Stairway to heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist

Stairway to heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist är existentiell thriller där verklighet och fiktion sammansmälter till en kamp på liv och död om den egna identiteten. Det blir en benämningarnas tyranneri där båda personerna kämpar för att få veta vad dom gjort och vem dom är men där svaren förutsätts redan vara kända. Vi ser två människor så fångna av det privata - av det som hänt kanske, eller kanske lika gärna det som inte hänt - att all dåtid blir antydningar, minnen och påståenden och all framtid endast det som uppstår av det precis sagda.

Det är också en föreställning som leker med tid och rum, där fiktion på fiktion lägger sig ovanpå varandra, precis som pjäsens titel antyder, och olika rum och olika tider slutligen går samman till en tid och ett rum: här och nu.

Föreställningen är en fortsättning på det arbete som påbörjades med Elektra Revisited och handlar om språk som våld. Det är en undersökning av hur språket skapar förutsättningar för kommunikation men hur det också låser fast människor i situationer som kräver allt mer våld för att de ska kunna bryta sig ut ur dem. Det är ett försök att skapa ett språk som bara har sia egna referensramar att röra sig inom. Alla referenser hämtas från det som skapas på scenen, så att språket till slut blir helt inneslutet i sig självt.

Se videoupptagning av Stairway to heaven


Recensioner

  Virtuos teater skapar sitt eget universum
Led Zeppelin och Stairway from heaven har inte någon uppenbar betydelse i Jörgen Dahlqvists senaste pjäs, trots den långa, retoriska titeln. Inte mer än att Dahlqvist i sin text upprättar ett självbärande poetiskt och teatralt universum som han utforskar, precis som Led Zeppelin gör i sången om en kvinna som ska köpa en trappa till himlen.
En man och en kvinna, gestaltade av Rafael Pettersson och Linda Ritzén, är instängda i ett kalt rum med slitet golv av träplankor och några enstaka rester av civilisation: ett spelbord, en uppstoppad fågel, en ljuskrona med dinglande nummerlapp, som vore den överbliven från en auktion. Johan Bergmans ständigt skiftande färger och ljussättningar framställer rummet som ömsom kontor i dagsljus, sensuell nattklubb, sydländsk miljö i eftermiddagsljus eller sunkig källarlokal. Mannen bär ett revolverbälte, dock utan vapen, kvinnan har en kortkort paljettkjol.
Med dessa förutsättningar och i total avsaknad av yttre referenser går de igång och skapar sig själva och varandra. På ett pinterskt vis verkar de ha hamnat där för att bevaka en icke definierad kvinna – som lika gärna kan vara kvinnan vi ser. För de blandar direkta repliker till varandra med kommentarer och scenanvisningar om vad de ska säga och när och hur. Linda Ritzén och Rafael Pettersson kretsar oavbrutet omkring varandra i cirklar, likt kärnpartiklar i en atom som definieras i en ständig växelverkan.
Personerna söker fäste i varandra, genom grova projiceringar, frågor och ömsesidiga anklagelser. Ingenting vet de säkert om sig själva eller varandra, deras enda verklighet är den de upprättar av ord som utväxlas, ofärdiga meningar, ansatser till handling.
Både Linda Ritzén och Rafael Pettersson har en makalös förmåga att skapa en spänning omkring denna kärna av intet. Likt sångare rör de sig i precist avvägda variationer av dramatisk intensitet där de uttrycker aggressioner, ömhet, längtan, sökande. Så snart de skissat en kontur av identitet hos varandra kastas den överbord av osäkerhet och ifrågasättande.
Som åskådare söker man själv hela tiden skapa mening i deras retoriska dialoger. Kanske är kvinnan de övervakar någon i publiken? Kanske är deras figurationer en bild av själva teaterkonsten, som utageras i slutna rum och inte längre kan bry sig om att söka en likgiltig publik? Alla möjliga scenarion kan projiceras på den sceniska verkligheten.
Därigenom har Jörgen Dahlqvist lyckats med det han enligt programmet föresatt sig: ”att skriva fram ett språk som bara har sina egna referenser att röra sig inom /…/ så att allt till slut blir helt inneslutet i sig självt.” Det är virtuost iscensatt och framspelat, och märkligt gripande, trots att stycket vänder ryggen mot allt slags fiktion, illusion eller inlevelse, det som normalt väcker så starka känslor inom teatern.
/ Theresa Benér, SVD

Ett himla spel på stegen
”Stairway to heaven” är en låt av Led Zeppelin men också de inledande orden i titeln till en pjäs skriven och regisserad av Jörgen Dahlqvist på Teatr Weimar i Malmö som i sin helhet lyder Stairway to Heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist av Jörgen Dahlqvist.
Led Zeppelin har utöver titeln ingenting med pjäsen att göra. Den är ett spel med teatern som fiktion, språket som fängelse, makten som gud, våldet som domstol och verkligheten som illusion – Kafka i armkrok med Foucault.
En tredje klassens latinogangster dansar gång på gång samma flängiga dans till cirkusmusik likt en uppskruvbar docka. Så tar han av sig de vita kostymbyxorna, blottar de sladdriga långkalsongerna och omgördar sina höfter med ett revolverbälte – tönt och potent på samma gång.
En sedesam kvinna i ylledräkt spankulerar omkring och skrattar åt dansören. Så tar hon av sig kjolen, under vilken hon bär en kortkortare variant i glittrig lamé, och byter de svarta skorna mot ett mera silvrigt och högklackat par – madonna och hora i samma person. Spelet kan börja.
Nu söker hon ett jobb hos honom, oklart vad. Nu spelar de att hon söker jobb hos honom, oklart varför. Nu är de sedan länge arbetskamrater, oklart i vilka positioner. Nu framgår det att jobbet går ut på att övervaka en kvinna, oklart vem. Nu framgår de att övervakarna själva är bevakade, oklart av vilka. Nu framgår det att den övervakade kvinnan får besök av en man, oklart vem.
Sen går det upp för oss att det är vi, publiken, som bevakar paret som övervakar kvinnan och den besökande mannen. Sen går det upp för oss att övervakarna och de övervakade är samma par. Sen går det upp för oss att föreställningen är slut. Sen går vi hem och ingenting har väl egentligen blivit mycket klarare för det.
Men vi vet åtminstone två saker säkert: 1. Weimar är i dag den teatergrupp i Sverige som bäst förmår osäkra vår relation till teatern, ifrågasätta våra förväntningar, förvirra våra begrepp, gnugga våra ögon. 2. Weimar gör inte avkall på skådespeleriet till förmån för interaktiva illusioner.
Rafael Pettersson och Linda Ritzén förlöser  Dahlqvists embryonala text till en livslevande dödsdans av omtuggningar, anklagelser, förnekanden, smekningar, strypgrepp, hån, misstänkliggöranden, ifrågasättanden, vädjanden, självömkanden, existentiell uppgivenhet, fåniga skämt, religiösa grubblerier, livsleda, självmordsdrömmar.
Vi förstår inte alltid varför, men vi begriper att. Det är det som är teaterkonstens kärna.
/ Nils Schwartz, Expressen

Mer experiment än dramatik
Stairway to Heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist av Jörgen Dahlqvist. Redan på programbladet tar det emot när språket knyter sig kring det till synes självklara, rycker till och får oss ur balans. Vem och vad och var?
Stairway to Heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist av Jörgen Dahlqvist. Redan på programbladet tar det emot när språket knyter sig kring det till synes självklara, rycker till och får oss ur balans. Vem och vad och var? I ett rum, får vi veta. I rummet en man och en kvinna och någonstans utanför de andra, som aldrig någonsin kommer att glömma.
Gång på gång upprepas mötet mellan de två i Johan Bergmans innovativt placerade och ständigt föränderliga ljus; rött, flimrande vitt eller intensivt gult. Är rummet en tillflyktsort eller en fängelsecell? Och vad är detta oförlåtliga som gjorts, som omöjliggör för dem att gå vidare?
Scenanvisningar blandas med rollbyten och hastigt uppblossande situationer, maktbalansen skiftar och språket vrids och vänds och låser sig i ett stammande stackato. Gertrude Stein möter Samuel Beckett; to write is to write is to write och aldrig kommer Godot och löser dem från denna frustrerat stampande väntan.
Allt som finns är språket, med språkets hjälp hålls historien, relationerna och identiteten fast. Men vad händer om också språket löses upp och lämnar människorna ensamma i det kala rummet, utan någonting att hålla sig till utom nuet och varandra?
Envetet fortsätter Teatr Weimar sin oavbrutet intressanta undersökning av den dramatiska teaterns förutsättningar. Mer experiment än dramatik den här gången, brännande skickligt gestaltat av Linda Ritzén och Rafael Pettersson och ändå mest av allt en övning.
/ Boel Gerell, SDS

Jörgen och hör sen
Led Zeppelin är inte min musik och gruppens mest kända långlåt, ”Stairway to Heaven”, tycks mig även textuellt vara ungefär lika djupsinnig och flummig som Jan Björklund. Pojkrumslyrik för tamburmajorer och andra karriärfänrikar ungefär.
Folkpartiledaren torde emellertid med intill visshet gränsande sannolikhet ha blivit alldeles konfys om han av misstag hamnat på fredagspremiären av Jörgen Dahlqvists pjäs.
Risken finns att han hade tagit blå tåget ända hem till Lena Adelsohn-Liljeroth: Så här får det inte fortsätta. Dock hade han haft fel i den frågan också.
Den som stänger in sig i åsikternas fängelse – eller språkets – tenderar ju att gå vilse, hela tiden, med samma falska eller suggererade övertygelse.
Somliga gnuggar sina fraser, likt onanister som aldrig får utlösning. De pratar och pratar och har lärt sig precis vad de ska säga.
Det är bra att någon perforerar pratet, inte bara tamburmajorernas, utan allas vårt, mitt eller ditt.
Språkets makt och maktens språk, det låter som en kliché, men det är faktiskt vad Weimar och Dahlqvist sysslar med i en aldrig avslutad grundforskning.
När de till människor förklädda papegojorna ökar i antal ackumuleras det latenta och faktiska våldet. Det var så på grekernas tid och det är så fortfarande. Vi har inte utvecklats, snarare invecklats.
Titelns Led Zeppelin-anspelning är ett stickspår, dock går denna uppsättning tillbaka på en halvtannat år gammal föreställning, ”Elektra revisited”. Nu som då Rafael Pettersson och Linda Ritzén i rollerna. Och som de behärskar spelet, även då texten är på en låg-komiskt hög och för örat högst njutbar metanivå.
Om kontrahenterna mot slutet stegrar sig till gräleruptionerna och försoningsscenerna i säg Strindbergs ”Dödsdansen” så koreograferas bägge dessförinnan överlag så skevt som de måste för att bevara detta styckes kombination av dunkelhet och konkretion, svävan och bävan.
Så här rytmiserat och samtidigt perverterat symmetriskt har Dahlqvist nog aldrig skrivit eller regisserat förr. Heller inte så hemlighetsfullt, mångtydigt.
Här finns en del blasfemier som verkar påklistrade, som hade forna teatergrannen Institutet smittat Weimar med kuksug och Jesu korslidande, men framför allt en täthet i text och spel, en fortlöpande och just fängslande diskussion – ja gestaltning – kring stäckta drömmar, upprepningstvång, främlingskap, tomhet.
Som vore vi alla varandras sufflörer och, faktiskt, släktingar till Harold Pinter. Liten yta, stor teater.
/ Jan Karlsson, KVP

Trängsel för en ny, ung dramatik
Ingenting är vad det utger sig för att vara i dagens postdramatiska Malmö och det är inte många stavelser eller takter i Jörgen Dahlqvists fascinerande och formlekande pjäs som leder tankarna till Led Zeppelins rockklassiker. Titeln är medvetet vilseledande, precis som rummet och kläderna. Att döma av Rafael Petterssons mundering kan han vara både cowboy och clown. Det är omöjligt att avgöra om han är på väg att byta kanal på teven, beställa en ny cocktail eller driva in boskap på prärien.
LINDA RITZÉN ser å sin sida ut som hon är på jakt efter kunder i sina för höga klackar och för små kläder. Men det finns inget stöd för det antagandet i replikerna, som över huvud taget tycks dragna ur en tombola. Dialogerna hakar bara i varandra i kortare segment, och börjar om i samma ögonblick som handlingen eller karaktärerna blir alltför begripliga eller sammanhängande. Det här är inte dramatik som i första hand vill förklara världen. Beckett, Pinter och Koltès verkar närmast överpedagogiska i jämförelse.
I programbladet kallas pjäsen en existentiell thriller. Det är också lite vilseledande. Rafael Pettersson och Linda Ritzén löser inga gåtor där de kretsar kring varandra. Han letar genomgående efter blottor, hon parerar mest, och de etablerar ständigt nya konfrontationsögonblick som sträcks ut så långt som spelintensiteten tillåter det.
TEATR WEIMARS tid är nu. För inte så länge sedan fanns det inte många platser där ensamheten var så påtaglig som en söndagskväll på Weimars lilla scen. Nu trängs åskådarna. Förmodligen för att det är här man får uppleva nästa generations dramatiker och nästa generations mest intressanta skådespelare. Man får en behaglig känsla av att man sitter på framtidståget - ett av dem åtminstone - och skymtar den fragmenterade och konfliktfyllda samtiden. En upplevelse som man blir både förvirrad och upprymd av.
 / Rikard Loman, DN

Stairway to heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist
Ett rum, ett bridgebord, två stolar. Hon i kortkort snäv paljettkjol och himmelshöga klackar. Han i långkalsingar, läderhölster och undertröja, en andy-warholsk peruk. Där är en berättelse, men den känns mindre viktig. I korthet: en kvinna och en man bevakar en annan kvinna instängd i en lägenhet. Hon har begått något brott, skadat andra och hålls instängd/beskyddas av en annan man. Linda Ritzén spelar båda kvinnorna Rafael Pettersson spelar båda männen.
Berättelsen om de två paren är en utgångspunkt, en förutsättning att rollsätta, kostymera och scenografera, en början. Men den egentliga berättelsen ligger någon annanstans. Inte i orden. I inte-orden. Inte mellan orden utan i luckorna där orden saknas eller kanske till och med i ordens tomhet och innehållslöshet.
Orden i dialogen töms på sitt innehåll, som förbrukade kartonger och burkar som sköljs ur och lämnas i retur. Fraser som ”jag älskar dig”, ”du ljuger”, ”jag tror det finns en sanning” åderlåts och blir liksom det andra som sägs bara tomma morfemstrukturer. Berättelsen är istället tomheten som bara kan beskrivas genom att berätta om det som finns runtom. Det som saknas, som aldrig funnits där gestaltas i det waste-land som omger lakunerna.
Replikerna repeteras, går på repeat, går på tomgång, överlagras, fastnar, snubblar, trasslar ohjälpligt in sig. Intentioner vänds till sina motsatser: de vill bort från varann, men kommer bara närmre, beskyddet förvandlas till våld och slaget till en omfamning.
Den mekaniska dialogen är en sliten, distorterad språkkurs på kassett, en kurs i tidens tragiska samtalsteknik där ingen lyssnar, ingen hör och ingen egentligen säger någonting. Effekten blir en längtan bort från orden och en föraning av en allvarlig spricka i civilisationen. Hur bräckligt är inte språket. Det kräver trots allt en överenskommelse för att kunna fungera. Ett samförstånd i att en sammansättning ljud har en bestämd betydelse. Om vi inte lyckas nå fram riskerar vi att dö, bokstavligen.
Jag tänker på Luc Bessons första långfilm ”Den sista striden”; den utspelar sig efter en katastrof som gjort alla människor stumma, talapparaten är skadad och den samhällsspillra som finns kvar kämpar för överlevnad. Jörgen Dahlqvist är inte lika övertydlig och därmed mycket obehagligare. Hans text berättar en talad stumhet; språket och talet finns kvar, men har förlorat sin funktion. Orden väcker ingen reaktion, startar inget skeende, hakar inte i varann i en kommunikationskedja utan fastnar i ett nät, rycker och dör.
Upplevelsen av Dahlqvists ”Stairway to Heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist” är inte omedelbar. De starka skådespelarna till trots. Det är inte förrän jag släpper uppmärksamheten på texten som jag ser helheten i tomheten. Då först når mig budskapet, ett mörkt hot, en varning. Vår urholkade kommunikationsförmåga har lett oss till status quo. Om vi förlorar förmågan, tappar vi förståndet då? Jag ser samtal mellan talstyrda maskiner som bara hör det de vill höra.
Historien om de två paren är förpackningen, innehållet är tomheten, diskommunikationen som inte bara ligger på en social eller ens språklig nivå utan på en djupare misstro mot språkets möjlighet att uttrycka någonting mer än detta ingenting. En dystopi, en misantropi som i förlängningen kanske gör människan fri att finna en ny form av kommunikation.
/ Caroline Owman, SKD



 

Produktionsfakta

Medverkande: Linda Ritzén och Rafael Pettersson
Inscenering och manuskript: Jörgen Dahlqvist
Rum/ljus/kostym: Jenny Ljungberg och Johan Bergman
Regiassistent: Isak Rynell

Premiär 6/2 2009