Intervjuer

Turning Teater
Malmö har blivit Sveriges mest spännande teaterstad. Björn Gunnarsson avslutar sin artikelserie om skånsk teater med att träffa Teaterhögskolans Kent Sjöström och Teatr Weimars Jörgen Dahlqvist för att ta reda på hur musikalernas pärla blev avantgardets front.
Det är i Malmö det händer. Provokativa frigrupper river upp debatt och får kulturpolitiker emot sig. Nya spelsätt introduceras, nya samarbetsformer prövas. Konstarter smälter samman och publiksmaken förändras. Hur kunde det bli så? Kent Sjöström är lärare och forskare vid Teaterhögskolan: "Jag tror att det har funnits en vilja att inte ta vad som blir över från Stockholm. Inte vad gäller skådespelare, regissörer eller andra yrkeskategorier. Inte heller inriktningar och repertoarval."
Teaterhögskolan har ofta bjudit in utländska gästföreläsare, och detta har bidragit till Malmös kontinentala orientering. Men hur kommer det sig att inriktningen så ofta är experimentell?
"Många lärare på högskolan är intresserade av teoretiska och forskningsanknutna frågor. Det färgar naturligtvis av sig på de skådespelare som utexamineras. Malmö försörjer så att säga sig själv på skådespelare och regibegåvningar, med en teoretisk inriktning."
Jörgen Dahlqvist är konstnärlig ledare för Teatr Weimar men sedan ett halvår också prefekt på Teaterhögskolan. Ett exempel på det nära förhållandet mellan de fria scenerna och utbildningen. Weimar driver en egen seminarieserie och eget bokförlag, har initierat ljudkonst- och hörspelsscenen Radiowy, och är på det hela taget mycket mera kulturpolitiskt proaktiva än vad teatrar brukar vara. Jörgen Dahlqvist påpekar dock att alla scener inte är lika nära associerade med högskolan som Weimar: "Det gäller inte Inkonst och inte Lilith Performancestudio. Men de har ju å andra sidan också bidragit till att estetiken blivit avancerad och experimentellt inriktad."
I samarbetet mellan frigrupper och högskolan kan man skönja en ny kulturpolitiskt modell. Högre utbildning blir associerad med kulturverksamhet, i och med att konst betraktas som forskning. Kent Sjöström menar att det finns en ny slags teateroffentlighet i Malmö. Där innefattas även kritiken: "Recensenterna är inte avskilda främlingar utan människor man för samtal med. Det finns en ambition att diskutera uppsättningar på ett djupare plan."
Jörgen Dahlqvist håller med: "Weimar har alltid varit sugna på att föra dialog, att diskussionen om en uppsättning inte ska avslutas när spelperioden är över. I bästa fall kan diskussionen ge svar på de frågeställningar man har gestaltat i föreställningen."
Kent Sjöström: "Teatern måste utvecklas i samspel och utbyte med människor runtomkring, som inte är praktiker: publiken, kritiker, teaterintresserad allmänhet. Det finns skådespelare som säger att de aldrig läser recensioner för att det påverkar dem i spelsituationen. Men jag säger att de i så fall har valt fel yrke." Kent Sjöström menar vidare att skolans relativa ointresse för så kallad psykologisk realism färgar av sig på teaterestetiken i Malmö: "Vår syn på rollen som funktion, som en konstruktion av handlingar, hur man representerar något på scenen, gör att skådespelarna blir intresserade av intellektuella utmaningar. Man vill delta i en process, inte bli passivt kommenderade av en individuell regivision."
Jörgen Dahlqvist hakar på begreppet process: "Just så arbetar ju Weimar, tvärkonstnärligt och processuellt. Vi vill koppla ihop människor, vill försöka vara transparenta. Och jag tror att hela processtänkandet är typiskt för Malmö. Skådespelare som exempelvis Pia Örjansdotter och Fredrik Gunnarsson vägrar att ta långa kontrakt. I stället flyttar de runt, mellan frigrupperna och institutionerna. Teater Terriers medlemmar sögs ju upp av Malmö stadsteater när gruppen lades ner, det tror jag inte hade kunnat hända vare sig i Stockholm eller Göteborg."
Alltså kännetecknas Teatermalmö av ovanliga, glidande övergångar mellan olika plattformar. Men teatern har ju av tradition varit antiintellektuell och antiakademisk?
"Det där ändrar sig med nya generationer. Performance-teatern är mera teorianknuten än den traditionella teatern, nya skådespelargenerationer vill ha andra utmaningar och nya förhållningssätt. Att försvara ett statiskt förhållande kan ju aldrig vara detsamma som konst." Den postdramatiska teatern avspeglar med andra ord förändringar i samhället. Kent Sjöström tycker tiden först nu har hunnit ikapp Bertolt Brechts idéer: "Allting är ju illusionsbrytande, metaironiskt och självkommenterande nuförtiden, till och med underhållningsteve."
Jörgen Dahlqvist tror att turbulensen kring Staffan Valdemar Holms chefskap på den kommunala institutionsteatern ledde till att man tvingades omformulera sina positioner: "Vi i Weimar kom in efter det där, vi har aldrig behövt kämpa så mycket mot Malmös traditioner av musikaler och lättare underhållning. Hela Malmö befinner sig ju i en förvandlingsprocess, och jag tror att teaterklimatet avspeglar detta. Ja, Lund har ju numera fler industriarbetare än Malmö, det är ett totalt identitetsskifte."
Med förändringar i sociala strukturer kommer också en annorlunda publik med annan smak. Malmös teaterunder beror nog mycket på ett ovanligt sätt att närma sig publiken. Jörgen Dahlqvist tror att nya teaterstilar kan fånga upp en publik som aldrig fascinerats av traditionell talteater: "Vi vet inte riktigt var vår publik kommer i från, men den är väldigt blandad och det märks att vi kan attrahera folk från andra konstområden, exempelvis litteraturen, musiken och bildkonsten. Teatern har slutat vara töntig och blivit cool."
Kent Sjöström återkommer till hur angeläget det är för teatern att föra en dialog: "Det finns så många som vill stå på scen. Jag är mer intresserad av dem som står vid sidan av. Och det måste vara ett ömsesidigt kritiskt utbyte, inte ryggdunkningar. Vi vet att vi kan utbilda bra skådespelare, men vad det gäller är att utbilda reflekterande konstnärer med höga ambitionsnivåer. Det finns en hunger efter att förstå teatern, att arbeta intellektuellt innan man bearbetar rollen. Och här blir det också viktigt med samtalsytor, att teaterns isolering bryts."
Jörgen Dahlqvist tror att det också handlar om konkreta arbetsformer: "Vi vill bryta alltför fasta produktionsstrukturer, vi har inga scenografer utan vill inrätta en rumsfunktion. Det finns inga auktoritära yrkesgrupper utan även här en process där alla utvecklas genom arbetet. Alla samlas omkring det viktigaste: iscensättningen, rummet och texten som en helhet."
Malmös koncept börjar också få genklang i övriga Sverige. Till hösten ska Teatr Weimar inte bara göra en uppsättning på Malmö stadsteater. Man ska dessutom börja samarbeta med Dramaten.
Revolutionen sprider sig.
/ Björn Gunnarsson
Intervju i Helsingborgs Dagblad med Kent Sjöström och Jörgen Dahlqvist

"Det är skoj med nya knappar att trycka på"
Hur känns det att spela en bedagad, illa sminkad kabaréslampa som osar billig sex i en budoar av röd plysch?
— Bilden finns i betraktarens öga (hjärtligt skratt). Beskrivningen kommer från en recensent som kommenterade Sandra Huldt, Petra Hultberg och min insats i föreställningen "Heterofil". Vi spelar de tre figurerna 1, 2 och 3. Jag är 1:an. "Heterofil" har gått väldigt bra. Pjäsen är också utvald till Svenska teaterbiennalen i Borås i juni. Jag har föreläst där men inte tidigare varit med i någon uppsättning.
På teaterns pressfoto är du iförd en fluffig blå päls – och inte mycket mer. Är det inte pinsamt att blotta sig på det viset?
— Jag har inga problem med att visa brösten. Jag tycker inte att det är mycket att väsnas om egentligen. Frågan vi ställer, är vilken process som sätter i gång hos de som tittar på. Vad tänker de?
Varför är "Heterofil" viktig att göra, och se?
— Det är en fantastisk text skriven av Christina Ouzounidis. "Heterofil" är rolig och allvarlig på samma gång. Uppsättningen visar hur normer spikar fast personer. Hur språket formar oss och vad vi tycker om sexualitet och kön. Likväl som man säger homofil kan man säga heterofil. Språket bygger fördomar, men det kan rasera dem också. Vi byter ordens betydelse. Miljön på scenen är en kontrast till det som sägs. Det skapar spännande motsättningar. Det blir en fortsättning i höst. Christina har skrivit "Naturen, tiden, vanorna och moralen". Här fördjupas undersökningen av de normer och mer eller mindre uttalade överenskommelser som präglar våra liv. Språket kan vara en fälla. Vad innehåller egentligen ord som normal, förhållande och familj? Jag har inte sett manuset än. Jag brukar vara noga med att läsa det innan jag tar en roll, men jag litar på Christina.
Du har precis avslutat en turné med skolteater i Växjö. Du har varit en runda på Dramaten. Du har filmat. Du är hårt engagerad i Teatr Weimar i Malmö. Nu ska du framträda i Helsingborg. Känner du dig inte rotlös?
— Nej, jag är glad åt de olika uppdragen. Det är helt underbart att komma tillbaks till Helsingborgsscenen, och staden. Jag praktiserade här 2001 och var den unga kvinnan i "Eldansikte". Jag arbetade här ett par år efter teaterhögskolan i Malmö. Jag kände mig varmt välkommen och fick genast sitta in i repertoarrådet. Det var smickrande. Under min tid på teatern var miljön oerhört kreativ och stimulerande. Jag gjorde flera skojiga roller, bland annat i "Lisa Louise" och "Askungen", och fick kära kollegor som det blir härligt att återse.
Du var ett tag värdinna på gayklubben Ratatouille i Malmö. Blir det fler sådana insatser i framtiden?
— Christina och jag var klubbvärdinnor i baren. Vi ville skapa en avspänd mötesplats dit man kunde gå mitt i veckan utan att det behövde vara en nattklubb. Ett ställe där vi själva kunde välja musiken, och välkomna gästerna. Det var en fin klubb, men den tog för mycket tid eftersom jag också spelade på vardagskvällarna. Det vore kul att prova på en gång till.
Du har mycket på gång. Är det något framtida hjärteprojekt som känns särskilt viktigt?
— Jag har varit med på Teatr Weimar nästan sedan den startade. Jag tycker att teaterns sätt att arbeta är rätt. Processen fram till färdigt resultat är lika viktig som uppsättningen. Allt – ljud, ljus, dekor, rolltolkningar – får växa fram. Det kan låta som en klyscha, men vi ser var vi hamnat när vi är framme. Här stannar jag gärna. Jag har också något annat på gång, men jag får ännu inte avslöja vad. Det är skoj med nya knappar att trycka på. Jag skulle förresten gärna återkomma med något gästspel i Helsingborg.
Vad gör du i sommar?
— Jag ska börja vindsurfa! Jag har testat hanggliding, men det var ett för snabbt steg. Jag vill ha vattenkontakt. Jag har vänner som vindsurfar och jag lirkar med dem för att låta mig vara med.
/ Göran Holmquist
Intervju i Helsingborgs Dagblad med Pia Örjansdotter

Ständig exponering tema för Britneypjäs
En pjäs om Britney Spears, men också en pjäs om att ha allt men ändå vara olycklig.Malmöitiska frigruppen Teatr Weimar gästar Stockholm och Dramaten till helgen med pjäsen ”Britney is dead. Hail Britney!”. En entimmesmonolog av Jörgen Dahlqvist där skådespelerskan Linda Ritzén gör en alldeles egen version av popstjärnan Britney Spears.
– Det är ingen dramadokumentär där jag försöker vara Britney Spears. Det är en fragmentarisk pjäs om en väldigt förvirrad människa som har allt men som ändå är olycklig, berättar Linda Ritzén i telefon från Malmö där repetitionerna inför nypremiären och turnén till Stockholm och Uppsala pågår för fullt.
Föreställningen bjuder på Britneylåtar och Britney-dans. ”Det blir lite Mickey Mouse club” (tv-programmet där Britney Spears uppträdde i tonåren med bland andra Christina Aguilera och Justin Timberlake), lite ”Gimme more” och lite … ”Baby one more time”, som Linda säger. Däremellan ställer ”Britney is dead. Hail Britney!” frågor om vad som händer med en person som ständigt är exponerad för andras ögon och omdömen: Går det att skilja den privata Britney från ikonen Britney? Finns det någon fristad där hon kan undkomma sin egen mediala mytologi?
– I dokumentären ”Britney for the record” bjöd hon själv in ett filmteam för att reda ut allting, men det blev inte så mycket utrett. I den framkommer det att Britney är fången i sitt kändisskap. Hon kan inte gå ut och promenera, inte handla … hon säger att enda gången hon är fri är när hon befinner sig i ett avskärmat rum.
Hur kommer det fram i pjäsen?
Linda funderar en stund.
– Det visar sig att hon inte gjort sina val själv, hon är fast i andra människors förväntningar.
Tja, vem är egentligen inte fångad av andras förväntningar? Om än i betydligt mildare skala. Och nog gror det en och annan förhoppning om att se något riktigt bra i Tornrummet på Dramaten; att recensentrosorna som delats ut till Teatr Weimar, Linda Ritzén och deras Britney redan bildar en rejäl bukett bådar i alla fall gott.
/ Lisa Boda
Intervju i DN på stan med Linda Ritzén

Britney Spears lever i Malmö
Britney Spears har landat i Malmö. Hon är åter tillsammans med Justin Timberlake. Allt händer i Teater Weimars pjäs om stjärnan som blommade upp - och vissnade ner.
Två års envist surfande på skvallerbloggen Perez Hilton.com gav utdelning. Regissören Jörgen Dahlqvist fascinerades av den oskyldiga flickan i skoluniform som förvandlades till ett skandalomsusat sexobjekt. Intresset resulterade i föreställningen "Britney is dead. Hail Britney!".
- Britney är som en egen teaterpjäs i sig. I sina låtar så sjunger hon om det som just har hänt. Vi har gestaltat korta nedslag i hennes liv, säger Jörgen Dahlqvist.
Britneys egna citat
Pjäsen är en monolog och flera av citaten är sådant som Britney Spears självt sagt i intervjuer. Handlingen kretsar kring hur den stora popstjärnan kämpar för att hitta sitt verkliga jag - mitt bland alla skandaler.
- I Britney finns en dubbelhet som är spännande. Hon är självdestruktiv men samtidigt en superstjärna som gör som hon vill, säger Linda Ritzén som spelar Britney.
Vad tror du Britney skulle tycka om pjäsen?
- Jag vet inte om hon skulle känna igen sig. Fast å andra sidan är det inte dumt att få en hel pjäs skriven om sig. Det skulle nog Britney gilla.
/ Tara Moshizi
Intervju i City med Linda Ritzén

Myten Britney blev en pjäs
Hail Britney gästspelar på Uppsala Stadsteater på tisdag. Här syns Linda Ritzén i rollen som Britney.
En mycket medveten skapare av myter eller ett tragiskt offer för mediernas drev. Bilderna av artisten Britney Spears är lika många som åsikterna om henne. I ett försök att undersöka nutida arketyper och myter för att få syn på vår samtid skapades pjäsen Britney is dead. Hail Britney! PÅ tisdagen gästspelar den på Uppsala Stadsteater.
- Jag har tidigare gjort två moderna versioner om Electra-myten och började i samband med det bli nyfiken på bilden av Britney Spears i media. Mytbildningen om henne är större än hon själv, säger Jörgen Dahlqvist som skrivit manus och regisserar den timslånga monologen om Britney Spears.
Vilken är den sanna bilden av en medialt exponerad person? Finns den över huvud taget eller är den sanna bilden en sorts blandning av myter, ego och rena lögner? Britney Spears har som få andra skapat en bild av sig själv, raserat den för att snart lansera en ny. Från den tidiga karriärens oskyldiga flicka, till den utmanande tvåbarnsmamman på senare år, har hon teatraliserat sitt liv och byggt upp en myt om sig själv som ständigt anpassas till media för att sälja de produkter hon är en del av. Det var den mytbildningen och det stora sammanbrottet då Britney Spears rakade av sig håret och medierna gottade sig i förfallet som fick Jörgen Dahlqvist att allt intensivare följa artistens liv.
- Britney är den stora arketypen i det industriella idolskapandet, på så sätt gestaltar hon vår tid där bransch och media jobbar ihop för att skapa den person som man kan vända sin idoldyrkan till. Jag har försökt gestalta mediebilden av Britney Spears. Det är som att försöka fånga ett spöke, säger han.
Efter nästan två år av vad Jörgen Dahlqvist kallar för omedveten research kom så monologen om Britney Spears. Urpremiären skedde på Teatr Weimar i Malmö i april förra året. Recensenterna har varit positiva. Hybriden av ytlig populärkultur och filosoferandet kring mytologiseringen av fixstjärnor tycks ha väckt känslor.
- Pjäsen handlar om hur kvinnor i offentligheten som bryter normen blir väldigt utsatta och granskade, säger Linda Ritzén som spelar Britney.
/ Niklas Kjellberg
Intervu i Uppsala Nya Tidning med Linda Ritzén och Jörgen Dahlqvist

Spears till Dramaten
Britney Spears intar Dramaten. I en föreställning om kändisar och deras många personligheter.
– Hennes öde är nästan grekiskt, säger regissören Jörgen Dahlqvist.
Det är i solopjäsen ”Britney is dead. Hail Britney!” som popikonen får liv inne på Dramaten i Stockholm.
– Det är en berättelse om Britney som försöker skapa sig själv som identitet. Bortom alla mediebilderna och bilderna hon har iscensatt sig själv, med olika utseende och så där. Pjäsen handlar om kampen att hitta sig själv, säger regissören Jörgen Dahlqvist.
Vad är det som intresserar med just Britney?
– Det intressanta är att hon är en modern myt. Hennes öde är nästan grekiskt. En kvinna som blir fråntagen allting och kämpar för sitt liv. På ett sätt larger then life, alla känner till henne och har åsikt. Men ingen vet vem hon är.
/ Victor Johansson
Intervju i Aftonbladet med Jörgen Dahlqvist

Britney - människan bakom kändismyten
Droger, skilsmässa, vårdnadstvister. Om det som står skrivet om Britney Spears är sant – hur skulle hon vara då? Teater Weimars nya förställning ”Britney is dead. Hail Britney” har premiär i Malmö på fredag. Och den är inspirerad av vår tids stora popikon. Utifrån mediebilden av Britney Spears har regissören Jörgen Dahlqvist försökt hitta människan bakom myten. Skådespelerskan Linda Ritzén som spelar Britney blev sugen på rollen så fort hon hörde titeln.
– Jag tänkte, vad är detta? Själva idén att ta in namnet Britney Spears på den lilla, ruffiga scenen kändes oerhört lockande. Britney Spears är långt ifrån mig själv
– en popstjärna i världsklass som lever ett annat liv.
Hur ser du på det som skrivs om henne?
– Just när det handlar om en kvinna som på grund av sina problem inte kan ta hand om sina barn verkar
allmänhetens dom bli hårdare än om det handlat om en man i samma situation. Varför är det så 2008?
Hur har du gjort för att lära känna Britney inför rollen?
– Jag har till exempel tittat på musikvideor. Och det jag tog till mig från dem har fått representera ytan. Annars har jag närmat mig pjäsen om Britney genom manus. Pjäsen tar upp de problem hon brottas med. Hon vill hitta sig själv och bli någon hon kan stå ut med.
Du gestaltar en person som vi har tillgång till genom skvallerpress. Hur har du gjort för att inte göra henne till en karikatyr?
– Vi har inte lånat namnet för att exploatera henne, eller för att visa att det kan vara synd om en stjärna. Vi använder namnet för att hon är exempel på en modern myt.
På nätet finns det diskussionsforum som handlar om när Britney Spears ska dö. Varför tror du att det har blivit så här?
– Det blir någon sorts verklighetsflykt att intressera sig för stjärnors problem. ”Titta de har det också jobbigt, fastän de är framgångsrika”.
Vilka verkliga händelser ur hennes liv finns med i pjäsen?
– Skilsmässan finns med. Och lite om hur hennes karriär började med Mickey Mouse Club.
Hur intresserar Britney dig?
– Jag är fascinerad av det dubbla hos henne. I låten ”Piece of me” sjunger hon om paparazzi, att alla vill ha en bit av henne. Men i videon står hon i utmanande klädsel och ger dem vad de vill ha.
/ Ingrid Arnell
Intervju i Metro med Linda Ritzén

På balansgång i teatervärlden
Jörgen Dahlqvist har sedan han startade Teatr Weimar blivit en av de tongivande människorna i Malmös teatervärld. Som nybliven prefekt på teaterhögskolan är han också ett exempel på ett spirande samarbete mellan det fria kulturlivet och institutionerna.
– I Malmö börjar samarbeten uppstå mellan det fria teaterlivet och institutionerna. Och det är naturligt. Jag ser ingen motsättning där. Och från teaterhögskolans sida måste man vara intresserade av det som händer i staden, annars blir skolan en museal inrättning som bevarar istället för att utveckla.
Det säger Jörgen Dahlqvist, konstnärlig ledare för den fria gruppen Teatr Weimar i Malmö. Och han är själv ett exempel på det samarbetet. Sedan årsskiftet är han också prefekt på teaterhögskolan som nu ansluter sig till ett internationellt samarbetsprojekt, Bolognamodellen, och ska ge eleverna möjlighet till mastersexamen och konstnärlig forskning.
– Jag tycker att det är jättespännande att få följa den förändringen, säger Jörgen Dahlqvist över en kopp kaffe på ett av Möllevångens konditorier.
Konstnärlig grundforskning är vad han och kollegorna i hans egen grupp Teatr Weimar hela tiden har sysslat med, säger han. Gruppen startade han själv för fem år sedan bara för att han ville få se sitt eget manus gestaltat på teaterscenen.
Men resan till Malmös fria teatervärld började någon helt annanstans: i Skellefteås musikvärld. Sjutton år gammal startade Jörgen Dahlqvist och en kompis skivbolaget A West Side Fabrication som blev ett ledande indiebolag under stora delar av 1990-talet. Men skrivandet lockade och en distanskurs i konsten att skriva för skådespelare dök upp.
– Jag hade ju ingen aning, jag hade knappt gått på teater innan dess. Som popmusiker tyckte man ju inte att teater var så fränt, vi ville hellre spela rock. Men det var extremt spännande att se skådespelarna i arbete, jag kände att det fanns en värld här att utforska.
Jörgen Dahlqvist fortsatte skriva manus som han skickade till teatrar och fick tillbaka med vänliga refuseringsbrev. Så småningom flyttade han till Malmö (”eftersom alla andra som lämnade Skellefteå åkte till Stockholm”).
Han läste teatervetenskap i Lund och startade så småningom Teatr Weimar där hans pjäs ”En uppmaning till martyriet” fick premiär hösten 2003.
– Jag hade ingen aning om hur det gick till, jag kastade mig ut i blindo. Hade man tänkt efter hade man kanske funderat en vända till. Men jag kände att jag måste göra det, jag måste få pröva och se hur det funkade.
Det fria kulturlivet i Malmö mår bra i dag, säger han.
– Teatern har börjat formulera sig. I stället för att vänta på att bli inbjuden bjuder man in själv och driver egna frågeställningar. Det sker från olika håll, på olika ställen och på olika sätt. Institutet gör det genom att vara bråkiga, Teatr Weimar genom att vara mer eftertänksamma.
Själv ska han ta det lite lugnare med Teatr Weimar nu och fokusera på teaterhögskolan, säger han. Men en del redan planerade projekt ska genomföras, två nyskrivna pjäser sätts upp och en har nypremiär.
Och Jörgen Dahlqvist lär inte sluta skriva.
– När jag började bestämde jag mig för att jag skulle skriva tio pjäser för att fatta hur det fungerade och kanske tjugo pjäser innan det blev bra. Jag är uppe i sjutton, arton. Nu finns möjligheten att det kan bli bra, det är bara att hoppas.
/ Ulf Clarén
Intervju i Sydsvenskan med Jörgen Dahlqvist

Ny bok målar upp Malmö som teaterhuvudstad
Pratar vi teater i Sverige så talar vi teater i Malmö. Det menar Jörgen Dahlqvist som nu ger ut en bok om rikets teaternav. ”Teaterrapport: Malmö” beskriver stadens teaterscener då, nu och i framtiden.
– Vi vill sammanfatta vad som händer. Boken är inte bara en tillbakablick utan framförallt en ögonblicksbild av idag, säger Jörgen Dahlqvist.Tillsammans med Rikard Loman, teaterforskare och kritiker, utgör han bokens redaktörsteam.Själv är han en del av Teatr Weimar men i boken beskrivs Malmögrupper som Teater Terrier, Malmö Stadsteater, Lilith Performance Studio och Teater Foratt.
– Det som händer idag har varit på gång sen någon gång runt år 2002. Det fanns ett glapp som fylldes av Terrier, sen kom vi och Lilith och ytterligare ett antal fria grupper.Boken är uppdelad i tre delar: historia, samtid och framtid.Varje del rymmer bidrag från skribenter från den praktiska, teoretiska eller kritiska delen av teatern.
– Tanken är att samla teaterfolket, akademiker och kritiker i en bok. Det finns inga vattentäta skott mellan dessa vilket är speciellt för Malmö.En bok för de redan frälsta kan tyckas, men Jörgen Dahlqvist är övertygad om att boken kommer att falla även en kulturintresserad allmänhet på läppen.
– Den beskriver hur en scen växer fram och sammanfattar teaterlivet i en stad. Mig veterligen är det första gången en liknande bok görs i Sverige.Jörgen Dahlqvist slutsats om hur Malmö har blivit landets teaternav innehåller flera delar.
– Det är några olika saker. Att vi har teaterhögskolan i staden är givetvis viktigt. Sen är det en lycklig slump av kombinationer. Det finns många olika grupper, Terrier och Lilith till exempel, som har inriktat sig på att på olika sätt jobba undersökande med teater.Men det finns även en mer praktisk förklaring till Malmös framgångar, ett ”Berlinsyndrom” i Sverige.
– Många som är inblandade i teaterlivet är inflyttade någon gång i slutet av 90-talet. Det var och är fortfarande ganska billigt att bo i Malmö och det har nog spelat roll för att scenen har kunnat växa fram. Malmö har blivit ett kulturellt forum att verka i.
/ Alexander Vickhoff
Intervju i Sydsvenskan med Jörgen Dahlqvist

Så tuktas sexualiteten
Kvinnor på Sveriges teaterscener är både naknare och yngre än sina manliga kollegor. Kvinnoroller och mansroller konstrueras – fortfarande – olika. Malin Krutmeijer dissekerar de manliga teaterchefernas prat om magkänsla och objektivitet.
Jag känner igen det från kulturjournalistiken: Motståndet mot att räkna antalet kvinnor och män man väljer in. Samma argument hörs från teaterfolk som från redaktörer, reportrar och recensenter. Att räkna är plakatpolitiskt, okonstnärligt och ja, så jävla ointressant.
Till och med det ganska modesta förslaget om 40 procent av endera könet på och bakom scen i förra årets statliga utredning, »Plats på scen«, väckte debatt.
Men det är inget annat än orättvist att bara en liten minoritet av Sveriges teaterchefer är kvinnor. När jag räknar igenom de senaste föreställningarna på några av landets större scener innehåller de nästan alltid fler manliga skådespelare än kvinnliga.
Räkning är mest bara ointressant för de män som vant sig vid att bli inkvoterade och tilldelade resurser. För att slippa tänka på rättvisan – och kunna behålla illusionen om den egna positionen som objektiv och rättmätig – griper man efter argument som inte låter sig plockas isär.
I genusvetaren Vanja Hermeles rapportbok »I väntan på vadå?« (2007) svarar Dramatens scen Elverkets konstnärliga ledare Stefan Larsson på frågan »vad är din inställning till jämställdhet?«: »Alltså jag avskyr politiska direktiv (…) Min reaktion blir alltid instinktiv. Och den tycker jag att jag som konstnär ska få ha.«
Magkänslan, instinkten – den där mystiska urkraften är ett manligt privilegium. När jag lite vagt frågar Petra Brylander, konstnärlig ledare vid Malmö dramatiska teater (hon delar chefsposten med Jesper Larsson) om situationen som kvinnlig chef, säger hon: »Som ung manlig teaterchef är du ett geni, men det finns inga kvinnliga genier. Själv är jag dessutom skådespelare, det är som att komma från verkstadsgolvet«.
Det är den praktiska kvinnliga chefen, mot den konstnärlige manlige chefen. Vi kan bara vara säkra på att bäste man verkligen har vunnit den höga positionen om han är en man. Argumentationen är infernalisk.
Jag har inte sett några av Stefan Larssons föreställningar, så jag vet inte hur just han praktiserar sin hållning, men hans argument är inte otypiska. Om man drar idén om konstnärlig frihet som en fråga om att få vara intuitiv till sin spets, så hindrar den en seriös diskussion om makt. En sådan diskussion kan ju inte sluta där känslorna tar vid – det är snarare där den börjar på allvar.
När vi »är oss själva« och »går på magkänsla « återspeglar vi alltför ofta bara samhällsnormer vi omedvetet internaliserat, och de är ofta inte alltför radikala. Att falla tillbaka på instinkt när det bränner till är därför en konservativ hållning.
Idén om »magkänsla« och »spontana val« får alltså inte bara konsekvenser för rättvisa mätt i andelen kvinnor och män, och resurstilldelning. Den påverkar också innehållet i vad vi får se på teatern – inte minst hur kön och sexualitet gestaltas.
En stereotyp för kvinnors åtrå är till exempel gesten att grabba tag i mannens hand och trycka den mot det egna könet.
Och när man i största allmänhet låter kvinnor både vara naknare och yngre (på det senare finns det statistik) än männen på scen, bygger man slentrianmässigt in ett ojämlikt maktförhållande, utan att pjäsen nödvändigtvis handlar om just det. Publiken får se kvinnor gestaltas – ja i sin nakenhet undermineras – genom en traditionell, manlig blick.
Dithän leder magkänslan, för så har vi vant oss vid att kön gestaltas.
Vilket inte – och detta är viktigt – betyder att vi känner igen det från verkligheten. Igenkänningen härrör minst lika mycket från åratal av gestaltningar på teatern, i filmen, litteraturen, reklamen och massmedia. Inte så värst progressivt och självständigt, med andra ord.
Vad gör teatern åt det här? Just nu pågår ett projekt på landets fyra teaterhögskolor som heter just »Att gestalta kön«. Projektledare är Gunilla Edemo, som också arbetade med utredningen Plats på scen. Ett syfte är, berättar Gunilla Edemo, att »studenterna ska kunna göra medvetna konstnärliga val i hur de gestaltar kön och sexualitet«. Hon understryker att det inte nödvändigtvis innebär att bryta med en könsstereotyp – men den ska vara resultatet av ett val, inte av vana.
Konventionens makt är stor, och inte bara är kvinnorollerna traditionellt färre, de är ofta annorlunda konstruerade än mansrollerna. Petra Brylander talar om hur »männen så länge har framställts som komplexa – fula, vidriga men ändå ömkansvärda, älskvärda men ändå misshandlande liksom«, medan kvinnor inte tillåtits lika många dimensioner.
Jörgen Dahlqvist, som är konstnärlig ledare på frigruppen Teatr Weimar i Malmö, beskriver det som att »en kvinna får vara hela mödraskapet eller hela dotterskapet«.
I våras satte Jörgen Dahlqvist upp en egen enaktare om kärleksrelationen mellan en äldre, kvinnlig och en yngre, manlig soldat i Irak. Det visade sig oväntat svårt att etablera kvinnan som den starkare, mer erfarna krigaren. Efteråt fick han höra att det intressantaste var hans blick – på mannen, kvinnan, den amerikanska underklassen: »jag fick stå till svars inför mig själv (…) och det var extremt bra«.
På Teatr Weimar diskuterar man alltså magkänslan, de val man gör. Rafael Pettersson och Linda Ritzén spelade nyligen Orestes och Elektra i pjäsen Elektra revisited. Tillsammas med Jörgen Dahlqvist som skrivit och regisserat talar de om att gestalta en situation, hellre än att förklara individernas motiv och psykologi på scen. Att förskjuta fokus från identiteten hos den som agerar till själva handlingen och språket ställer nya krav på skådespelarna. Och det kan bryta upp kön och könsstereotyper. Man adresserar dem indirekt, genom att från början upplösa identitets och rollfixeringen.
Petra Brylander ställer sig undrande inför det strikta realismtvånget på teatern. Varför ska invandrare spela invandrare, Julia vara liten och mörk och fröken Julie en spröd liten dam? »Jag förstår inte varför man inte bryter det där. Suzanne Osten har gjort det i alla år på Unga Klara«, säger hon.
Själv har hon varit gravid på scenen, fast rollkaraktären inte var det.
Fiktionen, själva föreställningsförmågan hos både publik och ensemble, ligger ju på något sätt i teaterns väsen. Lars von Trier åskådliggjorde den på film när han lät hela scenografin bestå av vita markeringar målade direkt på golvet i »Dogville«. Kan man göra så, borde man också kunna utmana ingrodda föreställningar om vad som är rättvist och realistiskt.
Mot slutet av Elektra revisited på Teatr Weimar byter skådespelaren Rafael Pettersson roll från Orestes till syskonens mamma Klytameistra. Det sker utan åthävor: Han drar på sig en pälsjacka och när han vänder sig om tilltalar Elektra honom med »mamma«.
Jörgen Dahlqvist säger att rollbytet ingår i hans idé om att arbeta med många fiktionslager. Men det handlar också om att lita på teaterns språk: »Hon kommer in och säger ›mamma‹, och där är det. Det är så fint på teatern, det behövs ju bara det. Säger man ›mamma‹ så är det mamma«.
/ Malin Krutmeijer
Intervju i Ottar med bl.a Jörgen Dahlqvist och Linda Ritzén i samband med Elektra Revisited

"Vi mytologiserar oss själva"
Teater måste röra på sig. Våga. Experimentera.
Där har vi också förklaringen till den ofullständiga stavningen - Teatr Weimar - en teater i förändring.
Nyligen tilldelas grundaren, Skelleftesonen Jörgen Dahlqvist, region Skånes kulturstipendium. Förra året fick de Kvällspostens Thaliapris, de har fått strålande recensioner för sina föreställningar och uppmärksammats för sin webbteater.
Det går bra helt enkelt.
Förklaringen? Enligt Jörgen Dahlqvist: konstnärlig grundforskning.
-Vi arbetar extremt koncentrerat och målmedvetet. Och brett och djupt. Samtidigt som vi tillåter det att både spreta och vara så smalt som det krävs.
Och det är inte så krångligt som det låter, menar han. Målet är alltid att skapa en spännande teaterupplevelse - hur den sedan ser ut kan variera. På senaste tiden har Teatr Weimar bland annat ett ljudprojekt på gång. De lanserar en webbteater, som man kunnat lyssna på nu i ett par veckors tid.
- Vi försöker bygga upp en sorts infrastruktur, där vårt bokförlag också är en del. Vi tror att det är ett bra sätt att få fram mer teater, mer bra teater, experimenterande och nyskapande teater.
Finns det för lite sådant inom teatervärlden i dag?
-Det borde i alla fall finnas mer, men samtidigt är det ett generationsskifte på gång, där många yngre dramatiker börjar ta plats. Det är positivt.
Det enda sättet att bli bra på det man gör är att arbeta mycket, konstaterar Jörgen. Då måste det finnas scener för unga dramatikerna och här vill Teatr Weimar vara en förebild.
Att det blev teater för Jörgen var mer eller mindre en slump.
-Det började som en protest av något slag, en vilja att revolutionera, förändra. En typisk ungdomsrevolt, förklarar han själv.
Det var via en manuskurs som Dramatiska institutet höll på Norrbottensteatern i Luleå vid början av 90-talet som han fastnade för konstformen. Upptäckte hur häftigt var att se något han själv skrivit på scenen.
-Då som nu var jag intresserad av språket, att bryta tid och rum, experimentera. När du ser tillbaka på det du skrev då?
- Nja, jag vet inte hur bra det var, men mycket av tankestoffet från den tiden har följt med mig.
Han startade Teatr Weimar för fyra år sedan. Då hade han redan erfarenhet av att dra igång egna verksamheter. I Skellefteå hade han startat ett skivbolag, i Malmö ett formgivningsföretag.
-På många sätt var teatern enklast, då hade jag ju redan en hel del erfarenhet i bagaget, säger han.
Jörgens senaste pjäs Elektra Revisited, utgår liksom flera av teaterns uppsättningar från gestalter ur den grekiska mytologin. Men den kan också ses som en fortsättning på utforskandet av våldets språk. I den tidigare uppsättningen "Death to the fascist insects that prey upon the life of the people" är temat taget från en ytterst aktuell politisk verklighet. Citatet kommer från en kvinnlig självmordsbombare.
- Jag fascineras av hur man använder sig av språket, hur det kan användas på ett liknande sätt i olika situationer. För självmordsbombaren finns det ett kollektivistiskt drag, hos den som begår en skolmassaker är det väldigt individualistiskt.
Men de är mer lika än vi tror, fortsätter han. När vi ser till hur de rättfärdigar sina handlingar, eller vilken världsbild de utgår från.
Ditt västerbottniska arv, märker vi av det hos dig som dramatiker?
-Jag vet inte, men jag tror det, det är en insikt som kommit med åldern.
- Att det finns något i mitt skapande som påverkas av mitt västerbottniska kulturarvet.
En berättargen?
- Jo, det är inte omöjligt. Det ligger där i botten, ständigt, något lite gammaltestamentligt, uppfodrande, förklarar han.
Samtidigt kan det vara svårt att sätta fingret på. "Västerbotten är bra på att mytologisera sig själv" försöker han. Dels är det en kristen symbolik, som ligger snubblande nära vad än han tar sig för. Dels är det ett språk, något man känner sig trygg och hemma i.
Jörgen skriver för tillfället på en av Teatr Weimars vårpremiärer, Tarzan i Europa. "En grotesk djungelmelodram om vår senkapitalistiska värld" kan vi läsa på hemsidan.
-Det är en närmast brechtianskt föreställning om Tarzan och tredje världen, och det bryter av lite mot vad vi gjort tidigare, det ska bli spännande!
/ Jenny Petersson,
Intervju i Norra Västerbotten med Jörgen Dahlqvist

Poesin tar plats på teatern
Vad händer om man tar bort rekvisitan i en teaterföreställning? Skådespelarnas repliker? Och skådespelarna själva?
I Teatr Weimars föreställning ”Fritt efter Strata” som har premiär ikväll, spelas de bärande rollerna av Henning Lundkvists ljudkonst och av texterna i Helena Erikssons diktsamling ”Strata”, bearbetade av Christina Ouzounidis och inlästa av Monica Wilderoth.
– Här är ljudet verkligen i fokus. Allt vi kan använda oss av för att bygga en föreställning är ju ljudet! säger Christina Ouzounidis.
Ljudet strömmar från sex högtalare, strategiskt placerade så att de ramar in publiken, som sitter och tittar på en scen som är tom så när som på de sladdar som går från mixerbord och datorer till högtalarna.
Skådespelerskan Monica Wilderoth har läst in några av Helena Erikssons dikter och ljudet har sedan lagts i lager på varandra och i olika frekvenser tills de bildar ett suggestivt ljudlandskap.
– Alla ljud är gjorda av hennes röst, säger Christina Ouzounidis.
Detta varvas och blandas med regelrätta uppläsningar av dikterna i en 40 minuter lång föreställning.
Christina Ouzounidis har varit med i Teatr Weimar sedan starten och vill ifrågasätta de normer som bygger teatern. Hon säger att hon drivs av en vilja att utsätta teatern för attentat.
– Det här är också ett sätt att göra det. Genom att plocka bort självklarheter, säger hon.
– Och lägga till andra, fyller Henning Lundkvist i.
De två har blivit samspelta under de fyra månader som de jobbat med ”Fritt efter Strata”. Trots att de kommer från olika håll – Henning Lundkvist från ljudkonst och musik och Christina Ouzounidis från poesi och teater – tycker de att de har mycket gemensamt.
– Ingen av oss jobbar med särskilt stora gester, säger Henning Lundkvist.
”Fritt efter Strata” är den första föreställningen i den nya serien ”Choreopoesi” där Teatr Weimar ska samarbeta med olika svenska poeter. För urval och bearbetning av texter står förutom Christina Ouzounidis även poeten Hanna Nordenhök. Vilken form de andra föreställningarna kommer att få är inte klart än. Efter en första spelomgång under hösten kommer de att visas ännu en gång strax efter jul, då kopplade till seminarier där poeterna medverkar.
”Fritt efter Strata” är alltså först ut och därför något av ett experiment.
– Ingen av oss vet hur det faktiskt blir, säger Henning Lundkvist.
Något som Christina Ouzounidis har velat lyfta fram i föreställningen är poesin och de litterära kvaliteter hon tror att den kan tillföra teatern.
– De litterära värdena är alldeles för lågt värderade i den moderna svenska dramatiken. Jag tycker att mycket av den dramatik som skrivs är lite urholkad, säger hon.
Samtidigt som poesin kan tillföra teatern litterära värden kan teatern hjälpa till att föra fram poesin, menar hon.
I ”Fritt efter Strata” ges poesin allt utrymme den kan önska sig.
/ Sara Frostberg Lowery,
Intervju i Sydsvenskan med Christina Ouzounidis och Henning Lundkvist

Weimar vågar satsa på ny scen
Det står en doft av tyskt 1930-tal kring Teatr Weimars lokaler på S:t Gertrudsgatan i Malmö. Den ruffiga bakgården och den svartmålade teaterlokalen signalerar Berlin, Brecht och politisk teater.
– Visst är vi inspirerade av till exempel Brecht, men namnet, Weimar, ska ge en fingervisning om vilken tradition vi bottnar i, säger en av teaterns grundare, Jörgen Dahlqvist.
Weimar står, enligt honom och medgrundare Christina Ouzounidis, för en blandning av klassicism och modernism. Den halvfärdiga stavningen av ordet teater, Teatr, innebär att Weimar ständigt är på väg, ständigt ifrågasätter begreppet teater.
Redan från starten 2003 fick gruppen rykte om sig att vara en av Sveriges bästa i sin genre – undersökande teater, med ordet i centrum.
Den första punkten i teaterns nio punkter långa manifest är ”Allt är (i) rörelse”. Den sista, med en blinkning till Bertolt Brecht, ”Moral först. Mat sen.” (Fast Brecht skrev ”Först käk, sen moral.”)
Däremellan finns punkter som ”För att förstå nuet måste vi förstå historien” och ”Teatern får inte vara rädd att misslyckas”.
– Vi tycker det är viktigt att vi själva – och vår publik – hela tiden ifrågasätter vad vi gör, säger Christina Ouzounidis. Man måste våga pröva sina idéer, även om det visar sig att man i slutänden tvingas tänka om.
På lördag invigs Weimars nya scen Untitled med plats för 18 sittande. Den ligger inklämd bredvid den ordinarie, jämförelsevis stora scenen med 40 platser.
– I och med att vi börjat experimentera med form på den ”stora” scenen, kände vi ett behov av en mindre, helt avskalad spelplats, säger Jörgen Dahlqvist som gjort manus och instudering av den första produktionen ”Untitled I – III”. Det är en tredelad uppsättning där första delen består av ett inspelat telefonsamtal, den andra av en kortfilm med Linda Ritzén i den enda rollen och den tredje av en monolog som framförs av Elena Aleksandrova.
Tanken är att produktionerna ska återkomma med jämna mellanrum.
– Vi kommer att bli Malmös enda och Sveriges minsta repertoarteater, säger Jörgen Dahlqvist.
Teatergruppen är minst sagt produktiv, under sina första år har man presenterat ett 30-tal större och mindre uppsättningar och så kallade readings. Därtill har man introducerat begreppet webb-teater, gjort konstutställningar, arrangerat gästspel och deltagit i andras arrangemang på t ex Danstationen och Malmöfestivalens Ordtält.
Slitet har lönat sig, om inte ekonomiskt så i uppskattning och prestige.
Som en av få fria teatergrupper i landet fick Teatr Weimar sitt statliga bidrag höjt i år och nyligen tilldelades gruppen Kvällspostens Thaliapris.
– Men vi försöker att inte tänka så mycket på ekonomin, säger Jörgen Dahlqvist. Det viktigaste är att driva verksamheten framåt, att vi hela tiden utvecklas.
/ Lilith Waltenberg,
Intervju i Sydsvenskan med Jörgen Dahlqvist och Christina Ouzounidis

"Teater måste våga"
Teatr Weimar i Malmö har precis tilldelats Kvällspostens Thaliapris. Jörgen Dahlqvist, tidigare Skelleftebo och en av teaterns grundare, är naturligtvis strålande glad. De har även utökat med ny scen och fortsätter sin satsning på Webbteater.
De fick priset främst för sin trilogi Persefone, Elektra och Kassandra, nyskrivna dramer utifrån gestalter ur den grekiska mytologin.
Det klassiska berättelserna har lyfts in i modern tid, med referenser som ska tala om aktuell ungdomsproblematik. Den unga Elektra exempelvis, skär sig i armarna för att hämnas mammans svek.
Juryn motiverar bland annat med att "pjäserna ger djup och perspektiv år dagens konflikter men pekar även på det tidlösa i den antika grekiska tragedin".
- Det känns jätteroligt! Dels hedrande, som en uppskattning för vad vi sysslar med, dels är det ju bra för teatern, säger Jörgen Dahlqvist.
Nu till våren har Teatr Weimar premiär på en Jörgen Dahlqvist pjäser "Buddy Fucker". Den andra delen av trilogin "Nihil", om krigets demoraliserande inverkan på människor. Titeln är ett uttryck som existerar inom den amerikanska armén, och syftar på någon som genom att vara oförsiktig "ställer till det" för sina kamrater. - Jag tror att alla som ser nyhetssändningar frågar sig vad det är som händer med människor i krig. Varför soldater förråas och tycks kapabla till de hemskaste övergrepp, säger han.
Trilogin är en slags undersökning i hur krigets verklighet tycks tvinga fram övergrepp mellan människor eftersom det helt enkelt inte finns någon fristad från det brutala yttre våldet. För att sätta sig in i frågan har han bland annat studerat bloggar som amerikanska soldater skrivit.
En annan av Teatr Weimars premiärer i vår är "Death to the Fascist Insects that Prey upon the Life of People". Titeln är ett citat taget från en kvinlig självmordsbombare. En monolog där Jörgen blandar starka kvinnoporträtt ur antiken med kvinnliga gestalter ur relativt modern tid, som Ulrike Ulrike Meinhof och Maria Stuart. Även detta en pjäs som kommenterar ett aktuellt tema - denna gång kvinnliga självmordsbombare.
Kvinnors villkor idag. Kan en man skriva en pjäs på det temat?
- Absolut, jag tror att det handlar om en större gemensam bevekelsegrund. Vad vi egentligen är beredda att göra för våra övertygelser. Naturligtvis finns skillnader mellan män och kvinnor, men ser vi till rädslan, tvivlet och hur vi rättfärdigar våra handlingar tror jag att likheterna är större.
Vad händer på webbfronten - kan man se teater på internet nu?
- Det har tagit lite längre än planerat, men till våren ska vi nog finnas tillgängliga på nätet, berättar han.
Tanken är att besökare ska kunna ta del av, främst genom att lyssna, Teatr Weimars pjäser på deras hemsida.
- Det är ett fantastiskt sätt att distribuera teater på, och nå människor. Sedan är det ett spännande sätt att experimentera med arbetssätt och texter.
Att just experimentera, är något Teatr Weimar berömmer sig för att göra. Deras nya scen, kallad "Untitled", kom till dels av den anledningen.
- Här ska vi arbeta på att blanda olika former, exempelvis långt och kort. Ha tevevisningar på teaterscenen, kanske låta pjäsen utspelas i text medan skådespelarna agerar, förklarar han.
Är svenska teatrar i dag generellt dåliga på att experimentera?
- Överlag upplever jag en ängslighet, att man på något sätt förutsätter att publiken vill ha det på ett visst sätt. Istället för att satsa på att faktiskt göra spännande teaterupplevelser.
Teater måste våga, menar Jörgen.
- Desto mer motstånd vi bjuder på, desto bättre teater blir det!
/ Jenny Petersson,
Intervju i Norra Västerbotten med Jörgen Dahlqvist

Först ut med webbteater
Sveriges första webbteater - någonsin. I alla fall tror skaparna det. Det handlar om Teatr Weimar i Malmö. Deras konstnärliga ledare och teaterchef Jörgen Dahlqvist från Skellefteå berättar: - Att vara experimentell och hitta nya arenor är livsviktigt. Det är därför vi håller på med teater.
Jörgen Dahlqvist är för många Skelleftebor mest känd för att ha startat skivbolaget A West Side Fabrication, som tidigare gav ut skivor med band som This Perfect Day, Wannadies, och Hardy Nilsson.
Numera driver han Teatr Weimar i Malmö. En teater som, sedan starten 2004, lyckats med att åtskilliga gånger få lysande recensioner för sina uppsättningar. Bland annat för sin senaste pjäs Elektra. Den hamnade till och med, enligt Jörgen Dahlqvist, på två europeiska topplistor med utblick på teater och kultur.
- Elektra har gått över förväntan. Och det finns till och med en chans att den blir filmatiserad för SVTs räkning, berättar han stolt.
Det är emellertid inte riktigt klart ännu. Klart är däremot Teatr Weimars webbsatsning. Först ut på nätet blir pjäsen Nihil, skriven av Jörgen Dalqvist. Den har premiär i början av mars och ska sedan finnas tillgänglig för allmänheten på internet. Att lyssnas på dygnet runt, samt laddas ner, under en månads tid. Pjäsen ska i ett första skede endast spelas på webben, utan bilder. Som en radioteater alltså.
Varför på webben?
- Vi arbetar mycket experimentellt på Teatr Weimar, det är en del av vår filosofi. Vi ser scenen som en öppen verkstad, där man provar sig fram och hela tiden försöker utvecklas. Det här är ett led i det arbetet.
Och istället för bara ha en premiär i vår, möjliggör webben att de kan ha tre eller kanske till och med fyra.
- Teatern är ju en väldigt lokal företeelse, den finns bara här i Malmö, och vi har bara en scen. Men på nätet når vi ut till hela landet och kan sätta upp ett fler pjäser.
Nihil handlar om den demoralisering som följer i krigets spår och namnet syftar på just - Ingenting - vilket är vad som återstår om vi avsäger oss all mänsklig moral. Fyra män, tre soldater från ett ockuperat land samt en inhemsk civil man har reducerats till nummer och främlingar på en scen som skulle kunna vara utbytbar mot vilken krigsskådeplats som helst.
Hur gjorde du research inför pjäsen?
- Det blev många besök till röda korset och en hel del läsande. Bland annat läste jag Iraksoldaters bloggar från Irakkriget, vilket var väldigt intressant. Det gav en insyn i den där absurda krigsvardagen där man ena dagen får en kakburk på posten hemifrån och nästa dag omges av krigets terror.
Vad har ni för andra premiärer på gång?
- Sista delen i min och Christina Ouzounides serie på temat kvinnor i grekiska tragedier har premiär - nu är det Kassandra och hennes siarförmåga som står i centrum.
I mitten av februari har Rekviem premiär. Det är ett tiotal poetiska snapshots, bestående av monologer och dikter. Ett slags undersökande av den klassiska dramatikens kvinnoporträtt.
Teatr Weimar startar även ett eget dramatikförlag nu i vår. Tanken är främst att kunna ge ut sina egna pjäser, men de kommer även att ge ut annan dramatik som de tycker blivit förbisedd och riskerar att glömmas bort.
- Jag har en stark förkärlek till det skrivna ordet. Pjäser riskerar att ses som förbrukningsvaror som slits och slängs. Det finns en vikt i att sträva efter att bevara god dramatik, säger Jörgen Dahlqvist.
/ Jenny Petersson,
Intervju i Norra Västerbotten med Jörgen Dahlqvist

Han älskar tragedier
Den unga tjejen Elektra skär sig i armarna för hämnas mammans svek.
Det är en minst sagt trasig familj som presenteras i dramat som nyligen haft premiär i Malmö. Bakom pjäsen står Skelleftekillen Jörgen Dahlqvist.
Skilsmässor kan slå hårt mot barn.
Det vissste redan de gamla grekerna som skrev ett drama på temat - "Elektra". Hon övertalar brodern att döda mamman och hennes nye älskare.
I en modern tappning, som hade premiär för en vecka sedan på Teatr Weimar i Malmö, är hämnden mindre drastiskt. Men den finns där.
Bakom föreställningen, och hela teatern för den delen, står Jörgen Dahlqvist från Skellefteå.
- Jag vill anknyta till problematiken med att unga kvinnor vänder sorg och ilska inåt istället för att agera ut den, som unga män gör, säger han.
Jörgen Dahlqvists Elektra gör just det. Kapslar in vreden och skär sig själv.
Pjäsen, som fått strålande recensioner, ingår som en serie på tre delar, som Jörgen sätter upp tillsammans med Christina Ouzounideis. Pjäserna belyser kvinnors roller och villkor i dag med hjälp av de grekiska tragedierna. Första delen gavs förra våren och handlade om Persefone, Zeus vackra dotter som förs bort av Hades och tvingas tillbringa en del av året i dödsriket. Tredje och sista delen kommer till våren. Då är det Kassandra och hennes siarförmåga som står i centrum. Jörgen Dahlqvist beskriver sig själv som autodidakt, självlärd inom de flesta områden han prövat på. Hittills har det hunnit bli en del. Han har startat skivbolag, jobbat som formgivare och nu senast, för snart två år sedan, dragit igång Teatr Weimar i Malmö. En teater som ger sin femte uppsättning nu i och med "Elektra".
Varför sysslar du med teater?
- Det är den absolut roligaste konstformen som finns, den som innehåller flest intressanta bitar. Och för att det är svårt att göra riktigt bra teater.
Vad finns det för fallgropar?
- Det är lätt att bli pekpinneaktig och moraliserande. Jag vill ta upp ämnen som engagerar och är aktuella utan att skriva någon på näsan. Lyckas man med, vilket inte är det lättaste, då blir det riktigt bra teater!
Det är viktigt att förstå hur skådespelarna tänker, berättar han. Skriva pjäser som går att agera. Få alla bitar att klaffa.
Han får ofta sin inspiration från ett moralisk dilemma. Ser möjligheter att belysa något ur en annorlunda vinkel. Man får absolut inte göra saker enklare än de är.
Något av det bästa han själv sett i teaterväg var i Berlin - "Begär efter guld" av Frank Castors.
- Jag gick därifrån och viste inte vad jag skulle känna. Var det uruselt, eller genialiskt? Jag vet inte än! Han experimenterade i alla fall.
Hur då?
- Det enda som hände under tio minuter var att det regnade och överlag befann sig skådespelarna mer utanför scen än på den. Folk reste sig och gick under föreställningen gång.
Varför ska man gå på teater istället för att sätta sig framför teven?
- Det är en oslagbar känsla av här och nu på teater. Att befinna sig alldeles framför suveräna skådespelare går bara inte att beskriva i ord. Det är fantastiskt!
/ Jenny Petersson
Intervju i Norra Västerbotten med Jörgen Dahlqvist

Laddat på den lilla scenen
Teatr Weimar i Malmö har laddat för en ny säsong. Först ut är en uppdaterad version av klassikern Elektra, som får premiär nu på lördag. Det är den femte stora produktionen i raden på den lilla teatern på St Gertrudsgatan.
Bakom teatern och den nya versionen står Jörgen Dahlqvist. Det var han dom drog igång Teatr Weimar för ett par år sedan.
- Jag tyckte helt enkelt att det fanns för lite teater i Malmö. Och framförallt saknade jag samtalen om teater, vad vi ska ha den till. Så jag startade Teatr Weimar sommaren 2003 och på hösten hade vi vår första premiär. Det var min egen pjäs En uppmaning till martyriet.
- Nu är vi ine på den femte terminen och jag är nöjd med utvecklingen. Det har bara gått bättre och bättre och vi har hittat vår egen profil.
- Det brukar vara fullt när vi spelar. Det är till och med så att lokalen inte räcker till längre. Men jag har inga planer på att flytta. Vi trivs bra här.
Bättre med fullsatt i en liten lokal än glest i en stor, resonerar Jörgen.
- Dessutom är det inte lika känsligt i det lilla formatet. Man kan våga sig på att experimentera mer och pröva sig fran. Det en av ambitionerna med Teatr Weimar. Processen är viktigare än resultatet.
Drygt 40 sittande besökare går in i lokalen- Och scenen är inte stor den heller. Men det skapar intimitet och närhet mellan publik och skådespelare.
- Vi är ingen konkurrent till Hipp och andra teatrar i stan, utan snarare ett komplement. Ju fler teatrar desto livligare teaterklimat. Vi kan hjälpa varandra nå ut och behålla publiken.
Under senare år har det kommit fler fria grupper. Men det finns säkert plats för ännu mer teater i stan.
Allvarlig inställning
Jörgen Dahlqvist tar teater på allvar. Han vill inte bara leverera skickligt skådespeleri, utan också tränga lite djupare ner i texter och dramaturgi.
- Det gör vi bland annat genom att arrangera readings och seminarier. Vi läser texter och samtalar om teater och vad vi skall den till. Just samtal om teater tycker jag har saknats.
- Idealet är att det löper parallellt. Då bli seminarierna en naturlig input till föreställningarna.
Teatr Weimar har också öppnat en speciell experimentscen kallad Werkstadt.
- Där utgår vi från en frågeställning eller ett ord som vi undersöker. Förra gången handlade det om verbet tala. I höst fortsätter vi med begreppet Akrasia, det jag inte vill. Vi undersöker det outtalade och förbjudna, tauets makt att generera handlingar.
Stor iscensättning
Det sker i i oktober, men innan dess är det dags för höstens stora iscensättning. Elektra i modern tappning av Jörgen Dahlqvist. Det är hans femte pjäs. Den beskrivs som ett nyklassiskt kammarspel och ansluter tematiskt till Christina Ouzounidis Persefone, som spelades i våras. Båda tar avstamp i grekiska myter och handlar om unga kvinnors villkor.
- Jag har utgått från den klassiska Elektra-myten men koncentrerat mig på konflikten mellan mor och dotter, Elektra och Klytameistra. Dottern hämnas på modern och hennes nyeälskare i samband med att fadern dör.
. Jag har använt temat, men skrivit en helt ny berättelse, förklarar Jörgen Dahlqvist. Det handlar om flickor som skärsig själva för att bli av med sin ångest. Det är ett problem som vuit dramatiskt under senare år och är på väg att bli en ny sjukdom lika omfattande som anorexia.
I föreställningen får vi följa den unga flickans vandring ner mot mörkrets innersta. Det är också en pjäs om modersrollen och föräldrarnas ansvar gentemot sina barn.
De tre rollerna spelas av Monica Wilderoth, Linda Ritzén och Pär Malmström. Fredrik Haller har regisserat. Monica Wilderoth hittar man normalt på Teater Terrier i ett stenkast från Teatr Weimar. Men i höst är hon tjänstledig från de andra terrierna och arbetar istället med Jörgen Dahlqvist.
- Samarbete mellan de fra grupperna är vitaliserande och gagnar alla. Vi är inte konkurrenter utan har samma intresse av att få folk till teatrarna och behålla publiken.
Pär Malmström har just gått ut Teaterhögskolan i Malmö. Och Linda Ritzén har tidigare jobbat med bland andra Teater Delirium och Skånska Teatern.
Elektra får premiär den 10 september. Sammanlagt 13 föreställningar ges fram tilld en2 oktober på den egna scenen på St Gertrudsgatan i Malmö
I höst fortsätter också seminarieserien om den nya dramatiken. I oktober blir det diskussion kring Lars Noréns pjäs kyla.
Kan man förstå en människa? Är utgångsfrågan.
Seminarium
Under planering är också ett seinarium om Martin Crimp och en presentation av Christina Ouzounidis magisterarbete. Det kan bli någon programpunkt till.
-Jag är nöjd med utvecklingen av Teatr Weimar, konstaterar Jörgen Dahlqvist. Och jag känner ett starkt stöd.
Jag kan inte ens klaga på bidragen. I år har det blivit maximalt utfall. Jag har fått från Kulturrådet, Malmö kommun, Sparbanksstiftelsen och Dramatikerförbundet. Det tar jag som ett tecken på uppskattning.
Teatr Weimar tjuvstartade säsongen redan under Malmöfestivalen. Och publikintresset var stort.
- Vi lyckade locka 60-70 personer med ett föredrag om teaterns moraliska ansvar. Det är vi mer än nöjda med.
/ Hans Bengtsson
Intervju i Skånska Dagbladet med Jörgen Dahlqvist

Scenen är en öppen verkstad
Christina Ouzounidis upptäckte ganska sent dramatikens möjligheter. Hon säger sig vara fixerad vid orden, har alltid sysslat med språk och litteratur. Men teater, fann hon, är en konst som också handlar om att utforska allt det där motstridiga, outsagda, som finns omkring orden.
- Det jag tilltalas av är att när man skriver dramatik berättar man om det man inte skriver om. På scenen vill orden någonting, de innehåller någon form av handling eller avsikt gentemot någon annan person. Men man kan aldrig skriva det rakt på. Man måste hela tiden undersöka det som ligger bakom.
Hennes pjäser är stramt, rytmiskt och stiliserat uppbyggda. Replikerna tas ofta om många gånger, som om gestalterna söker bekräftelse i sina utsagor om sig själva och varandra.
- Detta är just en effekt av att man säger motsatsen hela tiden. Ju mer man upprepar något desto mer avslöjar man något annat. I det uppstår en spelbarhet, texten får större och större avstånd till undertexten. Om man står och säger: "Jag är inte rädd. Jag är inte rädd". kommer man efter tillräckligt många gånger att avslöja en skräck som står i kontrast till det man säger. Det är det glappet som jag anser vara dramatik.
- Dramatiken blir intressant därför att det finns både ord och handlingar. Genom att titta på orden från handlingarna och vice versa uppstår det en distans som gör att jag kan undersöka dem i förhållande till varandra, förklarar Ouzounidis.
Hon gick ut dramatikerlinjen Att skriva för skådespelare på Teaterhögskolan i Malmö förra våren. Examensarbetet var pjäsen Lyckad landning om ett ungt tvillingpar med konflikt och trauman i familjen, som rymt hemifrån och försöker landa i tillvaron. Den spelades på Malmö dramatiska teater.
Sedan dess har Christina Ouzounidis främst arbetat med den fria gruppen Teatr Weimar i Malmö. Det senaste året har hon varit oerhört produktiv. Fyra nyskrivna pjäser är färdiga att sättas upp. Två av dessa arbetar Christina Ouzounidis själv med just nu.
Verbet tala är en absurdistiskt präglad utforskning av två personers misslyckade försök att nå fram till varandra. Deras inre kamp för att erövra ord och formulera sina behov distanserar dem hela tiden ännu mer från det de vill kommunicera. Pjäsen kommer att spelas i Weimar Werkstadt, ett projekt med repeterade läsningar av nya pjästexter som ska framföras i tre föreställningar.
- Arbetet i Werkstadt ger mig otroliga möjligheter att bli bättre på att skriva, konstaterar Christina Ouzounidis, som i vår dessutom regisserar en uppsättning av sin egen senaste pjäs, Persefone.
Hon, Jörgen Dahlqvist och Fredrik Haller utgör det dramaturgiat som är motor i Teatr Weimar. Man presenterar uppsättningar, läsningar och Werkstadt-instuderingar.
- Vi har fokuserat på texter. Modern dramatik främst, men också klassisk dramatik som kan vara intressant ur ett litterärt eller idéhistoriskt perspektiv. Och så kopplar vi läsningar av pjäser till föredrag och seminarier, en del i samarbete med Teaterhögskolan, berättar Christina Ouzounidis.
Gruppen bedriver ett ambitiöst arbete för att söka nya former och teman inom dramatiken. Texter hämtar man gärna i den tyskspråkiga och kontinentala sfären: Heiner Müller, Thomas Bernhard, Falk Richter och makedoniern Dejan Dukovski, för att nämna några.
- Vi bedriver research på mycket ny dramatik. Jag tycker att det saknas intellektuell debatt om teater. Det verkar inte finnas någon sådan tradition här. Den moderna dramatik vi har skrivs dessutom ofta på beställning i Sverige. Det ger en dramatik som i längden inte är så bra. Vi försöker hitta det tidlösa, texter som har hållit länge.
Samtida dramatiker som inspirerar henne är Lars Norén, Martin Crimp och Sarah Kane. Ingen av dem försöker påstå saker eller befästa teser. Samtliga utnyttjar språket medvetet, ställer frågor och undersöker. Detta kännetecknar även Christina Ouzounidis texter.
Hon har grekiskt-svenskt ursprung och refererar gärna till gudasagor, myter och bibliska gestalter. Hon tycks också angelägen att definiera sin egen dramatik i förhållande till vår kulturs intellektuella traditioner. Ett led i detta arbete är en magisteruppsats hon skriver för Teaterhögskolan. Den belyser och tilllämpar det filosofiska "akrasia"-begreppet på dramatik och textanalys.
- Akrasia handlar om att människan gör det hon inte vill, hon drivs mot handlingar som hon inte avser eller önskar att utföra. Eftersom dramatiken ofta är uppbyggd så, tyckte jag mig se en tydlig koppling. Det har både med skildringen av människans komplexitet och den dramaturgiska formen att göra. Man jobbar med undertexter, att säga en sak och mena motsatsen. Jag tror att man kan applicera akrasiatanken ganska medvetet, hävdar Christina Ouzounidis.
Den närmaste tiden får hon pröva hur dessa teatrala kvalitéer kan lyftas fram i hennes egna pjäser. För Christina Ouzounidis är scenen en öppen verkstad, där man praktiskt kan iscensätta och utforska alla slags teorier om vad det egentligen är att vara människa.
/ Theresa Benér
Intervju med Christina Ouzounidis i Svenska Dagbladet



Artiklar/Krönikor:

Postdramatiskt party pågår i Malmö
Fyradagarsfestivalen Mit-Demo har för första gången hållits i Malmö och har just avslutats. Den är tänkt som en sammankomst för teatermänniskor som arbetar bortom traditionella scenuttryck. Festivalen arrangeras av två av Malmös mest profilerade fria grupper, Teatr Weimar och Institutet, i samarbete med Teaterhögskolan och Malmö stadsteater. Deltagarna kommer från Norden, Tyskland och Frankrike och omfattar både praktiker och teoretiker.
SOM NAMNET ANTYDER är det inte en festival för avslutade utan för pågående projekt. Festivalen är förmodligen viktigast för deltagarnas nätverkande, men den säger en hel del om Malmös teaterliv som aldrig befunnit sig i en kreativare fas. Den tidigare operettstaden har aldrig tidigare haft så många fria grupper som samtidigt så ihärdigt bidragit till att utveckla och omdefiniera teatern.
Man kan lätt få intrycket att Malmös scenprofil blivit mer diffus sedan Staffan Valdemar Holm lämnade stadsteatern. I själva verket har teaterklimatet vitaliserats under det senaste decenniet. Det är emellertid inte längre stadsteatern som i första hand går i bräschen för det nya; det finns inte längre bara en teaterperson och en fri grupp som all massmedial uppmärksamhet samlas kring; det finns inte ens ett dominerande teaterområde.
Scenlandskapet har expanderat från Hipp och Fersens väg till Möllevången, kvarteret S:t Gertrud, Nobeltorget och Sofielund. Ett nytt, tillåtande klimat har uppstått som i första hand underhålls av fria grupper med olika konstnärliga visioner och inriktningar.
ÄVEN DE GRUPPER som verkat längst i Malmö har fått en nytändning. En av höstens allra hetaste biljetter var Varietéteatern Barbès "Ingen anledning till panik"; en visuell mardröm som gnuggade sig in i medvetandet via skrattmusklerna. Pelle Öhlunds, Nina Jemths och Per Sörbergs föreställning är ett utmärkt exempel på teater som trivs i skärningspunkten mellan konstarter och medier.
Teater Insite, som är en av Malmös yngsta grupper, söker i stället förnya relationen mellan skådespelare och publik, genom att spela teater i befintliga stadsmiljöer och genom att utnyttja traditionella teaterrum på otraditionella sätt. Teatr Weimar å sin sida har ännu aldrig arbetat utanför sitt lilla scenrum, men söker i gengäld efter djärvare dramaturgier i nyskrivna dramer av ledarna Jörgen Dahlqvist och Christina Ouzounidis; dramer som utforskar relationen mellan fiktion och verklighet, ord och kött, kropp och identitet. Utanför repertoaren arrangeras dessutom seminarier om samtidsteater, och Weimar driver också en egen hörspelsteater, Radiowy.
Klimatet är som sagt tillåtande, men några grupper har tydligt markerat att teaterbegreppet i sig kan verka hämmande. Lilith performance studio - tidigare Teater Lilith - har av det skälet helt övergett teaterbegreppet. Elin Lundgren och Petter Pettersson fungerar för närvarande i första hand som producenter för inbjudna performancekonstnärer från hela världen. Gästerna garanterar att denna scen hela tiden presenterar nya sätt att närma sig både verklighet och konst.
DET ÄR BEGRIPLIGT att många teatermänniskor börjar snegla mot samtidskonsten som på många sätt är mer tillåtande och fritänkande. Med sin kollektiva karaktär och sina ekonomiska hänsyn är teatern förmodligen det medium som förändras trögast av nya trender. Det senaste årets mest uppseendeväckande och kontroversiella försök att fjärma sig från det traditionella sättet att bedriva teaterverksamhet har Institutet, tidigare Teater Terrier, stått för. Grupper har fått ett massivt massmedialt genomslag, men den aviserade serien om "Romarrikets uppgång och fall" blev snabbt en följetong om Institutets uppgång och fall.
Institutet definierar den egna verksamheten som "postdramatisk". Den tyske teaterforskaren Hans-Thies Lehmann använde denna term för att ringa in en rad olikartade fenomen inom den samtida scenkonsten som har det gemensamt att de tar avstånd från psykologiskt realistisk, karaktärsdriven, linjär, textbunden teater. Brett definierat ringar den in många Malmögruppers verksamhet.
Institutets uppsättningar och Liliths verksamhet påminner oss om att teaterkritiken i kanske alltför hög grad utvecklat kriterier för en renodlad konstart. Teaterkonsten är emellertid alltid bunden till ett kollektiv med allt vad det innebär, och om teatern i alltför hög grad fjärmar sig från kollektivet måste den också räkna med att försörja sig som konstnärer, på eld och vatten och tillfälliga stipendier. Det är den situation som Institutet nu kastas ut i.
ALLA DESSA Malmöexempel försöker på olika sätt kräva mer av teatermediet och utmana det den kanadensiske mediefilosofen Marshall McLuhan kallat för Galaxen Gutenberg, en värld där all form av kommunikation - alltså även skapandet och upplevandet av konst - helt och hållet präglats av skrivkonsten och läsandet. Malmös scenkonst är som resten av vår verklighet på väg in i en ny period som i högre grad präglas av ljud och bild; de områden där vi nu tydligast odlar vår kompetens och sensibilitet.
Malmö stad har ofta fått kritik för att föra en teaterfientlig politik. Ryktet lär inte förbättras av att Institutet nu tvingas överge sina lokaler på Norra Vallgatan som i stället övertas av Teater Insite och Teater Foratt i samarbete under namnet Bastionen. Men oavsett om det är på grund av eller trots stadens teaterpolitik så måste man konstatera att teaterlivet för närvarande mår alldeles utmärkt.
/ Rikard Loman, Dagens nyheter

Rejäl aktion: Teatrala transaktioner från Malmö
Teaterns funktion är, som Heiner Müller insåg, att få tid att gå. Snart har helgen vecka 48 tagit slut, igen, vilket ur detta perspektiv bland annat är en förtjänst av den lilla teaterfestivalen MIT Demo i Malmö. Under fyra dagar pendlades mellan teori och praktik i vad som kallades “a festival-like think tank”, av de samarrangerande grupperna Institutet och Teatr Weimar. De hade bjudit in gäster från Danmark, Tyskland, Frankrike och Finland – fast, väl att märka, knappast från Stockholm. Det senare tyder på en viss fragmentering, som nog kan vara mer bra än dålig, men hur som helst är symptomatisk för ett svenskt teaterklimat där Riksteatern har monopoliserat turnerandet. Kopplingar fanns även in i Malmös teaterhögskola, vars studenter dock var i stort sett frånvarande – vilket nog är ännu mer typiskt för Teatersverige, i kontrast till Teatertyskland.
Detta inlägg ska dock inte bli en recension eller ett referat av MIT Demo. Det tar avstamp i dess diskussioner, men då för att se i vilken mån frågorna kan ha relevans utanför teaterns och estetikens domäner. I ett uppföljande inlägg kommer vi att landa hos Walter Benjamin, ganska långt från teaterfestivalens Slavoj Zizek-diskurs.
Först bara något om formatet, som var helt utmärkt. Föreläsningar på eftermiddagen, föreställningar på tidiga kvällen, allmän diskussion under senare kvällen och bar intill småtimmarna. Föreställningarna var dock inte föreställningar, utan “demos”.
I teatersammanhang skulle detta ord kunna betyda flera olika saker. Exempelvis kan man spekulera i en motsvarighet till demo-versioner av mjukvara: Inträdet är gratis och föreställningen rullar på i trettio minuter, innan den abrupt avbryts och en skylt kommer upp som informerar publiken om att det hela inte kommer att fortsätta förrän publiken (kollektivt) betalat en viss summa pengar. Vore antagligen svårt att realisera, men spännande. Alternativt skulle “demo” kunna förstås i analogi med demoscenen, det vill säga en uppvisning av hur man kan uppnå maximal effekt med minimala resurser på begränsad – vilket kanske är lite för nära teaterns vardagliga villkor. Här löd definitionen i stället:
there are no full productions in the festival programme but demonstrations of working processes that have started shortly before and during the festival, here in Malmö. “Demo” also means that there is something unfinished, continuous and yet to be explored in the festival’s concept.
Så till festivalens teoretiska tema, frasen som upprepades: “real action”.
Här fanns en dubbelhet. Å ena sidan var talet om “real action” i hög grad blott ett eko från konstvärldens (numera kraftigt nedtonade) diskurs om relationell estetik: drömmen om att konsten ska ingripa i den “sociala” verkligheten. Å andra sidan anknöts mycket explicit till Slavoj Zizek och hans lacanska definition av “det Reella” som då är fundamentalt omöjligt att nå fram till, och någonting helt annat än “verkligheten” (vilken snarast definieras genom sammanlänkningen av det reella, det symboliska och det imaginära). På senare tid har Slavoj Z¹iz¹ek tydligen försökt skilja mellan begreppen “real action” och “real act”. Flera gånger refererades dit, utan att relevansen för teaterpraktik egentligen kom upp till diskussion. Så här sammanfattades skillnaden i programbladet:
real action: a concrete action that is done or performed, any form of active interference in reality, but following an aim. Therefore it always stays within the symbolic order of the big Other, and is in the end affirmative.
real act: an act that suspends reality, symbolic order for a short moment, its ideology and its meaning/interpretation; an act that interrupts the connection between actions and words. A real act is only motivated and constituted by itself, it follows no other aim. It contains an irreducible risk and is, in its basic dimension, always negative – an act of suspension, excess, traumatic passage, and of abstract freedom. A real act transforms the bearer radically into something else, the subject radically risks itself, its identity – real act in that sense is always a crime or a transgression in relation to the symbolic order and the community one belongs to. Its effect/meaning depends on from where the act is performed.
Zizeks tänkande upprepar ju ständigt den rekursivt borromeiska formeln “3*3=9? – i Interrogating the Real (2005) nämner Z¹iz¹ek “tre dimensioner av det Reella” som frambringas genom tre olika sätt att distansiera sig från den ordinära verkligheten: det första handlar då om att skapa en övergripande förvrängning, det andra om att addera ett främmande objekt, det tredje om att subtrahera bort objekt för att blottlägga en tom plats. (Även detta citerades i programbladet.)
Å ena sidan alltså “real action” där “det verkliga” – fast en ännu bättre översättning vore “det rejäla” – ställs i motsättning till det konstlade och fejkade. Å andra sidan en psykoanalytisk definition vars tillämpbarhet på teaterscenen förblir oklar.
Någonstans mittemellan återfinns den konstnärliga drivkraften för Institutet, ett gäng gamla synthare som skapat väldigt mycket uppmärksamhet med sin provokativa och stundtals blodiga version av postdramatisk teater. I programbladet definierar de sitt syfte, hyfsat väl i linje med Z¹iz¹ek, som att skapa en negativitet för att synliggöra maktstrukturer.
Mittemot Institutets lokal i Malmö ligger Teatr Weimar, som i programbladet presenterar sig, med två meningar som bägge innehåller ordet “utforska”, som en “textbaserad teatergrupp”. Mellan de bägge grupperna finns vissa ansatser till konstnärlig beef, om än inte värre än att de gemensamt arrangerar en festival – vars starkaste punkt dock kanske var synliggörandet av denna skillnad.
Fredag kväll på Institutet. En man i kvinnokläder sitter på scenen och citerar Slavoj Zizek. Bredvid honom en låda som det visst finns en kattunge i. Eller inte, men efter en stund hämtar han verkligen en sprattlande kattunge, som han snackar om att döda – någonting som hyfsat väl kan motiveras genom Slavoj Zizek, om man så vill. I slutändan kröker han förstås inte ett hår på kattungen, men Institutet-mannen hoppas ha skapat ett “trauma”. Helt klart har han skapat något som går att prata om under den efterföljande ölburksdrivna diskussionen, men när folk i kretsen kring Institutet intygar hur de minsann verkligen var osäkra på om kattungen skulle dödas eller inte så är det svårt att tro på dem, för att uttrycka saken milt.
Frågan var alltså om Institutet med detta tilltag hade lyckats snudda vid “real action” – vilket, utifrån premisserna, vore att uppfylla ett mål. Feeling real, feeling like really doing it for real.
Institutet-grabbarna talar om att provokation som medel för att uppnå målet, att “lyfta frågeställningar” (raise questions). Fast är det så självklart att frågor ska lyftas upp? Varför inte trycka ner dem – i jorden, alltså plantera dem? Låta växandet vänta några dagar, i stället för att låta frågorna stå i vägen för teatern. Här fanns en viss tendens att gömma själva teatern bakom frågorna. Egentligen kanske det hela mest är brechtianskt, vad vet jag. Ironiskt nog var det en väldigt textbaserad teater, egentligen föga teatralisk, mer att betrakta som performancekonst.
Kattungen blev till mästarsignifikant för en ganska hejdlös vurm för Handlingen, den föregivet verkliga handlingen. Ju mer handlingen upphöjdes, desto mer förlorades en annan teatralisk aspekt, närvaron. Dimensionerna av tid och plats verkade helt enkelt falla bort i den lätt vulgärz¹iz¹ekianska fixeringen vid handlingar och trauman. När jag kvällen efter tog till orda, tänkte jag säga ungefär såhär, även om jag inte sa det:
It has now been assumed, at several points, that life (authentic life, as opposed to the artificial) would be characterized by an active mode, by lots of action. I am not so sure.
It has also been pointed out that many of us are now very tired, which tends to make us talk slower and to generally become less active than we would be if we had slept properly. And if we would decide to take the path from “art” to “life”, it is rather about giving up activity than about adding more of it.
Heiner Müller’s mightiest statement ever, in one of his last interviews, was something like: The task of theatre is to make time pass, until the moment when the eyelids have to fall down.
Falling asleep (or dying) is indeed very real – and it is the opposite of action. All we know is that this festival will exhaust us until the point of sleep, which will be a real sleep (and probably a really good one).
Lördag eftermiddag på Bryggeriteatern. Jag somnar faktiskt till, några ögonblick, under en föreläsning av Laura Schulz om Gertrude Stein som föregångsfigur inom postdramatisk teater. Sömnen är ett symptom på sömnbrist, inte på någon brist i föreläsningen, som är utmärkt informativ. Laura Schulz antyder att man kan tänka sig Gertrude Stein och Antonin Artaud som delvis motsatta poler inom den postdramatiska teaterns genealogi. Stein utmärker sig då för att inte ställa text i motsättning till performance, utan i stället försöka göra skrivandet performativt, att eftersträva ett samspel mellan närvaro och representation. Snarare än att sträva efter chockartad provokation, laborerade hon från 1922 med tanken på teatern som “landskap”, snarare en visuell komposition än ett linjärt förlopp. (Senare har Heiner Goebbels försökt bygga “landskap” av enbart ljud.)
Föreläsningen av Gertrude Stein bildade en utmärkt ingång till lördagens demo av Teatr Weimar: Tractatus Realis med manus av Christina Ouzounidis och Jörgen Dahlqvist. En, på flera plan, makalöst kraftfull kommentar till teaterns sökande efter realitet. Först av allt genom de flera lagren av start. Ett programblad vid ingången som upplyser om rekvisitans, skådespelarnas, ljudens och programbladets realitet. Henning som sätter igång vad som verkar bli ett rent ljudspel, fast nej, skådespelare som kommer in i spektakulära dräkter och sätter sig vid ett bord, fast nej, de gör ingenting, ingen action alls, däremot sätter Henning på en projektor, signalerande “multimedia”, fast den ges ingen signal utan ger bara en bluescreen (den blåa skärmen som är så närvarande i så många konstsammanhang utan att anses särskilt verklig) i en intensiv minut innan den stängs av. Snart har helgen vecka 48 tagit slut. Efter hand börjar skådespelarna tala. This is Real. This. Onekligen. Talet musikaliseras, inte i ton, men i kraft av att replikernas vandrande och lätt rytmiska upprepande aktörerna emellan inte går helt jämnt ut. Efterhand används fler ord. Bland annat berättas en historia om Siegfried und Roy och en vit cirkustiger. Fast nog är talets musikalitet överordnat ordens betydelse, oavsett om Teatr Weimar väljer att kalla sig textbaserade eller inte. Sedan kommer en uppstoppad pingvin (hyrd under en månad för 350 kronor) och läser Nietzsche på tyska. (Senare skulle vissa kalla detta för kitsch, fast utan att definiera begreppet kitsch).
Mot slutet namnges deltagare i MIT Demo, större delen av publiken. Vissa namn upprepas fler gånger än andra, framför allt medlemmarna av Institutet. …is not real, but christian.
I vilket annat sammanhang om helst hade detta nog inte kunnat funka, men här var det en fullkomligt briljant nivå av konfrontation – krönt av det faktum att ljuset sedan tändes så snabbt att ingen vågade applådera. (Föreställningen hade inletts av en röst som bland annat sade att inga applåder skulle ges, fast insprängd bland andra absurda uppmaningar.)
Senare på kvällen, under diskussionen på Institutet, visar det sig att folk verkar ha missuppfattat Weimars demo som någonting huvudsakligen ironiskt, vilket var ganska förbluffande. Kvällens märkligaste inslag skedde dock i samband med att tyska performanceduon Eisenächer/Harder presenterade sitt taffliga försök i den genren “intervention in public space“. Utanför köpcentret Triangeln ägnade de sig bland annat åt att lägga upp sockerbitar på rad, vilket gjorde dem till “aktivister”. Allting videofilmades så att det kunde visas under kvällens presentation på Institutet. Det slående var hur nästan hela publiken skrattade gemensamt vid varje litet tecken på att någon förbipasserande över huvud taget lade märke till spektaklet (med undantag för sådana förbipasserande som verkade vara införstådda med den konstnärliga inramningen). Ett ganska obehagligt skratt, mästrande och på samma gång osäkert. Kanske var det ett sätt för folk att bekräfta för varandra att ens konstnärliga handlingar är på riktigt: Såg du? En shoppande Malmöbo tog ett steg åt sidan för att inte förstöra linjen av sockerbitar! De lyder regler, de dumma fåren! Ungefär.
Allra mest skrattas det när någon erbjuder lite frukt till en av konstnärerna, kanske i tron att hon faktiskt är hemlös och hungrig – ett högst rimligt antagande, då hon sitter i ett provisoriskt tält och fryser med en mugg kaffe. Kanske hade skrattet helt andra bevekelsegrunder. Men varför inte den efterföljande diskussionen tog upp frågan om detta skratt är obegripligt.
Syften med upptågen från Eisenächer/Harder var, enligt deras egen presentation i programmet, “to allow for creative statements by non-creative people”. Inget mer behöver sägas.
Detta inlägg blev visst ändå ganska mycket referat av MIT Demo, fast fortfarande mest för att lägga en bakgrund till fortsatta funderingar kring handlande (och icke-handlande) i ett uppföljande inlägg.
/ Rasmus Fleischer, Copyriot

Censurering, sortering, kopiering: In och ut ur lagens gråzoner
Ett udda inslag på Göteborgs filmfestival gick under titeln Magic Bullet.
Konstnären Markus Öhrn har sammanställt samtliga censurklipp i kronologisk ordning och skapat filmen Magic Bullet, där våldet, porren och omoralen som du skulle skyddas från, väller fram i ett 55 timmar långt surrealistiskt kollage.
Projektet är intressant inte bara för vad det kan säga om censurens och det förbjudnas historia, utan för vad det säger sin egen realisering i förhållande till regelverken. Markus Öhrn kunde hämta ut samtliga censurklipp i Biografbyråns arkiv. Så långt ingenting märkligt. Han har på egen hand digitaliserat dem och sitter sålunda på ett ytterst smaskigt arkiv. Frågan är vad det rent lagligt innebär att på en biograf visa upp samtliga dessa klipp i kronologisk ordning.
Femtiofemtimmarsvisningen kan i teorin bryta mot åtminstone två lagar. Å ena sidan mot den lag som föreskriver filmcensur – men censurpraktiken är numera nästan helt urvattnad i praktik och därtill är lagen som gjord för att kunna kringgås. Göteborgs filmfestival kallar sig för ett “slutet sällskap”, trots att köpet av medlemskort i dörren fungerar exakt som ett vanligt biljettköp, där man inte ens behöver uppge sitt namn för att bli medlem i det slutna sällskapet. Å andra sidan har vi upphovsrättslagen, och där torde det vara rätt uppenbart att Magic Bullet är en 55 timmar lång piratprodukt.
Göteborgs filmfestival gör sig med andra ord sannolikt skyldiga till ett storskaligt upphovsrättsintrång, i konstens namn. Det djärva initiativet kan bara applåderas. Bland de censurerade klippen finns ju även Disney-filmer, med scener som “Husvagn med Kalle Anka och Musse Pigg faller ned för klippa”. Att dessa klipp skulle ha clearats är helt otänkbart. Så varför skickar inte Disney sina advokater? Eller gör de?
Sista festivalkvällen togs projektet till en ny nivå av Malmös mest intressanta teatergrupp, Teatr Weimar. Två skådespelare sittande vid ett bord börja läsa upp alla de beskrivande rubriker som Biografbyrån satt på de filmklipp som censurerats bort. År för år. That’s all. Noll dramatisering, bara ett flöde av torrt beskrivna filmiska farligheter. Här är några exempel på hur det kan låta under 1950-talet:
Jättelik bläckfisk hotar män i båt.
Man misshandlar man.
Man hugger sabel i clown.
Skottlossning.
Krogslagsmål.
Man askar cigarr i Karl-Alfreds mun.
Bulldozer schaktar ned lik i massgrav.
Hund slåss med varg.
Striptease med blottade bröst.
Strid mellan indianer och vita.
När uppläsningen når fram till 1960-talets sista år utbryter en massiv sexualisering. Först handlar det om att censurera bort par som “kelar”. Ett par år senare år har detta “kel” ersatts med långa listor över sadistiska situationer. Allra mest komiskt blir det när masturberande kvinnor och “lesbiska smekningar” omedelbart följs av tecknade vargar som skrämmer små kaniner. Men mest av allt handlar det om våld mellan män. Totaliteten ger en förskevad och överlag knappast ljus bild av vår nära förflutenhet. De borde för övrigt ha använt ett analogt räkneverk stående på borde, i stället för att läsa upp årtalen, för att ytterligare stärka tidskänslan.
Tiden tycks förtätas något extremt under dessa år kring 1970. Den är så sprängfylld med handlingar att den kryper fram mycket långsammare än under föregående decennier. ChrisK somnar till bredvid mig. Avundas honom men tror mig vara alltför i gasen, slumrar dock snart själv. Under uppvaknandet har flödet av ord blivit till någonting mer ambient, meningslöst att försöka lyssna på aktivt. Det är storartat och på samma gång plågsamt långtråkigt. Hur länge ska de hålla på? På borden framför sig har de var sin rejäl hög av utskrifter, med alla rubriker ända fram till det nittiotal då antalet censuringrepp klättrar ner mot noll. Men när efter en timme pappershögen på sin höjd klarats av till hälften, bryter de bägge skådespelarna frankt. Tack, adjö.
Föreställningen för tankarna till hur den tyskitalienska konstnären Daniela Comani har publicerar nittonhundratalet i jag-form, fast där bryts seklets kronologi upp, och konstnären har själv formulerat händelserna i ord. Däremot minns vi hur Erik Holmström satte samman manus för den fantastiska pjäsen Trademark Sweden endast genom att kopiera repliker från en myndighets dokument. Ändå var det tydligt att han var upphovsman.
Det som framförs av Teatr Weimar är däremot knappast ett “verk”, snarare en katalog eller ett diarium. Vem som helst skulle kunna få idén om att uppställa en kronologisk lista över alla rubriker hos Biografbyrån, och de skulle (i teorin) komma till ett identiskt resultat. I upphovsrättslig mening kan därför de upplästa textlistorna knappast anses besitta verkshöjd. Om det som framförs inte är ett “verk”, är inte heller själva framförandet skyddat av några rättigheter. Det betyder att det i princip är tillåtet att spela in och sprida bootletgs, samt även att remixa och förvränga inspelningarna. (Den historiska bakgrunden till detta berörs i ett tidigare inlägg om clowners rättigheter).
Första kopian bryter mot upphovsrätten, andra kopian lämnar dess domäner. Kopiorna vandrar från film till konst till text till teater. I någon mån blir ju allt teater i slutändan. Frågan är mest om någon väljer att göra detta kopieringens sista led till ett uttalat.
För övrigt noteras att Teatr Weimar om en dryg vecka (tis 10/2) spelar föreställningen “Neo, det liberala samhällsmagasinet” på Malmö Stadsteater. I vilken mån som texten kommer ur nämnda magasin framgår inte.
/ Rasmus Fleischer, Copyriot

Fria teatergupperna - vad betyder de?
Under ett par veckor nu i maj har vår teaterkritiker Maria Edström haft möjligheten att se flera föreställningar av några av våra mer namnkunniga fria grupper, teater moment i Gubbängen, Teater Tribunalen på Söder, Teater Trixter i Göteborg och Teatr Weimar i Malmö, och det väckte en del tankar om de fria gruppernas plats i det svenska teaterlivet.
En post-modern Strindberg-Pelikan, en furiös etno-attack, Vladimir Lenin kommer tillbaka, turister i en hägring och Brintey Spears är död. Se där en snabbsummering av det som de här fria grupperna moment, Tribunalen, Trixter och Teatr Weimar spelat under våren - fyra grupper som är i framkant och låtit tala om sig. Och efter att ha sett de här föreställningarna på teatrar som har betydligt obekvämare stolar, mindre resurser till allt, inte minst till PR än de stora föreställningsfabriker som de stora teatrarna allt mer har kommit att bli, så är det egentligen chockerande att det är här som frågorna ställs, språket undersöks och formen utmanar.
Att låta Strindbergs repliker sluddra lådvinsindränkta och låta svärsonen i "Pelikanen" vara soldat i krigisk nutid, som när teater moment sätter sig i sin teatrala tidsmaskin, det föser dramat rätt in i vår grymma samtid. Att utmana etnicitetstankefiguren med rå humor och utmanande kvinnobröl som i America Vera-Zavalas "Etnoporr" blir till en underhållande spark i skrevet på medelklassmedia. Att ge sig på hela borgerligheten i Lenins inkarnerade gestalt som i "Jan Shaman går på stan" av och med Richard Turpin blir en metateaterhändelse om teater och politik och med Tribunalens sedvanliga känsla för intellektuell slapstik. Hos Trixter har Petra Revenue och Lars Andersson i "Skriv upp mig, jag ska med på varenda jävla utflykt" skapat ett slags körverk med ord och rörelse om att det här med att vara turist och reseledare i exotiskt resmål, det kanske bara är en hägring. Och i Teatr Weimars "Britney is Dead! Hail Britney" av Jörgen Dahlkvist blir popikonen Britneys språk och rörelser nerplockade och isärbända tills hon rusar ut klädd i lager på lager av scenkläder, skyddad som i ett hölje av alla sina outfits.
Så här pågår det lite snack men mycket verkstad - man undersöker språket, det mediala och det politiska och vad det faktiskt gör med oss och våra tankar, och undersöker hur vi förhåller oss till varandra i alla slags relationer, även sociala och globala. Och att göra det här har nästan blivit ett slags intellektuell mentalhygienisk uppgift för konsten, för teatern - att inte bara reproducera bekräftande poser och åtbörder för att skapa en marknad, läs: sälja biljetter. Och den uppgiften sköter de fria grupperna betydligt mer ambitiöst än institutionerna, dessutom är de estetisk friare och roligare. Och det visar bara hur nödvändigt det är att låta den här rösten som "vantrivs" i kulturklimatet - att den får fortsätta att låta.
/ Maria Edström, Krönika i Kulturnytt, SR P1

Sveriges bästa teatergrupp?
Det är som Berlin, efter – eller lika gärna före – murens fall. Mörkt och ruffigt. Rått, lite ödsligt, samtidigt intimt. Men det är S:t Gertrudsgatan i Malmö minsann. Och det är hemmaplan för Teatr Weimar, Sveriges mest produktiva – och kanske bästa – frigrupp.
Med Kvällspostens Thaliapris fick Teatr Weimar sent i höstas ett officiellt erkännande. Det var välförtjänt, men knappast nödvändigt för statusen: sedan bildandet 2003 har gruppen successivt skaffat sig ett allt solidare rykte bland finsmakare. Här saknas såväl slentriantänkandet som den mera institutionaliserade teaterns dilemma: den alltför långa (och inte sällan krokiga) vägen från idé till praktik, från uppslag till uppförande.
Bara i år har Weimar haft tre premiärer på två scener i en och samma lokal. Den stora scenen har plats för cirka fyrtio åskådare, den mindre för arton. Och man sitter så tätt att det genast bör utfärdas en varning: detta är inget för människor med bacill- eller beröringsskräck.
Däremot är det teater med hög svansföring, både intellektuellt och estetiskt. Nyfikenhet och mod präglar husets bägge förgrundsgestalter, Jörgen Dahlqvist och Christina Ouzounidis. Viljan att kommentera och vara dagsaktuell, likt en fördjupande boulevardblaska, på plats exempelvis i krigets Irak, multipliceras med ambitionen att utforska själva grunden för all teaterverksamhet: kombinationen av språk, relation, kropp och ansikte. Av lögnens strategier och mänsklighetens mer eller mindre sårbara uttryck.
Till detta klassiska arbete, eller arbete med klassikerna, för den delen, fogas ett tilltagande intresse för en konstnärlig gränsöverskridning där både tv-rutans och datorns projicerande och scenografiska potential tillvaratas och utvecklas. Bild- och skarpsinne, djuplodande undersökningar av röstens makt(löshet).
Klassicism och (post)modernism! Och alltid, vilket är förutsättningen för fortlevnaden och publikintresset, ett hantverkskunnande som varken gör halt vid experimentet eller traditionen, explosionen eller introspektionen. Annorlunda uttryckt finns det hos denna lilla teatergrupp en hård kvalitetskärna, lika märkbar i den enskilda pjäsens visuella och psykologiska detaljer som i medvetenheten om den politiska och filosofiska helheten. Dialektik, kort sagt.
För en seriös kritiker är inget så genant, eller obehagligt, som att vara odelat positiv. Man får ont imagen och vill helst konsultera doktorn. Mot Teatr Weimar har jag emellertid inte funnit någon fungerande medicin. Och fler premiärer blir det, redan i vår.
/Jan Karlsson, Krönika i Hallandsposten

Sveriges mest intellektuella teater
Björn Gunnarsson introducerar Teatr Weimar inför premiären.
När de stora institutionerna alltmera blir offentligfinansierade nöjesteatrar gör Teatr Weimar tvärtom. Det är nog ingen överdrift att kalla Malmögruppen för Sveriges mest intellektuella teater. Där råder allvar och konstnärlig ambition. Teaterteori har aldrig varit särskilt attraktivt bland andra aktiva scenkonstutövare, medan publikfrieriet alltför ofta lurar nånstans i kulisserna även hos de mest renommerade.
Så icke hos Weimar. I Weimars många programförklaringar och projektbeskrivningar återkommer ofta ord som ”undersökning” och ”utforskning”. Teater blir ett slags konstnärlig vetenskap, där teser prövas och sanningar ifrågasätts. De sceniska uttryckens villkor prövas naturligtvis också. Men inte genom någon abstrakt formalism: innehållet och kommunikationen tycks alltid komma främst, det handlar snarare om möjligheterna att reducera bort konventionellt teatrala former för att lyfta fram språket som den viktigaste meningsbäraren. När den traditionella teaterns känns allt tröttare och allt vilsnare gnistrar Weimar av vitalitet och målmedvetenhet.
Nytt bland Weimars många projekt är att ge ut spelade stycken i bokform. Eller bok och bok: de pjäser som hittills kommit ut på egna förlaget Jena press liknar med sin häftesform snarare tidskrifter. Först ut är den kritikerhyllade trilogin ”Persefone”, ”Elektra” och ”Kassandra” – den mittersta skriven av Weimars konstnärlige ledare Jörgen Dahlqvist, de båda andra av husdramatikern Christina Ouzounidis. Framgången för pjäserna visar att Weimars metod, att skala bort allt illusionsprål och övertydlig gestik, fungerar. Fokus på orden gör samtidsanpassningen av de klassiska myterna mycket mera effektiv än alla ytliga kostymeringar. Weimars antika ideal, att skildra mänskliga svagheter och bristen på självinsikt, får en aboslut modern ton. Vad som börjar som en sträng internkritisk estetik leder alltså överraskande nog till en allmängiltig, utåtriktad teaterpedagogik, och därmed till att pjäsernas samhällskritiska innehåll undgår klichéerna. Den extremt konturskarpa dialogen gör också att skådespelarna tvingas till förhöjd, stiliserad koncentration, vilket i sin tur paradoxalt innebär att gestaltningsspelet, i den mån det alls förekommer, får högre intensitet.
Utgivandet av pjäserna leder förhoppningsvis till att fler teatergrupper vågar pröva detta reningsbad.
I morgon har Ouzounidis premiär på ytterligare en språkundersökning: Minnet av det förlorade äter mig inte inifrån. Pjäsen med det negationsinriktade namnet är en fortsättning på föreställningen ”Verbet tala”, och projektet är, som framgår av titlarna, en undersökning av språkets performativa sida: vad är det egentligen vi gör när vi säger? Vad är det för slags självbilder och omvärldsbilder vi skapar och uttrycker med språket, och hur autentiska är dessa? Nu är ju Teatr Weimars föreställningar som tur är scenkonst och inte lingvistikseminarier, och Ouzounidis är också intresserad av språkets raka motsats, konstnärliga uttryck som inte använder ord. I ”Kassandra” samsades skådespelet med cellomusik, i kväll blir det dans. Som alltid kommer det att bli ytterligt spännande att stiga in på St Gertrudsgatan 4 i Malmö.
/ Björn Gunnarsson, Helsingborgs Dagblad

Vad gör de skånska dramatikerna?
I Skåne flödar den nya, viktiga dramatiken. Förhoppningsvis sätts pjäserna snarast upp. Helst på en scen nära dig.
Så känns det efter mötet med sex Skånebaserade dramatiker i Ordtältet i går kväll. I regi av Teatr Weimar framfördes s k readings, uppläsningar ur deras senaste pjäser. Därefter en debatt om teaterns moraliska ansvar, om dramatikerns sätt att förhålla sig till det avvikande och provocerande i samtida verklighet.
De nya pjäser som presenterades har en bredd både i formspråk och ämnesval. Å ena sidan finns Christina Ouzounidis och Teater Terriers Anders Carlsson som i nya verk utforskar begär, frihet, övergrepp och våldsamma föreställningar inom privata relationer. Sedan Cristina Gottfridsson och Gertrud Larsson som använder absurdism och svart humor för att möta allvarliga samhällsproblem. I Gottfridssons ”Stringmormor” skildras alzheimer som ett slags anarkistiskt ifrågasättande av borgerliga normer. I Larssons ”Flykten till Halland” skrattar man åt tragedin med en groteskt opersonlig byråkrat som representerar svensk human flyktingpolitik.
Klas ”Malmöiter” Abrahamsson utreder globaliseringens orättvisor och problemen att fokusera debatten på ett relevant sätt. Med ironi och snabb humor vågar han ställa obekväma frågor. ”Döden är inget för mig”, har spelats på Teater Bhopa i Göteborg. Tyvärr kan det innebära att den inte når Malmö, för alla teatrar vill ha nytt, färskt och eget material. Skönt då med Teatr Weimars egen Jörgen Dahlqvist, som lyckats koka om gamle Sofokles drama ”Elektra” till en aktuell familjekonflikt om skilsmässa, död och trotsiga bonusbarn.
/ Theresa Benér, Kvällsposten