Ouzounidis intressanta omtolkning av Persefone-myten, och igår var det premiär på teaterledarens Jörgen Dahlqvists Elektra, inscenerad av Fredrik Haller.
Ett av de övergripande syftena med den pågående pjässviten är att belysa villkoren för dagens unga kvinnor och samtidigt placera dem i en dramatisk och litterär tradition. Det är en utmärkt interpretationsmetod som ständigt måste sträva efter en balans mellan myt och samtid, mellan text och liv.
I Elektra har man programenligt också lagt huvudvikten mellan mor och dotter – Klytameistra (Monica Wilderoth och Elektra (Linda Ritzén) – strax efter att den förre mördat den senare och brodern Orestes far Agamemnon, och nyligen gift om sig med älskaren Aighistos (Pär Malmström).
På Teatr Weimars lilla scen handlar det emellertid mindre on någon pompös Hamlet-hämnare än om en lika vardaglig som våldsam konfrontation mellan två familjemedlemmar. På ena sidan en mor trasig av skuld, och på den andra en dotter utom sig av sorg. Och klaga månde de båda: Klytameistra för att hon håller på att förlora ett barn, och Elektra på grund av en redan bortgången far. Och mellan de båda krafterna Aighistos vinddrivna mansgestalt, en vanmäktigt upprättad auktoritet i en på förhand dödsdömd konstellation.
Pjäsen imponerar på alla punkter; Dahlqvists text visar prov på såväl djupa psykologiska insikter som på språklig och dramatisk ekonomi, något som regissören och den trehövdade ensemblen vårdat med den äran genom en motsvarande behärskning och stringens i replikerna och en effektfull förtätning i de sceniska åtbörderna. Så ska den klassiska dramatiken räddas undan förgängelsen.
/ Martin Lagerholm, Kvällsposten

Samtida Elektra går rakt in i hjärtat
Den som längtar efter levande och angelägen teater har just nu chansen att uppleva det hos fria gruppen Teatr Weimar i Malmö. Gruppens moderniserade version av den antika myten om Elektra landar mitt i samtiden och drabbar rakt i hjärtat.
Istället för en självisk, ondsint mor som plågar en hämndlysten dotter, möter vi två kvinnor som på skilda sätt hanterat en frånvarande far respektive äkta man (Agamemnon).
Klytameistra begärde skilsmässa, medan Elektra förvrids mentalt i skuggan av den nu döde far hon glorifierar.
Det blir en nästan outhärdligt stark sammandrabbning mellan en mycket mänsklig mor och en hjärtskärande olycklig dotter. Det är så klockrent avlyssnat, så trovärdigt framspelat, att distansen mellan scen och publik utplånas. Själv blir jag direkt tagen.
Mycket ska tillskrivas skådespelarna - Monica Wilderoth som Klytameistra och Linda Ritzén som Elektra gör fantastiska prestationer, fokuserade och lyhörda. Men en hel del ligger också i den intelligenta texten. Här har Elektra, för att uttrycka det tillspetsat, internaliserat en patriarkal kultur. Denna präntar i henne vad som ter sig som en familjekulturell urbild: att en fars försumligheter självklart kan projiceras på modern, som följaktligen aldrig kan vara tillräcklig, aldrig uppoffrande nog. Alltmedan den blanka tomheten efter fadern fungerar som en inre filmduk, där ödsliga idealbilder av det som (skulle) varit bra spelas upp.
Föreställningen, en enaktare om cirka en timme, ingår som andra delen i en trilogi där Teatr Weimar undersöker "unga kvinnors villkor med de grekiska myterna som utgångspunkt", som det står i programmet.
/ Malin Krutmeijer, Helsingborgs Dagblad


Persefone
Skådespelare: Christer Strandberg och Nina Hoppe. Text och inscenering: Christina Ouzounidis.
Ljus och scenografi: Malin Gülich. Ljustekniker: Johan Bergman
Läs mer

Myt i nya kläder
Persefone är den unga kvinna som i den grekiska myten försvinner och tvingas leva dubbelliv och nu har Christina Ouzounidis skrivit en ny pjäs, Persefone, en omtolkning för 2000-talet av det klassiska dramat. I onsdags den 6 april var det urpremiär på Teatr Weimar i Malmö.
Två människor på en parkbänk som eftertänksamt upprepar vissa bestämda meningar om en frånvarande person, rytmiskt, melankoliskt, som vore det början på en typisk pjäs av Beckett. Men det är sorgsna föräldrar som försöker tala om sin frånvarande/döda dotter, i Persefone med manus och regi av Christina Ouzounidis.
I tomrummen mellan orden växer det fram en bild av en bild av en ung kvinna utan hemortsrätt, en närvarande frånvaro, med omtagningar av skenbart banala formuleringar som i sin struktur kan påminna om norske succédramatikern Jon Fosse.
På Teatr Weimars intima scen i centrala Malmö rör sig Nina Hoppe och Christer Strandberg mellan ljus och skuggor i sina olika roller som föräldrar, gamla skolkamrater och nära vänner till den unga kvinnan vars namn aldrig nämns.
Vi får inte höra Persefones röst. Men ju mer vi får höra om henne, desto mindre får vi veta. Kanske var hon en duktig skolflicka, väl påläst, kanske var hon snarare en slarvig tonårstjej som hellre höll till på barer om kvällarna än läste läxor. Med sina dubbla liv hamnar hon kanske mellan alla stolar, alla adjektiv, all slags tydlig identifikation.
I Teatr Weimars Persefone tycks den kvinnliga arketypen bortom räckhåll, som om Christer Strandbergs manliga rollkaraktärer och Nina Hoppes kvinnliga rollkaraktärer är ute på jakt i en stor mörk skog.
Det är intressant teater med sina surrealistiska övertoner, dock inte helt lätt att tolka och förstå. Men intensitet, exakt timing och närvaro finns i Christer Strandbergs och Nina Hoppes gestaltning av alla de människor som tycks förlorade ikring den döda/frånvarande Persefone.
Det här är teater sin i sin motsträvighet tänjer på gränserna och hos åskådaren kvarlämnar en kreativ förvirring.
/ Ingela Brovik, Skånska Dagbladet.

Intressant tvåmansföreställning
Mot bakgrund av myten om Persefone, som en dag rövas bort av dödsrikets gud och tvingas dela upp sitt liv i en jordisk och en underjordisk tillvaro, har Christina Ouzounidis och Teatr Weimar i sin lilla teaterlokal på S:t Gertrudsgatan satt upp en mycket intressant tvåmansföreställning om den splittring som ett dubbelt ursprung (existentiellt, andligt, etniskt, kulturellt) kan ge upphov till.
Ouzounidis har gjort en särskild poäng av Persefone som myt och som objekt för andra människors uppfattningar och behov, framför allt genom att blott presentera henne genom andra rollgestalters minnesbilder. Här får hennes föräldrar, vänner och bekanta (samtliga lyhört gestaltade av Christer Strandberg och Nina Hoppe) chansen att i korta scener genomsyrade av en originellt fragmenterad, prövande och stympad dialog med drag av såväl absurdism som Norén ge sin syn på den för åskådarna konstant frånvarande Persefone. Det leder till att bilden av henne blir motstridig (föräldrarnas duktiga flicka mot vännernas komplicerade och tragiska gestalt) och att hon som individ blir alltmer suddig i konturerna, och på så sätt också en alienerad figur som verkningsfullt svarar mot den dramatiska textens söndersprängda repliker och stelnade åtbörder.
Persefone är tänkt att ingå i en serie pjäser med utgångspunkt i de grekiska tragedierna och deras roll i den dramatiska traditionen, och av Ouzounidis aktuella stycke att döma kan man med tillförsikt se fram mot höstens premiär av Elektra. Teatr Weimar har, tillsammans med systerensemblen Teater Terrier, kommit att företräda en modern och dynamisk scenkonst i Malmös fria teaterliv, och som med sina traditionsmedvetna ambitioner och konstnärliga integritet därmed också utgör ett livsnödvändigt alternativ till institutionskulturens stundom rätt statiska syn på teaterns väsen och funktioner.
/ Martin Lagerholm, Kvällsposten

RECENSION/TEATER.
Dramatikern Christina Ouzounidis dialog där personerna hela tiden hakar i varandra känns flödande och spännande. Teatr Weimar visar ännu en gång att en bra text fyller scenen fint utan överdådig scenografi eller kostym.
Christina Ouzounidis tar avstamp i den grekiska myten om Persefone – Zeus' och Demeters vackra dotter som förs bort av Hades och tvingas tillbringa en del av året i dödsriket men får vistas den andra delen ovan jord. Att leva med en dubbel identitet och dubbelt ursprung är inget ovanligt i Sverige idag. Den unga kvinnan som pjäsen kretsar kring har sina fötter i olika världar. Men vi får inte möta henne. Istället är det andras uppfattningar och åsikter om henne vi får ta del av. Föräldrar, vänner och klasskamrater ger alla sin version och de olika åsikterna om den unga kvinnan går isär. Vem var hon? Går det verkligen att låta någon annan formulera en identitet?
Rollerna spelas av Christer Strandberg och Nina Hoppe, som nära och skickligt behärskar texten. Båda två har en förmåga att tänja lite åt humorn.
Ouzounidis leker med språket, precis som i sin förra pjäs Verbet Tala. Speciellt med människans förmåga att upprepa meningar och ord så att de till slut minskar i trovärdighet. Men språket i dialogen blir i sin vardaglighet ändå rytmiskt och poetiskt.
/ Karin Lindbom, Nummer.se

En fängslande väv av motstridigheter
Enligt grekiska mytologin blev Zeus dotter Persefone bortförd av Hades till ett liv i underjorden. Hennes mamma, och tillika växtlighetens gudinna Demeter, tvingades enligt myten köpslå med Hades för att befria sin dotter.
Resultatet blev så småningom att Persefone fick bo halva året hos sin mor, och andra halvan i underjorden hos Hades.
Samma tema återfinns i flertalet andra myter. I grekisk mytologi har vi till exempel berättelsen om Afrodite som söker sin älskade Adonis. Den myten är å sin sida importerad österifrån där vi har gudinnan Anat som söker sin Baal, och så vidare ända tillbaka till Gilgamesh-eposet från 2000 år före Kristus, där vi återfinner samma tema
Teatr Weimar har genom föreställningen Persefone inlett en serie där världslitteraturens kvinnliga arketyper ska utgöra grunden för att belysa unga kvinnors livsvillkor.
I likhet med myten serveras vi i Teatr Weimars avskalade, nakna föreställning ett modernt kvinnoöde med dubbla ursprung.
Skådespelarna Christer Strandberg och Nina Hoppe iklär sig under föreställningens gång rollerna som föräldrar, vänner, lärare och pojkvän, vars berättelser alla gör anspråk på att teckna den korrekta bilden av den nyligen avlidne unga kvinnan Persefone.
De både föräldrarna porträtterar med dåligt spelad stolthet präktigt bilden av den skötsamma dottern för vilken dom gjort allt de kunnat. Hennes lärare försvarar å sin sida sitt utnyttjande av Persefone med lika tunna som desperata förklaringar, vännerna likaså. Alla tycks de, i avsaknad av bättre verktyg, ordinerar sig själva livslögner som bot mot dåligt samvete.
Utan att själv framträda finns hon således där, som föremål för berättelserna och för vår förundran. Mångfacetterad men utan varken botten eller tyngd sätter Persefone genom sitt lika gränstämjande som korta liv effektivt frågan om identitet i centrum.
Ämnet är tungt, spelet sparsmakat och scenografin näst intill obefintlig. Likväl förmår regissören och manusförfattaren Christina Ouzounidis hålla premiärpubliken i ett järngrepp. Föreställningen balanserar effektivt och okrystat mellan olika tilltal såsom teveinspelning, förinspelade röster och ljudmattor som komplement till texten. (...)
Dialogerna, och då främst de mellan de båda föräldrarna, är dock så starka och välskrivna att de förmått att helt stå på egna ben. Ofta tar textpartierna sin start i svaren, om vilka de båda kombattanterna frenetiskt ofta är osams, för att i nästa sekund uppnå en näst intill komisk samstämmighet.
Vi får gissa oss till frågan, vilken uppdagas lång senare. Genom detta grepp aktiveras publiken effektivt och förblir ofrånkomligt närvarande.
Teatr Weimar är numera ett spännande och lite udda inslag i den skånska teaterfloran.
Deras lokaler vid St Gertrud i Malmö inbjuder till både intima och tänkvärda teaterupplevelse, och Persefone är inget undantag. Zeus och Hades lögnaktiga batalj om vår mänskliga identitets hemvist är väl värd ett besök.
/ Michael Högberg, Ystads Allehanda

Varsamt om jagets komplexitet
Vid sidan av seminarieserien "Är jaget en illusion?" och projektet Weimar Werkstadt, med iscensatta läsningar av nyskrivna texter, gör malmöitiska Teatr Weimar under våren även en mer sedvanlig produktion. Persefone är emellertid också en nyskriven text, av dramatikern Christina Ouzonodis, som tematiskt knyter an till berättelsen om Persefone, Zeus dotter, som rövas bort av Hades och vars mor Demeter, växtlighetens gudinna, köpslår med Hades så att dottern till slut vistas halva året i de dödas, halva året i de levandes rike.
Huvudpersonen i Christina Ouzonidis text verkar på samma sätt ha tillbringat delar av sitt liv i Portugal, hos sin far, och delar av sitt liv i Sverige, hos sin mor. "Verkar" för att kvinnan i textens centrum inte själv är närvarande på scen och både hennes jag och hennes handlingar är lika gäckande och motsägelsefulla som den "Anne" som utgör referenspunkt i Martin Crimps Hot mot hennes liv.
På Teatr Weimar står skådespelarna Christer Strandberg och Nina Hoppe på den lilla svartmålade scenen, där en enkel bänk strax framför publiken utgör den enda rumsliga hållpunkten.
Deras kroppar och röster förmedlar minnen, uttalanden och berättelsefragment om en ung kvinna som troligen just ska begravas men som kanske i stället försvunnit eller kanske inte ens existerat annat än i form av alla de bilder som människor gjort sig av henne. En fars dotter, en mors dotter, en vän, en skolkamrat, en älskare: rösterna skulle kunna handla om olika människor, om händelser som inte hänger ihop sinsemellan, ändå finns det trådar som väver ihop dem.
Växlingarna mellan de personer - eller relationer - som berättar visas med ganska finstilta tillägg till skådespelarnas svarta kläder, små förändringar i uttryck och minspel: halsdukar i olika färger, ett par glasögon, en bara lätt förändrad kroppshållning.
Och kanske skulle man kunnat anonymisera spelet ännu mer, för det befriande i uppsättningen ligger i att den inte förklarar särskilt mycket, bejakar att tider och identiteter överlappar varandra.
Det händer också ibland att scenerna fastnar i textens rytmiska upprepningar och pauseringar, att språkets lek med det inte betydelsebärande tynger ner helhetens lätthet och respekt för det som inte låter sig beskrivas hos en människa. Men när föreställningen är som bäst får både publiken och det komplexa i ett jags olika uppenbarelser vara ifred: bara visas fram med ett varsamt och undersökande handlag.
/ Ylva Gislén, Svenska Dagbladet


Verbet tala
Skådespelare: Pia Örjansdotter, Annika Kofoed och Ellen Norlund. Text och Inscenering: Christina Ouzounidis.
Ljus och scenografi: Malin Gülich. Ljustekniker: Johan Bergman
Läs mer

Teatr Weimar träffar en livsnerv
"Den lilla gruppen Teatr Weimar huserar i lite ruffiga lokaler strax intill Teater Terrier i Malmö och har snabbt blivit ett stimulerande tillskott i södra Sveriges teaterflora - främst på grund av att uppsättningarna kombineras med seminarier, happenings, diskussioner och en i största allmänhet modernistiskt inspirerad intellektuell hållning.
Under vårens måndagskvällar håller man till exempel en readings- och seminarieserie i samarbete med Teaterhögskolan i Malmö kring människan i dramatiken med utgångspunkt i texter av bland andra Sarah Kane, Martin Crimp och Peter Handke.
På Weimar Verkstadt visas hela eller delar av nyskrivna teatertexter som repeterats under några få dagar och spelas under lika kort tid. Och det är isig vårvinterkyla på gatorna när publiken tränger ihop sig på hårda skolstolar för att vara med om den första verkstaden, kring Christina Ozounidis text Verbet tala.
Två skådespelare, Annika Kofoed och Pia Örjansdotter, gestaltar två människor i kritstrecksrandig kostym som stående vid var sin pulpet försöker tala sig ur en relation som tar mer och mer plats ju mer de anstränger sig för att beskriva hur lite den betyder. Ordflödet får en egen roll, liksom sufflösen vars uppmärksamma lyssnande får större och större plats i relation till de två som talar, och det humoristiska i situationen sticker hela tiden hål på frasernas pretentioner.
Avsikten med Weimar Verkstadt är att undersöka dramatikens villkor, och ansatsen påminner om den som låg bakom liknande projekt hos Ensembleteatern i Malmö under nittiotalet: att kraftigt korta tiden mellan text och uppsättning, avståndet mellan dramatiker, regissör, skådespelare och publik.
Och resultatet då var förbluffande intressant - inte bara fungerade projekten som en dramatikerskola och skådespelarträning - att varje uppsättning bara spelades en gång gav dessutom en enorm närvarokänsla i teaterrummet, som fylldes till bristningsgränsen av åskådare. Och lite av samma löfte hänger i luften under Verbet tala: i den anspråkslöshet som ligger i prövandet med publiken, i ett här och nu, finns en av teaterns starkaste livsnerver.
/ Ylva Gislén, Svenska Dagbladet

Egensinnigt i Malmö
"Det är mörkt trångt och fullsatt. På scenen spelas avantgardistisk teater. Man skulle kunna tro att vi var på en av de mindre scenerna på Volksbuhne vid Rosa Luxemburg Platz i östra Berlin, men vi är på Teatr Weimar i centrala Malmö, vägg i vägg med skånskans redaktion. "Det är som om filmregissören Björn Runges västkustsurrealism skulle ha ingått en kortvarig förlovning med norske succédramatikern Jon Fosses egensinniga konkreta poesi, med dess typiska omtagningar. Men här är det kvinnliga förtecken, självironiskt utforskande av ord och kommunikation. Spännande, dynamiskt och nyskapande teater är det som Ouzounidis skapat, med utrymme för mångbottnade frågor efter föreställningens slut, och vi i publiken får åtskilliga tillfällen att sätta skrattet i halsen" [...] "Missa inte vårens program på Teatr Weimar om du vill försöka förstå din egen tid. Här finns mer Werkstadt, readings, seminarier i samarbete med Teaterhögskolan i Malmö."
/ Ingela Brovik, Skånska Dagbladet


Blodet ropar på sina bröder

Skådespelare: Karin Huldt. Text och inscenering: Jörgen Dahlqvist. Ljus och scenografi: Malin Gülich. Ljustekniker: Johan Bergman
Läs mer

Med kuslig precisions har verkligheten lagt sin resonansbotten till Teatr Weimars två senaste pjäser om kvinnomisshandel i trons namn. Mellan höstens föreställning "En uppmaning till martyriet" och nya stycket "Blodet ropar på sina bröder" gavs plats för det minst lika spektakulära reella dramat i Knutby, där minst en kvinna visade sig ha mördats bakom de prydliga villafasaderna i frikyrkosamhället.
Medan höstens föreställning gav röst åt mannen, i Viktor Björnbergs tappning pendlande mellan ånger och hämndbegär, är det denna gång kvinnans tur att berätta sin historia. I rollen ses Karin Huldt och som författare och regissör står Jörgen Dahlqvist. Scenrummet är mer avskalat än förut, kanske ett förhörsrum med en stol som enda rekvisita. Ett mörkt hörn och en strålkastare som följer varje skiftning i kvinnans ansikte. Ett du ges och adressaten är ömsom den misshandlande mannen, Gud eller en förhörsledare. Idel manliga auktoriteter att böja sig under och kvinnan hukar för att hon måste, för att hon är rädd och för att hennes tro säger att hon ska men ändå inte kan ge upp kampen om barnen. I fragment och bisatser kryper sanningen fram om det som hänt, förfärande skarpa skärvor av våld och sexuell förnedring. Vidrigt förstås och samtidigt - tyvärr - nog så trovärdigt.
Kvinnan är på en gång offer och gärningsman, sedan hon i ett förtvivlat försök att värja sig knivskurit mannen. Kring detta moraliska dilemma spinner stycket sitt resonemang, är det berättigat att döda sitt barns far, för barnens skull. Ensam i strålkastarskenet, med sitt ansikte och sin röst som enda redskap, för oss Karin Huldt ner genom helvetesvandringen, ett stegvis nedsänkande genom medvetandets skyddshinnor.
Gestaltningen är säker och samtidigt hudlös, en imponerande prestation och en text som trovärdigt belyser inte bara avarter inom kristendomen utan också rent existentiella frågor om rätten till att döda och försvara det man brinner för. Medan den misshandlande mannen i fjolårets föreställning aldrig blev fullt ut begriplig blir kvinnan i Karin Huldts tolkning en bara alltför möjlig och intensivt närvarande gestalt. ”
/ Boel Gerell, Sydsvenska Dagbladet

Karin Huldt gör rollen som den misshandlade kvinnan med en stor närvaro. Hon ser alldaglig ut i beige skjorta, långbyxor och vårjacka och hon beskriver en vardag med både våld, sexuella övergrepp och förnedring. Det är äckligt och sorgligt, men skrämmande verklighetstroget.
/ Karin Lindbom, Nummer.se

Karin Huldt gör en stram och osentimental gestaltning av kvinnan, flyttar oss med små rörelser och förskjutningar i blickens fokus mellan förhör och bön och framåt i texten på ett sätt som ger berättelsen auktoritet.
/ Ylva Gislén, Svenska Dagbladet

  Recensioner

2005-2003

Den akratiska cirkeln
Elektra
Persefone
Blodet ropar på sina bröder