Pojke och partykung
Det är inte så ofta man ser en scengestaltning som är bättre än sin text. Men när Jörgen Dahlqvist och Teatr Weimar tar sig an Irena Kraus Stirraren, blir det just så.
Kanske för att upplägget är så weimarskt: kärlek och död, som en antik tragedi, och en enda röst som uttrycker allting med språk och gest.
Men svängarna är betydligt vildare än som brukar vara fallet på lågmälda Weimar. Rikard Lekander spelar expressivt med imponerande brett register: från viskande gråt till stormande skrik.
Hans rollfigur Neno splittras sönder av blixtsnabba kast mellan klok eftertanke, fladdriga infall, dum inbilskhet, glödgat raseri och tindrande förälskelse. Det blir många, motsägelsefulla och fragmenterade sidoperspektiv på gestalten.
Till musik av så olika storheter som R.E.M., Lena Ph och Kent, berättar 15-årige Neno om sin förälskelse i något år äldre Sandra. Båda är uppenbarligen lite udda och utanför, och det är ung kärlek med förhinder.
Huruvida det är kulturkrock – Neno har iranskt ursprung – och Romeo och Julia-stuk är ett oviktigt sidospår. Det som gestaltas är det pubertala kaoset, det fullständigt omöjliga projektet i att ta ansvar för kärleken och för den älskade när man är väldigt ung och labil. När man knappt kan ta ansvar för sig själv.
Neno har uppenbara problem med impulskontrollen. Och med tjocka lager glittrigt ögonsmink och cowboyhatt är han både liten pojke och partykung samtidigt. Men det är heller inte huvudsaken. Det handlar om modet – eller bristen på mod – att älska.
Stirraren – en kärlekshistoria är barn och ungdomsteater som tar sin publik på största allvar. Och som kräver samma respektfulla allvar i gengäld.
/ Björn Gunnarsson, Nummer.se

Livet är ingen schlager
Det må vara en så kallad ungdomspjäs. Men Teatr Weimars Stirraren går lätt rakt in i hjärtat även på den som passerat de 30.
Pjäsen, skriven av erfarna ungdomsdramatikern Irena Kraus är en modern Romeo- och Juliasaga. Den handlar om Neno som kom med familjen till Sverige när han var sex och Sandra, dotter till en invandrarfientlige periodare. På pappret en lite väl utstuderad historia men i Weimarregissören Jörgen Dahlqvists händer formad till ett berörande stycke om ung kärlek. Den i många nyskrivna svenska ungdomspjäser framkrystade kulturkonflikten överglänses här av universella frågor om identitetssökande och om krocken mellan ett barns längtan efter föräldrarnas beröm och viljan att bryta sig fri.
Teatr Weimars lilla scen har till uppsättningen förvandlats till ett mellanting mellan rosenrosa lyckobubbla och ett kraschat party. På golvet glittrar en discoboll och vad som i ena stunden är konfetti men i nästa kan symbolisera krossat glas eller för den delen krossade drömmar.
Här går Rikard Lekander som Neno omkring och återberättar historien om hur han, efter att ha stirrat på henne ett helt år, till sin egen stora förundran till slut blir tillsammans med kedjerökande, bokläsande Sandra. Hennes personlighet och tankar målas upp ur hans perspektiv, något som väcker nästan lika många frågor som det ger svar.
Nenos och Sandras föräldrar motsätter sig kärleksförhållandet och till slut börjar Neno själv tvivla, dra sig undan. Orsaken till den slutliga katastrofen står aldrig helt klar, men så är det inte heller alltid helt klart för den som är femton år varför man beter sig som man gör.
Känslorna i Stirraren är en ung killes både självsäkra och trevande, det är en häftigt flammande ungdomskärlek som så småningom omvandlas till en förgörande kraft eftersom Neno och Sandra trots allt är bundna till de roller som deras föräldrar och omvärlden gett dem.
Rikard Lekander axlar en tung börda men imponerar rakt genom. Han lyckas med konststycket att förmedla pojkens tjusning inför ”kärleken”, för att i nästa stund bryta ihop och rasa med en misstrodd ung mans nästan skrämmande hat. Lekander är hela tiden känslig för nyanserna. Han, liksom hela föreställningen balanserar på branten, roar, oroar.
Uppsättningen, som är ett samarbete med Unga Dramaten, ger trots allt utrymme för skratt och populärkulturreferenserna är många. Berättandet är effektivt och rakt, och den spännande historien drivs hela tiden framåt.
Det måste också sägas att användningen av musik är genialisk, från inledande Kents ”Kärleken väntar” där Neno skruvar upp volymen och på rakaste enkla ordlösa vis vrålar ut sina känslor, till slutscenens svenska 80-talsschlager, ett av de mest otippade och lyckade låtval jag varit med om på en scen. Det är helt enkelt hjärtskärande
/ Elin Wrethow, HD

Våga lita på dina känslor
Golvet är strött med glitter och med ryggen vänd mot publiken sitter en ung man och sminkar på ett par lika gnistrande pandaögon. När han vänder sin intensiva blick mot oss lyser ögonen i stjärnhmlarna som omger dem. Han berättar om sin kärlek till Sandra. Hon är ett år äldre än han. Han har stirrat på henne hela åttan ("jag stirrade natt och dag" och nu möts de på en fest och blir ihop.
- Visst känns det som kärleken väntar! Skrålar han med Kent och spelar vilda lufttrummor.
Stirraren - en kärlekshistoria handlar om ung kärlek, en ung omöjlig kärlek.
Han är invandrare och hans familj vill att han ska ha en tjej från deras kultur. Hon är svensk med en pappa som avskyr invandrare. Men också Sandras kompisar tycker att Sandra är konstig (hon har basker och hänger på biblioteket!) och han själv har börjat tvivla på sina känslor. Och drar sig undan. Eller är det hon som drar sig undan först? All denna rädsla som triggar spelen i kärleken! När de är ensamma är allting bra. Då finns känslorna, tilliten, men det är när kärleken ska värderas av andra som det blir svårt.
Detta skulle i fel händer kunnat vara ett exempel på en pedagogisk pjäs, men i Jörgen Dahlqvist regi och Rikard Lekanders kropp blir det så mycket mer än så. Ingen som en gång varit tonåringar eller som på ett eller annat sätt möter unga i vardagen kan undgå att känna igen hettan i smärtan på scen.
Jag hörde en forskare berätta att de känslostormar en tonåring tvingas genomlida, ofta under enormt socialt tryck i skolan och på internet, tillsammans med vuxna eller helt utan vuxenkontakt, de känslorna hade en vuxen varit tvungen att medicinera för att ens uthärda. Och de känslorna förmedlar Lekander skoningslöst.
Därför handlar Stirraren också om den utsatthet vi vuxna lämnar ungdomarna i genom att stelbent kräva att deras vida hav av känslor ska ledas in i små behändiga bäckar av hanterlig vardag. Dessa dagliga svek mot Livet och Kärleken.
Stirraren bygger på mycket text, mycket ord, dynamiskt levererade i våldsamma eruptioner, maniska upprepningar, smeksamma kärleksbeskrivningar, rappa chattar och dödsstilla tystnad. Långa vibrerande tystnader. Rikard Lekander som Neno pumpar liv i vartenda ord. Varje bokstav fylls med blod, puls, kött och tårar. Han har ingen tvekan. Han kör stenhårt och han missar inte en enda kurva.
Stirraren handlar om att våga lita på sina känslor. Att stå för det man känner och därmed den man är. Att våga trotsa omgivningens krav. Att orka. Neno säger också i slutet attt han önskar att han varit modigare.
Då hade han kunnat rädda henne undan katastrofen som avslutar historien och som transformerar hans kärlek till en skuld som är lika svår att bli av med som oljan på sjöfåglarnas vingar efter en oljekatastrof.
/ Caroline Owman, SKD

En sorgesång över hur svårt det är att älska.
»Det finns de som sa att vi var precis som Romeo och Julia?«
Neno står så nära publiken att han nästan rör vid knäna på de som sitter på första raden. Lite för nära. Svartsminkad runt ögonen som ser så där lätt drogade ut som de kan göra på den som är riktigt, riktigt kär. För i ett helt år har han gått och stirrat på Sandra – och nu har hon äntligen blivit hans.
Teatr Weimars samarbete med Unga Dramaten är gjord som klassrumsföreställning, men i de egna lokalerna blir det en fullvärdig teaterupplevelse för alla som passerat tonåren. Vi förstår snart att något hänt med Sandra, och inledningsvis är det lätt att föreställa sig hur Neno skulle kunna utvecklas till en förövare: han sätter sin flickvän på piedestal och säger sig förstå henne bättre än hon förstår sig själv. Men det intelligenta med Irena Kraus text är att ingenting är vad det ser ut att vara. Hon utnyttjar monologformens alla möjligheter: å ena sidan den starka identifikationen med Neno, å andra sidan alla frågor som väcks av att vi är utelämnade till hans perspektiv.
Jörgen Dahlqvist regi är både spännande och modig: den innehåller en del weimarska ögonblick där leken med språket får blomma ut, men han vågar också lita på hur starkt materialet talar till våra känslor när han låter Rikard Lekander skruva upp musiken och för full hals sjunga med i långa sekvenser. Och Lekander själv använder sig av ett register som ringer i mig långt efteråt.
Med lager på lager växer föreställningen till en sorgesång över hur svårt det är att älska, och hur vuxenvärldens brist på omsorg skär av förmågan ytterligare. I föreställningen möter vi en kärlek som både skyddar och kväver och det går att prata i timmar efteråt om vad det egentligen var som hände.
/ Fredrik Påhlsson, Sydsvenskan

Tonårens dunkla mål
Teatr Weimar samarbetar med Dramaten i sin nya pjäsuppsättning som hade premiär i fredags i Malmö. Anders E Larsson var på plats.
Man behöver inte vara i högstadieåldern, i kärlekens och sexualitetens begynnande allvarstid, för att kanalisera sina känslor via musik – men för en 15-åring blir den en så mycket mer betydelsefull tillflyktsort, så mycket mer intensiv och vardagligt närvarande. Därför är det i allra högsta grad ett smart drag av Irena Kraus, dramatikern bakom nyskrivna monologen Stirraren, att låta låtar som bär på pjäsens brinnande tematik ta ordentlig plats på scenen.
Stommen i historien om den tidiga tonårsförälskelsen är föga originell, snarare klassisk, om man så vill: 15-årige Neno, med rötter utanför Sverige, är ihop med den något äldre, bleksvenska Sandra. Deras respektive familjer är knappast kompatibla med parets stjärnbeströdda kärlek, stödet från föräldragenerationen uteblir och Neno tappar tron på att det verkligen är menat att det ska vara Sandra och han. Forever.
Redan i början av Nenos monolog slås det fast att deras kärlek har ett Romeo och Julia-stuk, och därmed antyds också att det nog är fråga om ett olycksaligt slut. Men som i så många andra sammanhang är det resan fram till målet som är behållningen. Och resan tillhör främst scenens ensamme textleverantör Rikard Lekander, vare sig han poserar i cowboyhatt à la Brokeback Mountain-Heath Ledger eller pandasminkning. Hans förkroppsligande av gestaltningsidéerna imponerar något oerhört – från varsamt kontrollerad till maniskt vrålande, från kär och taffligt osäker till moget kommenterande.
Och han tömmer ur sig Nenos tonåriga passions- och frustrationsattacker i popmusikens namn: skriker ”FIRE!” ikapp med texten i R.E.M:s This one goes out to the one I love, spelar luftgitarr och lufttrummor (kvällens komiska höjdpunkt) på ett bara alltför töntigt och igenkännligt sätt till Kents Kärleken väntar, för att till sist i ett tvångströjeliknande sammanfallande sammanfatta olyckan genom att förstärka Lena Philipsson i Dansa i neon: ”Du finns inte längre kvar, bara jag”.
Föreställningen fungerade suveränt för premiärpubliken (som såg ut att ha lämnat tonåren bakom sig med god marginal), och när väl den tilltänkta målgruppen bestående av niondeklassare och gymnasieelever bänkar sig, måste det till en smärre scenisk katastrof för att det inte ska bli en än större succé då.
/ Anders E Larsson, Kvällsposten

Pojkar som sviker flickor
Till skillnad från Romeo som går i döden för sin Julia, lyckas inte 15-årige Neno stå emot trycket från sin familj. Han sviker sin älskade Sandra i den stund hon mest behöver honom. Och han kommer aldrig att förlåta sig själv hur mycket han än försöker bedöva sig med distraktioner eller vädja om förståelse.
Irena Kraus monologpjäs Stirraren – en kärlekshistoria har högstadiet och gymnasiet som målgrupp och skriver in sin tragiska kärlekshistoria mitt i den svenska integrationsdebatten. Neno och Sandra älskar varandra – hans ihärdiga stirrande på henne i åttan har till slut mött gensvar. Men Sandras pappa giller inte invandrare, och Nenos pappa tycker att alla svenska tjejer är horor (fast han har glömt ordet).
Det är Neno – i Rikard Lekanders intensiva gestaltning – som berättar historien, ömsom vrålande, ömsom viskande. Jag ska inte här avslöja arten och konsekvensen av hans svek, men jag misstänker att det kommer att provocera delar av pjäsens manliga publik. Och jag är inte helt säker på att den provokationen kommer att leda till fruktbara diskussioner. Kraus trampar nämligen på den, näst pungen, ömtåligaste av alla manbarhetsmarkörer – föreställningen om den egna manligheten.
Visst – brudar sviker vi väl alla då och då, men inte på det sättet och inte i den situationen, va? Och skulle svartskallar på något sätt vara fegare än svennar, eller? Jag hör redan hur diskussionerna kommer att låta. Eller moltigas i upprörda sinnen.
Jörgen Dahlqvist på Teatr Weimar i Malmö har regisserat föreställningen, och det är i Malmö jag ser premiären, omgiven av en vuxen och införstådd publik. Men Unga Dramaten i Stockholm – med sin nya scen på Elverket – är medproducent, och det är där pjäsen kommer att spelas från och med 8 oktober.
Jag tror inte att man kan avfatta något färdigt omdöme om den här föreställningen förrän man, kringfluten som en ö, sitter i ett hav av mer eller mindre integrerade tonåringar. Först då vet man vad som gick snett och vad som träffade rätt.
Men ambitionen är klart godkänd och spelet under alla förutsättningar berömligt.
/ Nils Schwartz, Expressen

Stora känslor i stark ”Stirraren”
Drivor av paljettglitter över golvet. Som om en discokula sprängts i rummet.
Vid det överfulla skrivbordet en ryggtavla, en ung man som sminkar sig och dricker öl. Minilaptopen uppfälld.
Vänder sig om. Svartsminkade pandaögon. En känsla av obalans, något hotfullt finns där, för att snabbt plockas undan. Men ligger kvar.
Huvudpersonen i Stirraren är Neno. På sin femtonårsdag träffar han Sandra. Kärlek. Trevande kontakter. Blickar. Stirrande. Facebook. Mycket snyggt spelad chatkonversation. Det är dom två mot världen. Inte utan komplikationer.
Sandras pappa gillar inte invandrare och sanningen att säga så är inte Nenos pappa så där överförtjust i Sandras plötsliga uppenbarelse i vardagsrummet. Kompisarnas åsikter. Den egna viljan. Den egna identiteten. Vem är jag?
Frågeställningar som är så långt från att vara uppspikade på plakat som man kan komma. Som bara är där, som konsekvenser av historien, inte anledningar till den.
Det där går igen i hela Stirraren. Romeo och Julia-temat är sekundärt. Sandra och Neno är komplexa personligheter, punkt. Är sina kärnor, inte aspekter av dem. Vilket gör det hela så mycket mer starkt och trovärdigt.
För det är det. Starkt. Jag blir illa till mods. Och när jag blir illa till mods har den scenen bara börjat. Vi ska igenom hela slutlåten ”Dansa i neon” med förlorad volymkontroll för att riktigt känna hur det känns. Vi hoppar bungyjump med för långa linor i de stora känslornas hav.
Känslorna uttrycks ofta just så. Rikard Lekanders Neno klickar fram rätt låt på mini-pcns skärm. Som om den vore en förlängning av hans eget väsen och som om Jocke Bergs lätt släpiga stämma sjöng ”Visst känns det som om kärleken väntar?” rakt in i honom.
En annan iakttagelse i Nenos förhållande till sin dator blir för mig till en bild för hela pjäsen. Innan Sandra hunnit hem till Neno har hon redan varit i hans rum, via Facebook.
Det känns som om vi klivit in i hans personliga sfär, in i hans medvetande, på samma sätt. Det finns inga väggar längre. Den ultimata uppkopplingen.
Skådespeleriet bär på stor nerv och närvaro. Stirraren har en exakt tonträff. Tragedin går inte att undvika. Måste genomlevas.
Synd att inte fler (det hade rymts ett helt gäng till i publiken) tog chansen att koppla upp sig mot Neno.
/ Malin Palmqvist, Östersunds Länstidning

Stirraren en stor upplevelse
Texten är förstås oumbärlig, men kroppen är och förblir teaterns fundament. Som åskådare reagerar vi också intellektuellt, men den grundläggande upplevelsen sätter sig i kroppen, mer eller mindre påtagligt.
När jag sett Stirraren med Rikard Lekander är jag själv helt slut. Jag är inte ensam, fyra högröstade inropningar från en i övrigt tonårig publik är också ett kvitto på intensiteten.
Om varje människas liv bär fröet till ett stort drama är därmed inte sagt att alla möjligheter förverkligas.
Men för 14-årige Neno som kom till Sverige från Iran som sexåring blir det potentiella dramat en realitet. Klart medveten när han betecknar sitt unga livs tragiska erfarenhet som en Romeo och Julia-historia.
Således ännu en berättelse om kärlek. Den fullständigt drabbande, men också den omöjliga - den av konventioner, fördomar, inskränkthet förgiftade, men också den genom bristande mod hjälplöst förlorade.
Förhållandet mellan invandrade Neno och den ett år äldre svenska Sandra läggs här på sedvanligt sätt under det etniska rastret. (En dramatisk trop som närapå blivit kliché i socialpedagogikens och toleransens välmenande tecken.)
Men när Neno visar sig prata felfri och obruten svenska med ett tonfall som skulle kunna vara Rikard Lekanders eget, uppstår med detta konstgrepp ett intressant brott med etnifieringens skenbart järnhårda lagar.
För vad menar vi med "etnicitet" En närapå naturgiven ordning med fasta identiteter, påhejad av det aningslöst Heimatliknandet talet om "rötter" Eller en dynamisk rekonstruktion av våra identiteter i blandformer och benägenhet att ständigt skapa nya "etniciteter"?
För Nenos pappa betyder Iran "hem". För Neno inte. Både Nenos pappa, som ser svenska kvinnor på badstranden som horor och Sandras pappa som på fyllan också släpper ut de rasistiska andarna ur flaskan, lever enligt Neno i det förflutna. Och det är det förflutnas starka grepp om nuet som gör livet så bittert. Den första förälskande blicken, närmandet, beröringen, tvivlet, misstroendet, det första misslyckade fysiska försöket, det fullbordade fram till den slutliga katastrofen, allt läggs under den skugga av intolerans och oförståelse, inte bara i den äldre generationen som möter denna utmanande kärlek.
Irena Kraus text är ingen enkel parafras på släkterna Capulet och Montague, nu bosatta ute i förorten, den är en tragedi i sin egen rätt, brutalt och ömsint, förvaltad av Rikard Lekander i pjäsens enda roll.
Kanske är det den nästan chockartade effekten i det expressiva utspelet som redan i öppningen sliter pjäsens ur sina konventionella förväntningars bojor.
Vi tänker inte "förort", "invandrare", "etnicitet", "fördomar", vi drabbas bara av avgrundsnära förtvivlan som bara den förlorade kärleken kan frammana. (Inte kräver vi någon sociologisk rapport om 1400-talets Verona för att beröras av unga människors kärlek hos Shakespeare.)
Neno skriker, ryter, vrålar, viskar, smeker orden ömt, resonerar rationellt, gycklar, ironiserar, häcklar, anklagar och hans kropp svarar mot de intellektuella tillstånden om än inte alltid i "rätt" ordning; den hormonstinne, känslostormande 14-åringen utsatt för omvärldens ängsliga påtryckningar, är väldigt mycket människa, dock knappast den motsägelsefria, rationella individ med stiff upper lip, som ofta utgör samhällsidealet.
Och vi därute i salongen åker med i denna känslomässiga berg- och dalbana så att vi själva börjar svindla. (Själv hämtar jag mig inte förrän efter flera timmar, ett konsthallsbesök efter föreställningen visar sig fullständigt bortkastat.)
Rikard Lekander och regissören Jörgen Dahlqvist går med det häftiga utspelet på knock redan från början. Någon gång kan jag ana kalkylen bakom scengesterna, men det förtar inte det oerhört starka helhetsintrycket. Detta är - om det nu behöver understrykas - angelägen konst i en form som inte kan tänkas utanför det sceniska.
Samt en djupt imponerande soloprestation av Rikard Lekander. Hur han själv upplever situationen efter 65 minuters expressivt utlämnande soloteater där han ligger på golvet slagen i en förtvivlans fosterställning kan jag inte ens föreställa mig. Fast å andra sidan är det ju inte skådespelaren som ska "känna", det är åskådaren.
Vi talar här alltså om den Rikard Lekander som vi i början av seklet kunde lokalisera till Skuggteatern i Umeå, som sedan for ned till scenskolan I Malmö för att vidareutbilda sig och som för några år sedan återvände till Umeå och Sagateatern med en aktningsvärd soloföreställning. Inte invändningsfri, men stark och ett övertygande vittnesbörd om ett konstnärskap i tillväxt.
Sedan dess har det blivit ensemblespel på självaste Dramaten och nu står han där i nationalscenens tornrum och spelar soloteater inom ramen för teaterns ungdomssatsning, Unga Dramaten under ledning av Agneta Ehrensvärd.
Ingen djärv gissning att han snart kommer att flytta ut på de andra scenerna i huset.
/ Leif Larsson, VK