|
Den
akratiska cirkeln
Skådespelare: Fredrik Gunnarson, Emelie Strandberg, Pär Malmström,
Hans-Christian Thulin, Pia Örjansdotter. Inscenering: Christina Ouzounidis.
Ljusdesign: Johan Bergman.
Läs mer
Formmässig fullträff av Weimar
Weimar är teatergruppen som inte tvekat inför det smala och
svåra. Dom har varken smugit eller skämts för sina högt
ställda intellektuella och pretentiösa ansatser. Föreläsningsserier
har genom åren varvats med experimentteater av vitt skilda slag.
Resultatet har varierat vilket är priset av att experimentera, av
att hela tiden plöja ny mark.
De fria grupperna i Malmö har alltid tillfört ny frisk luft
till ett i stundtals rätt enahanda teaterutbud. Bland de främsta
var Ensembleteatern som i början av 90-talet la den grund för
vilken flertalet av de nu aktuella grupperna verkar. Dom förmådde
locka den så eftertraktade unga publiken till teatern. Detta via
smart, nytänkande marknadsföring och publikvänlighet, samt
genom att introducera för Sverige då nya grepp som teatersport
och diverse följetonger.
Teatr Weimar är inte den grupp som är synonym med direkt publikvänlighet
och tillgänglighet, men dom är däremot en naturlig frukt
av det rika och allt mer växande teaterutbud som Malmö nu utgör,
och som nyss nämnda Ensembleteatern la grund för. Malmö
är nu en stad vuxen nog att rymma denna typ av ambitiösa ansatser
som Weimar bedriver. Och Weimar är träffande nog allt mer bekväm
i denna självutnämnda roll som de intellektuellt djupdykande
samt som presentatörer av nya kontinentala strömningar och former.
I Weimars lokaler vid S:t Gertrud i Malmö, är nu orden i centrum.
Den akratiska cirkeln är en slags reading, avskalad och minimalt
dramatiserad. Fem skådespelare, fem ljuskäglor och lika många
manuskript utgör hela scenbilden. Överordnat dem alla är
historien, texten, ja, till och med orden in i dess minsta beståndsdel.
Jag tog av mig ringen för
för att det var varmt,
säger Mannen i upptrappningen till ett gräl med sin fru. Kommentaren
framkalla givetvis ofrånkomliga skrattsalvor från premiärpubliken,
men synliggör samtidigt pjäsens kärna - de osagda orden.
Spänningen mellan mening och innehåll, synliggörande av
den krystade språkdräkt i vilken vi klär våra avsikter.
Det samma gäller dialogen mellan den beskyddande fadern och den till
ungdomen nyss uppvaknade dottern där innebörden att springa
ute på nätterna skiljs åt och till komikens bristningsgräns
ältas om och om igen.
Det är dock ett skratt som fastnar i halsen, detta då vi i
takt med att historien nystas upp, får se de bittra frukterna av
denna bristfälliga kommunikation. Vi får som ett resultat av
livslögner och haltande kommunikation följa familjens obönhörliga
sönderfall.
Den akratiska cirkeln blir dels en studie i kommunikation, ordens virrvarr,
komplexitet och dubbelmening. Men också parallellt en djupdykning
i just det akratiska problemet, som den svulstiga titeln antyder. Ordet
kommer från det grekiska akrasia, och kan väl enklast beskrivas
som att man tappar kontrollen över sig själv som ett resultat
av att man upprepade gånger medvetet handlar mot bättre vetande.
Den akratiska cirkeln kretsar främst kring en familj, vilken är
sprängfylld av detta motstridiga och osunda beteende som det akratiska
begreppet antyder. Förfallet samt oförmågan och det uteblivna
modet att hantera orden, följs parallellt åt under den 50 minuter
långa fängslande och berusande historien.
Via de inledande komiska ansatserna, där skådespelarna till
en början enbart stod och småskrattade åt den text som
dom läste tyst för sig själva, fick vi som publik efterhand
tillgång. Effektivt inlurade i något som kom att bli en Lars
Norénlik återvändsgränd av livslögner och
ångest, berörs vi ofrånkomligen av dessa öden samt
ordens igenkännande virrvarr.
Det är inte tal om agerande i dess vanliga förekommande form.
I denna minimalistiska reading härskar de små och nära
uttrycken. Fredrik Gunnarson bemästrar uppgiften magnifikt, trovärdigt
och med perfekta pauseringar.
Helt outstanding är dock Pia Örjansdotter. Redan i teaterhögskolans
uppsättningar för några år sedan agerade hon klart
starkast. Hon äger, ven i det lilla formatet, en närvaro, en
sparsam fängslande mimik och ett naturligt fokustagande som gör
att man tror på allt hon säger. Ett drag av naturlig innerlighet
och direkthet som känns igen från de riktigt stora skådespelarna,
som till exempel Pernilla August och Lena Endre.
Weimars föreställning är trots, eller möjligen tack
vare, sin nakenhet en engagerande och spännande resa. En i högsta
grad tankeväckande och formmässig fullträff av Malmös
egna avantgardister.
/ Michael Högberg, Ystads Allehanda.
Teatr Weimars Werkstadt
Att fördjupa och problematisera olika aspekter på dramatiken
som konstform hör dessvärre inte till vanligheterna i den kulturella
offentligheten.
Teatr Weimar har i olika arrangemang emellertid visat sig vara angelägna
om att föra in olika typer av undersökningar om teaterns villkor
på agendan, bland annat genom en rad sceniska experiment under rubriken
Werkstadt.
I helgens tredje Werkstadt-uppsättning, Den akratiska cirkeln, handlar
det mindre om någon blinkande travesti på Brechts Den kaukasiska
kritcirkeln än om det platonska och aristoteliska Akrasia-begreppet,
inom filosofin definierat som vilje-svaghetens problem
Varför väljer människan ibland ett sämre handlingsalternativ
trots kunskap om det bästa? Vilja gott men göra ont, för
att tala med aposteln Paulus.
I Teatr Weimars handlingsplan har detta konkret inneburit att man studerat
moderna och klassiska dramatiska verk och beteendevetenskapliga teorier
för att bättre förstå denna logiska paradox.
För att granska de dramatiskt gestaltningsbara sidorna av detta fenomen
diskrepansen mellan ord och avsikt i replikerna lät
dramatikern och regissören Christina Ouzounidis, tillsammans med
skådespelarna Fredrik Gunnarson, Pia Örjansdotter, Emelie Strandberg,
Pär Malmström och Hans-Christian Thulin, i helgen frilägga
en nyskriven texts innebörder genom att ta bort själva gestaltandet
(kostymer, scenografi etc).
Blott fem notställ med manus, fem stillastående skådespelare
och fem röster i ett intressant experiment om människans omedvetna
krafter.
Uppsättningen följs av ett seminarium på Teatr Weimar.
/ Martin Lagerholm, Kvällsposten
Elektra
Skådespelare: Pär Malmström, Linda Ritzén, Monica
Wilderoth. Inscenering: Fredrik Haller. Text: Jörgen Dahlqvist. Ljusdesign:
Johan Bergman
Läs mer
Årslistan 2005
1. The Andersen Project, Robert Lepage, gästspel i Köpenhamn
2. Tristan och Isolde, regi Peter Sellars, scenografi Bill Viola, dirigent
Esa-Pekka Salonen på Opera Bastille i Paris
3. Elektra på lilla Teatr Weimar i Malmö. Jörgen Dahlqvist
har gjort en stram, effektiv modernisering av det klassiska dramat. Monica
Wilderoth och Linda Ritzén spelade ut den centrala konflikten med
en ohöljd smärta och kraft som jag sällan skådat
på en svensk teater.
4. Pebberods suppe, regi Lars Rudolfsson, på Det Kongelige, Köpenhamn.
5. Harold Pinters Nobelpris.
/ Theresa Bener, Kvällsposten
Kulturtoppen 2005: Ett riktigt bra kulturår
1. Hinsehäxan, Lillemor Östlins självbiografi
2. Dolt hot, film av Michael Haneke
3. Bonnie "Prince" Billy i Berlin
4. Elektra, teaterföreställning i Malmö
Teatr Weimar i Malmö åstadkom en sällsynt välspelad
Elektra med helt nya perspektiv som placerar den mitt i samtiden.
5. Boxningsgala i Berlin
/ Malin Krutmeijer, Helsingborgs Dagblad
Rasande uppgörelse mellan mor och dotter
I våras inledde Teatr Weimar en serie nyskriven dramatik som bygger
på antika myter. Syftet är att belysa kvinnors villkor och
roller i dag, med djup resonans från grekiska tragediers arketyper.
Först ut var Christina Ouzounidis Persefone, och nu har Jörgen
Dahlqvist i en stram, skoningslös text renodlat konflikterna i Elektra.
Teatr Weimars lilla, mörka scenrum ger en klaustrofobisk ram, som
naglar fast tre personer i en omöjlig inbördes kamp om motstridiga
livsprojekt.
Den ödesbundna sorgestämningen slås an med tunga körstycken
ur Alfred Schnittkes Requiem. Fondväggen växlar färg i
de tre akterna, från smärtfullt blodrött till ettrigt
gult, och sist en avklarning i det kliniskt sjukhusvita.
Pjäsen inleds vid Agamemnons begravning. Monica Wilderoths Klytameistra
är förstenad av skuldkänslor och sorg. Två barn har
hon förlorat, och efter skilsmässa har nu hennes exmake begått
självmord. Hon får lite tafflig tröst av sin älskare,
Aighistos, som Pär Malmström ger en ljus, empatisk gestalt.
Förmodligen vet han inte vilken mörk familjehistoria han förälskat
sig in i. Det vet däremot Elektra, som hudlöst översiggiven
gråter ut saknaden efter sin far. Linda Ritzén ger Elektra
en trotsigt pubertal protest, reser en mur av förakt mellan sig själv
och moderns nye man: "Jag vill vara ensam med min sorg".
I oroliga nattliga samtal med sin döde far väver Elektra en
egen logik. Aighistos, som slog en kil mellan hennes föräldrar,
är orsaken till faderns död. Klytameistra, tyngd av diffusa
skuldkänslor men vilja att leva, bestämmer sig för att
gå vidare och bejaka sin nya kärlek. Här uppstår
den omöjliga konflikten. Elektra kan inte acceptera moderns relation
med "mördaren" Aighistos.
Fredrik Haller driver in de två kvinnorna i en rasande uppgörelse
som torde sakna motstycke på svenska scener i dag. Monica Wilderoth
släpper alla tyglar och vrålar ut ett våldsamt försvar
av Klytameistras livsval.
Linda Ritzén, som är hypnotiskt uppfylld av Elektras hämndplan,
skär djupa sår i moderns själ, söndrar hennes möjligheter
att någonsin våga tro på ett nytt liv. Jag har själv
aldrig sett så kompromisslöst blottlagd förtvivlan på
scen sedan Fiona Shaw gjorde Sofokles Elektra i början av 90-talet
i Deborah Warners regi. Dessa två kvinnor har ingen utväg genom
varandra, de måste gå inåt i sig själva och finna
sätt att förhålla sig till verkligheten.
Elektra är oförmögen att förhandla med sin smärta
och hamnar på sjukhus. Här kommer en tragisk slutscen som har
starka likheter med Sarah Kanes Psykos 4:48, en monolog av besvärjelser
från en människa som redan befinner sig i de dödas rike.
Jörgen Dahlqvist har skrivit ett modernt skilsmässodrama, men
bevarar antika rollnamn och låter personerna referera till både
Hades, Orfeus och Persefone. Detta blir inga främmande anakronismer.
Snarare ger de klassiska referenserna ett djup åt de nutida gestalterna.
Detta har hänt förr och det kommer att hända igen.
/ Theresa Benér, Svenska Dagbladet.
Elektras budskap angår vår tid
Alla vill dig väl, säger Aighistos bönfallande till sin
blivande styvdotter Elektra i ett gravt misslyckat försök att
övertala henne att trots all närvara vid hans och moderns bröllop.
Alla vill dig väl. Han hade lika gärna kunnat kasta en tiokilos
gråsten i magen på henne, men själv hör han inte
hur hånfullt orden klingar i öronen på ett barn som förlorat
allt, inklusive hoppet om att någon enda människa fortfarande
vill henne väl. Hennes far, Agamemnon, är död, och hennes
mor, Klytameistra, står i begrepp att gifta sig med den man hon
anser bär skulden för faderns död. Hennes syskon är
borta. Hon är ensammast i världen.
Teatr Weimars Jörgen Dahlqvist lyfter i sin bearbetning av berättelsen
om Elektra och hennes dysfunktionella familj med sig de bärande konflikterna
från det antika dramat rakt in i 2000-talet och skalar bort alla
onödiga tidsmarkörer utan att för den skull överge
sitt original. Han tar en risk genom att låta samtliga karaktärer
behålla sina namn, och genom att låta deras verbala referensramar
omfatta dödsguden Hades, sköna Helena, Herakles, Orfeus och
Eurydike, men klarar sig tack vare flyhänt penna, varsam regi och
lysande skådespelare undan vad som annars lätt hade kunnat
bli anakronistiska krokben för det budskap han vill förmedla.
Resultatet blir istället det motsatta droppandet av mångtusenåriga
namn på personer och platser bidrar till en känsla av allmängiltighet
och tidlöshet som bara förstärker den dystra insikten om
att föräldrars svek mot barn dessvärre är något
föråldrat eller något nytt under solen.
En farlig lockelse vid hanteringen av en till synes svartvit historia
som den om Elektra, där uppdelningen mellan gott och ont vid en första
anblick kan tyckas fullkomligt okomplicerad, är att teckna enkla
karaktärer med tydliga konturer i tron att detta ska accentuera poängen.
Inte heller i denna lömska grop faller Teatr Weimar, vilket måste
betraktas som en ganska enastående prestation med tanke på
föreställningens blygsamma längd på knappt en timme.
Till ochmed Pär Malmströms Aighistos hinner, trots sin birollsstatus
i en helhet där fokus läggs på den sargade relationen
mellan mor och dotter, anta mänskliga proportioner istället
för att, vilket hade kunnat bli fallet, framställas som en endimensionell
och fullkomligt ointressant skurk.
Klytameistra, fantastiskt tolkad av Monica Wilderoth, som för länge
sedan etablerat sig som en av Malmös absolut bästa unga skådespelare,
tillåts i denna tappning vara långt mer än bara en svekfull
mor. I en tid där åtskilliga barn, men också deras föräldrar,
kämpar för att finna jämvikt i smärtsamma uppbrott
och nya, besvärliga familjekonstellationer, känns hennes plågsamma
brottningsmatch med det dåliga samvetet och önskan om att åter
få uppleva kärleken både levande och angelägen.
Linda Ritzén är kort sagt briljant i rollen som Elektra. Hon
känns närmast outhärdligt trovärdig i sin vrede, sin
frustration och sin förtvivlan inför en vuxenvärld som,
trots att hon med alla upptänkliga medel försöker ropa
på hjälp, gång på gång vänder henne
ryggen. Scenen där Klytameistra håller henne i famnen och de
två under några dyrbara minuter lyckas nå fram till
varandra - för att därefter åter slitas isär och
falla ner i det isiga främlingskap ur vilka de inte tycks finna någon
väg tillbaka - är inget annat än stor teater.
Tack och lov går det, trots all pjäsens smärta och trots
den minst sagt kolsvarta upplösningen, att skönja strimmor av
hopp i eländet. Klytameistra och Aighistos är som sagt inga
demoner, utan bara två handfallna stackars vuxna som i grund och
botten faktiskt menar vad de säger att de vill väl.
Elektra är en påminnelse för dem, och för oss alla
andra, att dylika goda föresatser får ett värde först
sedan de baxats från ord till handling.
/ Anna Lindblom, Skånska Dagbladet
Trasig av skuld, utom sig av sorg
I våras inledde Teatr Weimar en serie nyskrivna pjäser med
utgångspunkt i de grekiska tragediernas kvinnliga hjältar.
Först ut var Christina Ouzounidis intressanta omtolkning av Persefone-myten,
och igår var det premiär på teaterledarens Jörgen
Dahlqvists Elektra, inscenerad av Fredrik Haller.
Ett av de övergripande syftena med den pågående pjässviten
är att belysa villkoren för dagens unga kvinnor och samtidigt
placera dem i en dramatisk och litterär tradition. Det är en
utmärkt interpretationsmetod som ständigt måste sträva
efter en balans mellan myt och samtid, mellan text och liv.
I Elektra har man programenligt också lagt huvudvikten mellan mor
och dotter Klytameistra (Monica Wilderoth och Elektra (Linda Ritzén)
strax efter att den förre mördat den senare och brodern
Orestes far Agamemnon, och nyligen gift om sig med älskaren Aighistos
(Pär Malmström).
På Teatr Weimars lilla scen handlar det emellertid mindre on någon
pompös Hamlet-hämnare än om en lika vardaglig som våldsam
konfrontation mellan två familjemedlemmar. På ena sidan en
mor trasig av skuld, och på den andra en dotter utom sig av sorg.
Och klaga månde de båda: Klytameistra för att hon håller
på att förlora ett barn, och Elektra på grund av en redan
bortgången far. Och mellan de båda krafterna Aighistos vinddrivna
mansgestalt, en vanmäktigt upprättad auktoritet i en på
förhand dödsdömd konstellation.
Pjäsen imponerar på alla punkter; Dahlqvists text visar prov
på såväl djupa psykologiska insikter som på språklig
och dramatisk ekonomi, något som regissören och den trehövdade
ensemblen vårdat med den äran genom en motsvarande behärskning
och stringens i replikerna och en effektfull förtätning i de
sceniska åtbörderna. Så ska den klassiska dramatiken
räddas undan förgängelsen.
/ Martin Lagerholm, Kvällsposten
Samtida Elektra går rakt in i hjärtat
Den som längtar efter levande och angelägen teater har just
nu chansen att uppleva det hos fria gruppen Teatr Weimar i Malmö.
Gruppens moderniserade version av den antika myten om Elektra landar mitt
i samtiden och drabbar rakt i hjärtat.
Istället för en självisk, ondsint mor som plågar
en hämndlysten dotter, möter vi två kvinnor som på
skilda sätt hanterat en frånvarande far respektive äkta
man (Agamemnon).
Klytameistra begärde skilsmässa, medan Elektra förvrids
mentalt i skuggan av den nu döde far hon glorifierar.
Det blir en nästan outhärdligt stark sammandrabbning mellan
en mycket mänsklig mor och en hjärtskärande olycklig dotter.
Det är så klockrent avlyssnat, så trovärdigt framspelat,
att distansen mellan scen och publik utplånas. Själv blir jag
direkt tagen.
Mycket ska tillskrivas skådespelarna - Monica Wilderoth som Klytameistra
och Linda Ritzén som Elektra gör fantastiska prestationer,
fokuserade och lyhörda. Men en hel del ligger också i den intelligenta
texten. Här har Elektra, för att uttrycka det tillspetsat, internaliserat
en patriarkal kultur. Denna präntar i henne vad som ter sig som en
familjekulturell urbild: att en fars försumligheter självklart
kan projiceras på modern, som följaktligen aldrig kan vara
tillräcklig, aldrig uppoffrande nog. Alltmedan den blanka tomheten
efter fadern fungerar som en inre filmduk, där ödsliga idealbilder
av det som (skulle) varit bra spelas upp.
Föreställningen, en enaktare om cirka en timme, ingår
som andra delen i en trilogi där Teatr Weimar undersöker "unga
kvinnors villkor med de grekiska myterna som utgångspunkt",
som det står i programmet.
/ Malin Krutmeijer, Helsingborgs Dagblad
Persefone
Skådespelare: Christer Strandberg och Nina Hoppe.
Text och inscenering: Christina Ouzounidis. Ljus
och scenografi: Malin Gülich. Ljustekniker: Johan Bergman
Läs mer
Myt i nya kläder
Persefone är den unga kvinna som i den grekiska myten försvinner
och tvingas leva dubbelliv och nu har Christina Ouzounidis skrivit en
ny pjäs, Persefone, en omtolkning för 2000-talet av det klassiska
dramat. I onsdags den 6 april var det urpremiär på Teatr Weimar
i Malmö.
Två människor på en parkbänk som eftertänksamt
upprepar vissa bestämda meningar om en frånvarande person,
rytmiskt, melankoliskt, som vore det början på en typisk pjäs
av Beckett. Men det är sorgsna föräldrar som försöker
tala om sin frånvarande/döda dotter, i Persefone med manus
och regi av Christina Ouzounidis.
I tomrummen mellan orden växer det fram en bild av en bild av en
ung kvinna utan hemortsrätt, en närvarande frånvaro, med
omtagningar av skenbart banala formuleringar som i sin struktur kan påminna
om norske succédramatikern Jon Fosse.
På Teatr Weimars intima scen i centrala Malmö rör sig
Nina Hoppe och Christer Strandberg mellan ljus och skuggor i sina olika
roller som föräldrar, gamla skolkamrater och nära vänner
till den unga kvinnan vars namn aldrig nämns.
Vi får inte höra Persefones röst. Men ju mer vi får
höra om henne, desto mindre får vi veta. Kanske var hon en
duktig skolflicka, väl påläst, kanske var hon snarare
en slarvig tonårstjej som hellre höll till på barer om
kvällarna än läste läxor. Med sina dubbla liv hamnar
hon kanske mellan alla stolar, alla adjektiv, all slags tydlig identifikation.
I Teatr Weimars Persefone tycks den kvinnliga arketypen bortom räckhåll,
som om Christer Strandbergs manliga rollkaraktärer och Nina Hoppes
kvinnliga rollkaraktärer är ute på jakt i en stor mörk
skog.
Det är intressant teater med sina surrealistiska övertoner,
dock inte helt lätt att tolka och förstå. Men intensitet,
exakt timing och närvaro finns i Christer Strandbergs och Nina Hoppes
gestaltning av alla de människor som tycks förlorade ikring
den döda/frånvarande Persefone.
Det här är teater sin i sin motsträvighet tänjer på
gränserna och hos åskådaren kvarlämnar en kreativ
förvirring.
/ Ingela Brovik, Skånska Dagbladet.
Intressant tvåmansföreställning
Mot bakgrund av myten om Persefone, som en dag rövas bort av dödsrikets
gud och tvingas dela upp sitt liv i en jordisk och en underjordisk tillvaro,
har Christina Ouzounidis och Teatr Weimar i sin lilla teaterlokal på
S:t Gertrudsgatan satt upp en mycket intressant tvåmansföreställning
om den splittring som ett dubbelt ursprung (existentiellt, andligt, etniskt,
kulturellt) kan ge upphov till.
Ouzounidis har gjort en särskild poäng av Persefone som myt
och som objekt för andra människors uppfattningar och behov,
framför allt genom att blott presentera henne genom andra rollgestalters
minnesbilder. Här får hennes föräldrar, vänner
och bekanta (samtliga lyhört gestaltade av Christer Strandberg och
Nina Hoppe) chansen att i korta scener genomsyrade av en originellt fragmenterad,
prövande och stympad dialog med drag av såväl absurdism
som Norén ge sin syn på den för åskådarna
konstant frånvarande Persefone. Det leder till att bilden av henne
blir motstridig (föräldrarnas duktiga flicka mot vännernas
komplicerade och tragiska gestalt) och att hon som individ blir alltmer
suddig i konturerna, och på så sätt också en alienerad
figur som verkningsfullt svarar mot den dramatiska textens söndersprängda
repliker och stelnade åtbörder.
Persefone är tänkt att ingå i en serie pjäser med
utgångspunkt i de grekiska tragedierna och deras roll i den dramatiska
traditionen, och av Ouzounidis aktuella stycke att döma kan man med
tillförsikt se fram mot höstens premiär av Elektra. Teatr
Weimar har, tillsammans med systerensemblen Teater Terrier, kommit att
företräda en modern och dynamisk scenkonst i Malmös fria
teaterliv, och som med sina traditionsmedvetna ambitioner och konstnärliga
integritet därmed också utgör ett livsnödvändigt
alternativ till institutionskulturens stundom rätt statiska syn på
teaterns väsen och funktioner.
/ Martin Lagerholm, Kvällsposten
RECENSION/TEATER.
Dramatikern Christina Ouzounidis dialog där personerna hela tiden
hakar i varandra känns flödande och spännande. Teatr Weimar
visar ännu en gång att en bra text fyller scenen fint utan
överdådig scenografi eller kostym.
Christina Ouzounidis tar avstamp i den grekiska myten om Persefone
Zeus' och Demeters vackra dotter som förs bort av Hades och tvingas
tillbringa en del av året i dödsriket men får vistas
den andra delen ovan jord. Att leva med en dubbel identitet och dubbelt
ursprung är inget ovanligt i Sverige idag. Den unga kvinnan som pjäsen
kretsar kring har sina fötter i olika världar. Men vi får
inte möta henne. Istället är det andras uppfattningar och
åsikter om henne vi får ta del av. Föräldrar, vänner
och klasskamrater ger alla sin version och de olika åsikterna om
den unga kvinnan går isär. Vem var hon? Går det verkligen
att låta någon annan formulera en identitet?
Rollerna spelas av Christer Strandberg och Nina Hoppe, som nära och
skickligt behärskar texten. Båda två har en förmåga
att tänja lite åt humorn.
Ouzounidis leker med språket, precis som i sin förra pjäs
Verbet Tala. Speciellt med människans förmåga att upprepa
meningar och ord så att de till slut minskar i trovärdighet.
Men språket i dialogen blir i sin vardaglighet ändå rytmiskt
och poetiskt.
/ Karin Lindbom, Nummer.se
En fängslande väv av motstridigheter
Enligt grekiska mytologin blev Zeus dotter Persefone bortförd av
Hades till ett liv i underjorden. Hennes mamma, och tillika växtlighetens
gudinna Demeter, tvingades enligt myten köpslå med Hades för
att befria sin dotter.
Resultatet blev så småningom att Persefone fick bo halva året
hos sin mor, och andra halvan i underjorden hos Hades.
Samma tema återfinns i flertalet andra myter. I grekisk mytologi
har vi till exempel berättelsen om Afrodite som söker sin älskade
Adonis. Den myten är å sin sida importerad österifrån
där vi har gudinnan Anat som söker sin Baal, och så vidare
ända tillbaka till Gilgamesh-eposet från 2000 år före
Kristus, där vi återfinner samma tema
Teatr Weimar har genom föreställningen Persefone inlett en serie
där världslitteraturens kvinnliga arketyper ska utgöra
grunden för att belysa unga kvinnors livsvillkor.
I likhet med myten serveras vi i Teatr Weimars avskalade, nakna föreställning
ett modernt kvinnoöde med dubbla ursprung.
Skådespelarna Christer Strandberg och Nina Hoppe iklär sig
under föreställningens gång rollerna som föräldrar,
vänner, lärare och pojkvän, vars berättelser alla
gör anspråk på att teckna den korrekta bilden av den
nyligen avlidne unga kvinnan Persefone.
De både föräldrarna porträtterar med dåligt
spelad stolthet präktigt bilden av den skötsamma dottern för
vilken dom gjort allt de kunnat. Hennes lärare försvarar å
sin sida sitt utnyttjande av Persefone med lika tunna som desperata förklaringar,
vännerna likaså. Alla tycks de, i avsaknad av bättre verktyg,
ordinerar sig själva livslögner som bot mot dåligt samvete.
Utan att själv framträda finns hon således där, som
föremål för berättelserna och för vår
förundran. Mångfacetterad men utan varken botten eller tyngd
sätter Persefone genom sitt lika gränstämjande som korta
liv effektivt frågan om identitet i centrum.
Ämnet är tungt, spelet sparsmakat och scenografin näst
intill obefintlig. Likväl förmår regissören och manusförfattaren
Christina Ouzounidis hålla premiärpubliken i ett järngrepp.
Föreställningen balanserar effektivt och okrystat mellan olika
tilltal såsom teveinspelning, förinspelade röster och
ljudmattor som komplement till texten. (...)
Dialogerna, och då främst de mellan de båda föräldrarna,
är dock så starka och välskrivna att de förmått
att helt stå på egna ben. Ofta tar textpartierna sin start
i svaren, om vilka de båda kombattanterna frenetiskt ofta är
osams, för att i nästa sekund uppnå en näst intill
komisk samstämmighet.
Vi får gissa oss till frågan, vilken uppdagas lång senare.
Genom detta grepp aktiveras publiken effektivt och förblir ofrånkomligt
närvarande.
Teatr Weimar är numera ett spännande och lite udda inslag i
den skånska teaterfloran.
Deras lokaler vid St Gertrud i Malmö inbjuder till både intima
och tänkvärda teaterupplevelse, och Persefone är inget
undantag. Zeus och Hades lögnaktiga batalj om vår mänskliga
identitets hemvist är väl värd ett besök.
/ Michael Högberg, Ystads Allehanda
Varsamt om jagets komplexitet
Vid sidan av seminarieserien "Är jaget en illusion?" och
projektet Weimar Werkstadt, med iscensatta läsningar av nyskrivna
texter, gör malmöitiska Teatr Weimar under våren även
en mer sedvanlig produktion. Persefone är emellertid också
en nyskriven text, av dramatikern Christina Ouzonodis, som tematiskt knyter
an till berättelsen om Persefone, Zeus dotter, som rövas bort
av Hades och vars mor Demeter, växtlighetens gudinna, köpslår
med Hades så att dottern till slut vistas halva året i de
dödas, halva året i de levandes rike.
Huvudpersonen i Christina Ouzonidis text verkar på samma sätt
ha tillbringat delar av sitt liv i Portugal, hos sin far, och delar av
sitt liv i Sverige, hos sin mor. "Verkar" för att kvinnan
i textens centrum inte själv är närvarande på scen
och både hennes jag och hennes handlingar är lika gäckande
och motsägelsefulla som den "Anne" som utgör referenspunkt
i Martin Crimps Hot mot hennes liv.
På Teatr Weimar står skådespelarna Christer Strandberg
och Nina Hoppe på den lilla svartmålade scenen, där en
enkel bänk strax framför publiken utgör den enda rumsliga
hållpunkten.
Deras kroppar och röster förmedlar minnen, uttalanden och berättelsefragment
om en ung kvinna som troligen just ska begravas men som kanske i stället
försvunnit eller kanske inte ens existerat annat än i form av
alla de bilder som människor gjort sig av henne. En fars dotter,
en mors dotter, en vän, en skolkamrat, en älskare: rösterna
skulle kunna handla om olika människor, om händelser som inte
hänger ihop sinsemellan, ändå finns det trådar som
väver ihop dem.
Växlingarna mellan de personer - eller relationer - som berättar
visas med ganska finstilta tillägg till skådespelarnas svarta
kläder, små förändringar i uttryck och minspel: halsdukar
i olika färger, ett par glasögon, en bara lätt förändrad
kroppshållning.
Och kanske skulle man kunnat anonymisera spelet ännu mer, för
det befriande i uppsättningen ligger i att den inte förklarar
särskilt mycket, bejakar att tider och identiteter överlappar
varandra.
Det händer också ibland att scenerna fastnar i textens rytmiska
upprepningar och pauseringar, att språkets lek med det inte betydelsebärande
tynger ner helhetens lätthet och respekt för det som inte låter
sig beskrivas hos en människa. Men när föreställningen
är som bäst får både publiken och det komplexa i
ett jags olika uppenbarelser vara ifred: bara visas fram med ett varsamt
och undersökande handlag.
/ Ylva Gislén, Svenska Dagbladet
Verbet tala
Skådespelare: Pia Örjansdotter, Annika Kofoed och Ellen Norlund.
Text och Inscenering: Christina Ouzounidis. Ljus
och scenografi: Malin Gülich. Ljustekniker: Johan Bergman
Läs
mer
Teatr Weimar träffar en livsnerv
"Den lilla gruppen Teatr Weimar huserar i lite ruffiga lokaler strax
intill Teater Terrier i Malmö och har snabbt blivit ett stimulerande
tillskott i södra Sveriges teaterflora - främst på grund
av att uppsättningarna kombineras med seminarier, happenings, diskussioner
och en i största allmänhet modernistiskt inspirerad intellektuell
hållning.
Under vårens måndagskvällar håller man till exempel
en readings- och seminarieserie i samarbete med Teaterhögskolan i
Malmö kring människan i dramatiken med utgångspunkt i
texter av bland andra Sarah Kane, Martin Crimp och Peter Handke.
På Weimar Verkstadt visas hela eller delar av nyskrivna teatertexter
som repeterats under några få dagar och spelas under lika
kort tid. Och det är isig vårvinterkyla på gatorna när
publiken tränger ihop sig på hårda skolstolar för
att vara med om den första verkstaden, kring Christina Ozounidis
text Verbet tala.
Två skådespelare, Annika Kofoed och Pia Örjansdotter,
gestaltar två människor i kritstrecksrandig kostym som stående
vid var sin pulpet försöker tala sig ur en relation som tar
mer och mer plats ju mer de anstränger sig för att beskriva
hur lite den betyder. Ordflödet får en egen roll, liksom sufflösen
vars uppmärksamma lyssnande får större och större
plats i relation till de två som talar, och det humoristiska i situationen
sticker hela tiden hål på frasernas pretentioner.
Avsikten med Weimar Verkstadt är att undersöka dramatikens villkor,
och ansatsen påminner om den som låg bakom liknande projekt
hos Ensembleteatern i Malmö under nittiotalet: att kraftigt korta
tiden mellan text och uppsättning, avståndet mellan dramatiker,
regissör, skådespelare och publik.
Och resultatet då var förbluffande intressant - inte bara fungerade
projekten som en dramatikerskola och skådespelarträning - att
varje uppsättning bara spelades en gång gav dessutom en enorm
närvarokänsla i teaterrummet, som fylldes till bristningsgränsen
av åskådare. Och lite av samma löfte hänger i luften
under Verbet tala: i den anspråkslöshet som ligger i prövandet
med publiken, i ett här och nu, finns en av teaterns starkaste livsnerver.
/ Ylva Gislén, Svenska Dagbladet
Egensinnigt i Malmö
"Det är mörkt trångt och fullsatt. På scenen
spelas avantgardistisk teater. Man skulle kunna tro att vi var på
en av de mindre scenerna på Volksbuhne vid Rosa Luxemburg Platz
i östra Berlin, men vi är på Teatr Weimar i centrala Malmö,
vägg i vägg med skånskans redaktion. "Det är
som om filmregissören Björn Runges västkustsurrealism skulle
ha ingått en kortvarig förlovning med norske succédramatikern
Jon Fosses egensinniga konkreta poesi, med dess typiska omtagningar. Men
här är det kvinnliga förtecken, självironiskt utforskande
av ord och kommunikation. Spännande, dynamiskt och nyskapande teater
är det som Ouzounidis skapat, med utrymme för mångbottnade
frågor efter föreställningens slut, och vi i publiken
får åtskilliga tillfällen att sätta skrattet i halsen"
[...] "Missa inte vårens program på Teatr Weimar
om du vill försöka förstå din egen tid. Här
finns mer Werkstadt, readings, seminarier i samarbete med Teaterhögskolan
i Malmö."
/ Ingela Brovik, Skånska Dagbladet
Blodet
ropar på sina bröder
Skådespelare: Karin Huldt. Text och inscenering: Jörgen Dahlqvist.
Ljus och scenografi: Malin Gülich. Ljustekniker: Johan Bergman
Läs mer
Med kuslig precisions har verkligheten lagt sin resonansbotten till Teatr
Weimars två senaste pjäser om kvinnomisshandel i trons namn.
Mellan höstens föreställning "En uppmaning till martyriet"
och nya stycket "Blodet ropar på sina bröder" gavs
plats för det minst lika spektakulära reella dramat i Knutby,
där minst en kvinna visade sig ha mördats bakom de prydliga
villafasaderna i frikyrkosamhället.
Medan höstens föreställning gav röst åt mannen,
i Viktor Björnbergs tappning pendlande mellan ånger och hämndbegär,
är det denna gång kvinnans tur att berätta sin historia.
I rollen ses Karin Huldt och som författare och regissör står
Jörgen Dahlqvist. Scenrummet är mer avskalat än förut,
kanske ett förhörsrum med en stol som enda rekvisita. Ett mörkt
hörn och en strålkastare som följer varje skiftning i
kvinnans ansikte. Ett du ges och adressaten är ömsom den misshandlande
mannen, Gud eller en förhörsledare. Idel manliga auktoriteter
att böja sig under och kvinnan hukar för att hon måste,
för att hon är rädd och för att hennes tro säger
att hon ska men ändå inte kan ge upp kampen om barnen. I fragment
och bisatser kryper sanningen fram om det som hänt, förfärande
skarpa skärvor av våld och sexuell förnedring. Vidrigt
förstås och samtidigt - tyvärr - nog så trovärdigt.
Kvinnan är på en gång offer och gärningsman, sedan
hon i ett förtvivlat försök att värja sig knivskurit
mannen. Kring detta moraliska dilemma spinner stycket sitt resonemang,
är det berättigat att döda sitt barns far, för barnens
skull. Ensam i strålkastarskenet, med sitt ansikte och sin röst
som enda redskap, för oss Karin Huldt ner genom helvetesvandringen,
ett stegvis nedsänkande genom medvetandets skyddshinnor.
Gestaltningen är säker och samtidigt hudlös, en imponerande
prestation och en text som trovärdigt belyser inte bara avarter inom
kristendomen utan också rent existentiella frågor om rätten
till att döda och försvara det man brinner för. Medan den
misshandlande mannen i fjolårets föreställning aldrig
blev fullt ut begriplig blir kvinnan i Karin Huldts tolkning en bara alltför
möjlig och intensivt närvarande gestalt.
/ Boel Gerell, Sydsvenska Dagbladet
Karin Huldt gör rollen som den misshandlade kvinnan med en stor närvaro.
Hon ser alldaglig ut i beige skjorta, långbyxor och vårjacka
och hon beskriver en vardag med både våld, sexuella övergrepp
och förnedring. Det är äckligt och sorgligt, men skrämmande
verklighetstroget.
/ Karin Lindbom, Nummer.se
Karin Huldt gör en stram och osentimental gestaltning av kvinnan,
flyttar oss med små rörelser och förskjutningar i blickens
fokus mellan förhör och bön och framåt i texten på
ett sätt som ger berättelsen auktoritet.
/ Ylva Gislén, Svenska Dagbladet
|
|
Recensioner
2005-2003
Den akratiska cirkeln
Elektra
Persefone
Blodet ropar på sina bröder
|