Krig, hastighet! Parole in Libertá
Indy500:seklernas udde. Text: Jörgen Dahlqvist. Musik: Kent Olofsson
The Art of War Noise. Text: Annika Nyman. Musik: Martin Svensson
Regi: Jörgen Dahlqvist. Ljusdesign/rum: Johan Bergman. Kostym/rum: Jenny Ljungberg. Medverkande: Linda Ritzén (röst), Rafael Pettersson (röst), Daniel Nyström (röst), Stefan Östersjö (gitarrer), Johan Westerberg(slagverk), Jörgen Pettersson (saxofoner). Inlästa röster: Ester Claesson och Pia Örjansdotter.
Ett samarbete mellan Ars Nova och Teatr Weimar
Läs mer

Tystnad och buller
Teatr Weimar och Ars Nova gästade i helgen Skånes Dansteater med spektakulär ljudteater med utgångspunkt i det första futuristiska manifestet. Björn Gunnarsson har varit på Krig, hastighet! Parole in libertà.
Den italienska författaren och konstnären Filippo Tommaso Marinettis futuristmanifest ligger till grund när Teatr Weimar och Ars Nova gör spektakulär ljudteater med två pjäser i en föreställning.
Annika Nymans stycke öppnar provokativt, med en hyllning till 11 september: den förmodade terroristen Muhammed Atta som fascistisk renare av New Yorks bacillära smuts. Förruttnelseromantikens överslag och sexualiseringen av krigshandlingar blir tematiserade: "destruktionens orgasm".
Sedan går Nyman bakåt i historien, via Auschwitz och dess chefsläkare Josef Mengele till nekrosen i futuristernas egna skyttegravar 1914. Ställningstagandet mot patriarkal "hygienisk" krigsdyrkan är självklart, och syftar antagligen till en varnande påminnelse om nihilismens dödslängtan. Närvarande nu som då.
Jörgen Dahlqvist väljer en annan av futuristernas fetischer: racerbilen. I hans stycke får ingen mindre än racerföraren Kenny Bräck symbolisera människan som förgudar sig själv i den oövervinnerliga hastighetsmaskinen, i dödens absoluta närhet.
En intressant samtidskritisk retorisk figur ingår i texten: hastighet är energikonsumtion, och därmed nedbrytande. Konsumtionshetsen kring varumärken har också blivit en hastighetstävling till döds.
Tre skådespelare vid notställ, som inte gestaltar med annat än med repetitiva, monotona röster, är inget ovant för Teatr Weimars publik. Här får de sällskap av slagverk, elgitarr och bassaxofon. Dissonansernas white noice och den höga volymen skapar en aggressiv stämning.
Den atonala musiken illustrerar ytterligare ett futuristideal – det hetsande bullret, oljudet – men är ändå underordnad talet, det upplästa textpartituret.
"Jag kan höra tystnaden i bullret" slutar Dahlqvists lysande poetiska text. Med andra ord dödens och utplåningens ständiga närvaro i teknikfascinationens övermänniskofantasier.
Inte ens Kenny Bräck kan köra ifrån den slutliga tystnadens glömska.
/ Björn Gunnarsson, HD

Ny scenkonst i våldets tecken
Om man skulle ge sig på att ringa in ett kraftcentrum i Malmös teaterliv just nu hade man tvingats byta till rödpenna när strecket närmade sig Teatr Weimar.
På några få år har frigruppen i kulturkvarteret S:t Gertrud vid Caroli blivit mer än en estetiskt progressiv scen. Teatr Weimar är i dag en av de mer rörliga aktörerna vi har inom svensk scenkonst och bara under det senaste året har gruppen vid sidan om sina egna produktioner samverkat med såväl Unga Dramaten som Malmö stadsteater och nu, som senaste partner i raden, Ensemble Ars Nova.
Få konstnärer får den här sortens möjligheter till oväntade och otraditionella samarbeten under sin livstid – men långt ifrån alla skulle heller vara beredda att anta utmaningen. Teatr Weimar tycks däremot triggas av teaterns utmarker.
Detta gagnar inte alltid i första hand den breda teaterpubliken, som sällan känner till processen och intentionerna bakom en uppsättning. I stället ställer det uppfordrande utmaningar till fog för de involverade och för den publik som tycker om att röra sig längs scenkonstens vassare kanter.
Som en del av Malmö musikhögskolas festival ”Back to Futurism” presenterades i helgen Krig, hastighet! Parole in Libertá; en tvådelad uppsättning med verk av Annika Nyström (text) och Martin Svensson (musik), respektive Jörgen Dahlqvist (text) och Kent Olofsson (musik).
Krig, hastighet… kan beskrivas som en scenisk undersökning av hörspelet, som är en livaktig konstform framför allt i Tyskland. Men i stället för att använda radion som medium bildar mötet mellan Teatr Weimar och Ars Nova intressanta perspektiv på framför allt rytmen i ett konstnärligt, rumsligt ljudverk.
I det här fallet har det skett med utgångspunkten i futurismens drömmar om våldsamma energier, kraftfulla motorer och dödens sprängkraft, formulerade i Marinettis hundraåriga manifesto.
Närmaste referensen till den här ovanliga iscensättningen är förmodligen simultanpoesi, som har sina rötter hos futurister och dadaister, och som fördes vidare genom 60-talets konkreta poeter.
Vad Weimar i Jörgen Dahlqvists regi åstadkommit, och som också skapar ett intressant sken åt en annan Weimar-uppsättning i höst; Christina Ouzounidis Naturen, vanorna, tiden, moralen, är text i lager, ord i skikt och ett intensifierat rytmiskt avlyssnande. Vad vi erfar är kanske inte längre ”teater”, utan en dramatisk form av poesi som närs av mötet med konstmusik och bildkonst.
I tätt samspel med musikerna i Ars Nova omstöptes de tre skådespelarna på scenen till röstinstrument. Daniel Nyströms tenor, Rafael Petterssons bas och Linda Ritzéns alt som en trestämmig, tickande och stundtals brutal talkör, med potential att förändra våra idéer om vad teater och dramatik kan vara.
/ Malena Forsare, KVP

Kraftfulla premiärer
Vad har ett hundra år gammalt manifest av en galen italienare att säga oss?
När alla andra mediterar och sjunger långsamhetens lov gör Teatr Weimar, här i samarbete med Ars Nova, precis tvärtom med resultatet att förnuft och eftertanke åter känns oerhört lockande. I helgen hade två kraftfulla hörspel urpremiär i Malmö.
I februari 1909 publicerade den franska morgontidningen Le Figaro konstnären och författaren Filippo Tommaso Marinettis futuristiska manifest. Manifestet, som med ohöljd aggressivitet dyrkade våldet, hyllade kriget och sågade både feminismen och moralen är ett minst sagt magstarkt dokument läst i sin helhet; fascismen vinkar glatt runt hörnet. Inte desto mindre är det fyllt av uppror, kraft och raketenergi.
I Båghallarna under Connect Festival 2009, spelades verken ”The Art of War Noise” med text av Annika Nyman och ”Indy 500:seklernas udde”, text Jörgen Dahlqvist, som båda tar avstamp i Marinettis manifest.
Föreställningens form, hörspelet, är en legering av teater, musik, ljudlandskap (soundscapes) och radiodokumentär. Som det sedda är underordnat det hörda saknas i stort sett scenografi och ljussättningen är allmän. De tre skådespelarna står vid varsitt notställ för textbladen och de tre musikerna härskar bland instrumenten: slagverk, gitarrer och saxofoner.
En fröjd för ögat är dock skådespelarnas muskelkostymer i The Art of War Noise, en helkroppsstrumpa med muskelgrupperna i fyrfärgstryck som får dem att likna animerade Vesaliusplanscher eller figurer ur en Magnus Wallin-video. Linda Ritzén, Rafael Pettersson och Daniel Nyström har genom ett flertal av Teatr Weimars uppsättningar fortsatt att utveckla rösten till ett eget element. Under ledning av regissören Jörgen Dahlqvist tar de de rätt kompakta textuella råämnena och driver ut orden. Likt språk-ciselörer bearbetar de innehållet med stämjärn och puns till florstunn slagmetall eller labyrintiska reliefer. De lyckas inkorporera allt i rösten som annars ryms i minspel, gester, placering i rummet etc. Genom begränsningen banas nya vägar och jag är verkligen nyfiken på vart de leder härnäst.
Marinetti då? Nyman tar kriget, Mengele, terrorismen, 11e september och blandar med sår, var och smitta. Hon framhåller en energisk kamp för renhet och lätt avtorkbara ytor, som känns olustigt aktuell. Musiken av Martin Svensson pardansar fascinerande tajt med läsningen. Än spelar de mot varandra när rösterna studsar mot slagverken, än gör musiken rymd åt orden att verka i.
Dahlqvists text tar fasta på futuristernas kärlek till snabbhet, hastighet, fart. Ändå är det som hans Indy 500 förbannat otåligt stampar på stället. Krig och konsumtion är nyckelorden, men här har texten lösts upp och orden placerats så långt ifrån varann att de mist sin sammanhållande kraft; de haglar som blykulor, furiöst i ett förtvivlat försök att se ett NU som allt snabbare blir till ett DÅ. Här finns en fasa i självets upplösning; när jaget är bränsle vad finns då kvar när loppet är kört? Musiken av Kent Olofsson sitter som skräddarsydd: fysisk, påträngande och hetsande.
Jo, det känns helt rätt att gräva fram detta futuristiska vidunder och på nytt dofta dess stinkande andedräkt. Annika Nyman och Jörgen Dahlqvist påminner oss om att det lever än, fit as a fiddle.
/ Caroline Owman, SKD

Ett sekel av våld och kaos
Jämnt hundra år har gått sedan den italienske poeten Marinetti presenterade sitt litterära futuristiska manifest, skapat i euforin efter en våldsam bilolycka, hyllande hastigheten, framåtskridandet, föraktet för kvinnan och krigets renande, destruktiva krafter.
Ur Marinettis ideologi utvecklades Mussolinis fascistparti och kriget kom verkligen, som han ville. Inom ramarna för det pågående samarbetet Sonic Art Theatre tolkade i helgen Ensemble Ars Nova och Teatr Weimar Marinettis manifest i två nyskrivna stycken.
I Annika Nymans inledande ”The Art of War Noise” hackas Marinettis budskap sönder i sina minsta beståndsdelar; massan, soldaten, smittan, penetrationen. Massan som ska räddas ifrån smittan när passagerarplanen tränger in i tvillingtornen, våldet som nåd, döden som frälsning.
Från det dånande infernot i inledningens Boeing 767 tas vi vidare genom ett sekel av rättfärdigat våld, till tonerna av Martin Svenssons glättigt förvridna marschrytmer. Från start en högt uppskruvad tolkning som vunnit på något slags struktur och just framåtrörelse i sitt tungt stampande, magnifika kaos.
Också i Jörgen Dahlqvists och Kent Olofssons följande ”Indy500: seklernas udde” dånar motorerna med fettet, sockret och konsumtionen som bränsle i en halsbrytande färd mot döden och den efterlängtade tystnaden. Målet är ett märke inbränt i asfalten, till vilket pris som helst. Att göra skillnad.Texten lever och berör men tenderar ibland att drunkna i effekter, ett maximerat driv från start som också det vunnit på några fler växlar och nyanser.
/ Boel Gerell, SDS

Krigiskt kaos-performance i futuristisk anda
Teater Weimar i Malmö presenterar ett slagfältets kaos i sin musikdramatiska performance i futuristisk anda tillsammans med Ensemble Ars Nova och Malmö Musikhögskola.
Trots att Marinettis berömda futuristiska manifest skrevs för exakt hundra år sedan känns det förkrossande aktuellt. Den myt som omgärdar det återspeglar sig också i åtskilliga av de teater- och performanceevenemang som under året ägt runt om i Europa. Inte minst i Marinettis hemland Italien. Vad säger oss då idag detta sk. manifest som bl.a. förhärligar hastighet, snabba bilar, krig och vill bekämpa ”moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitaristisk feghet ”( slut på citat ).
Teatr Weimar, en fri teatergrupp i Malmö som sedan starten för sex år sedan försöker hitta nya uttrycksformer för scenkonsten har i samarbete med Ensemble Ars Nova och Malmö Musikhögskola nyligen satt upp en föreställning uppdelad i två delar The Art of War Noise och Indy500:seklernas udde.
Man har här tagit fasta på Marinettis experimenterande med språket i skrift och som klang men också låtit sig inspireras av Luigi Russolos futuristiska musik Oljudens konst som kommit att betraktas som ett manifest för futuristisk musik. Resultatet är en slags ljudpoesi med häftiga bullerinslag framställda med hjälp av en slags mekanisk bullermaskin.
I de här båda föreställningarna sätts fokus på snabba bilar och tungt krigsmaskineri och det ryter verkligen av bilar och stinker avgaser, racerlopp, flygmaskinernas dånande, avgrundslika smattrande och krigsmaskineriets helvetesinferno. Krig är som snabba bilar de har alltid fascinerat. Inte bara Marinetti. Och som en av skådespelarna så träffande uttryckte det: "motorerna dånar med fettet, sockret och konsumtionen som bränsle”. En slags halsbrytande färd mot det tomma intet. Låt oss kalla det överkonsumtionens bittra manifest!
Som utgångspunkt har man här använt hörspelets form och estetik överförd till scenisk gestaltning. Resultatet blir till en spännande musikdramatisk performance där ord och elektroakustisk musik med inslag av fantasifulla slagverk, gitarrer och trumpeter bildar en helhet. Allt i en otroligt uppskruvad anda.
Scenen är ett Kapernaum av elektriska trådar, diverse skrotade apparater, bensinfat, ilskna strålkastarljus där de tre skådespelarna, iförda olika humoristiska kläder, dyker upp som absurda väsen rabblande en mängd ord och fraser i högtalarna.
Texten framförs i en uppskärrad monoton form hela tiden synkroniserad i takt med musiken. Ett slags soundscape som vi inte kan fly ifrån. Allt matar på tills texten drunknar i alla effekter och performerna får en att tänka på automater, en slags marionettliknande väsen. Ljuset samlas ihop, strös ut över scengolvet och reflekterar infernot av mångkolorerade elektriska trådar, apparater, bensinfat...
Det är bara att hoppas att denna spännande lilla fria teatergrupp nu också skall sätta upp en föreställning där marionetterna också dansar i ”futuristisk” anda. För trots att inte någon skrev ett ”futuristiskt dansmanifest” har ju Fortunato Deperos Les Balli plastici från 1917 fortfarande mycket att lära oss.
/ Ann Jonsson, Danstidningen




Naturen, vanorna, tiden, moralen
Text och regi: Christina Ouzounidis. Medverkande: Pia Örjansdotter, Daniel Nyström och Ester Claesson. Ljud: Henning Lundkvist. Rum: Jenny Ljungberg och Johan Bergman och Christina Ouzounidis. Ljus: Johan Bergman. Kostym: Jenny Ljungberg
Läs mer

Verklighetens hjältar
Vanligtvis skrattar man inte högt åt Christina Ouzounidis pjäser. Mitt i en tid en tid präglad av skräck för allvaret och för det intellektuellt pretentiösa är hon en allvarskvinna och krävande intellektuell.
Som regissör är Ouzounidis dessutom minutiöst noggrann, med kontroll in i minsta detalj. Därför blir det självironiskt roligt, när skådespelarna plötsligt begär text i nya uppsättningen Naturen, vanorna, tiden, moralen. Självironiskt därför att de begär text av en förinspelad sufflör.
Naturen har flyttat in på Teatr Weimar. Men det är en tuktad trädgårdsnatur, med fågelbad, solur, gräsmatta och uppstoppade djur. Skådespelarna kommer upp ur golvet iförda hudfärgade trikåer med fikonlöv för könet. Sedan iklär de sig kostymer, en snabb civilisationsprocess,som ger associationer till idyll från förra sekelskiftet. Carl Larsson kanske, eller komisk stumfilm.
Naturen, det är väl tanken, är en kulturell konstruktion som andra. Eller en optisk illusion, som då och då tar spjärn mot det mänskliga, med komiskt resultat. Nya pjäsen uppfattar jag som det mest personliga Christina Ouzonidis presenterat. Man kan läsa den eller höra den – så mycket skådespel är det inte – som en vädjan om frihet från etikettering. Alla gränser, kategoriseringar och begrepp ska utopiskt uppgå i liv.
Men att inte definieras är samtidigt att bli transparent, att lösas upp och försvinna. Som alltid har Ouzounidis sin grund i sentida språkfilosofi, hon filosoferar i teaterrummet. Hennes text är öppen som en diktsamling, eller mångtydlig, vittförgrenad och oavslutad som en serie filosofiska fragment. Teman påbörjas utan att definieras mer än med sina vindlande, repeterade och uppfordrande utsagor. Trion av röster upplöser motsatser, prövar och avvisar jämförelser. Alla uppfattningar bygger på illusioner, vilket förstås syftar på drömmen om frihet för den mänskliga viljan, gentemot alla gränsdragningar som brukar legitimeras med orden naturgivet och naturligt. Upprepningens funktion är att pröva men också upplösa och förlösa.
Varje ställningstagande och benämning innebär ett synvinkelval, och det valda implicerar också alltid det bortvalda. Här finns fragment av dramatiska berättelser, som kanske handlar om mord, övergrepp, självmord eller självskadebeteenden. Våld mot sig själv och andra är en viktig aspekt som inte ryms i titeln. Texten är så oavslutad att man kan fullfölja den för sig själv eller låta den sväva fritt i det oavgjorda.
Minnets förgänglighet, minnet som föreställd autenticitet, såväl som minnets ständiga återkomst genom tiden kan erinra om Strindberg. De innerliga kärleksförklaringarna kan någon gång erinra om kristen kärleksmetafysik. En lång sekvens beskriver viljan att vara allas "respektive", en plädering om vidsträckt solidaritet kontra tvåsamhetens äganderätt.
En kärlek som inte är exkluderande, precis som dramatikern motsätter sig alla exkluderande definitioner.En komisk enkätundersökning om välbefinnande, en KASAM-värdering, övergår i undersökning av samhälle och politik. En ironisk kommentar om det postmoderna kulturskiktet fogas in: "småborgare som hatar småborgerlighet" är en mera revolutionär kritik än Göran Hägglunds.
Motmakten är inte produktiv om den själv hänger sig åt uteslutningar och moralism. Vanorna är ofrihet, friheten är frihet att inte benämnas och kategoriseras. Man kan förstås ifrågasätta föreställningen att den som lever inringad av vanorna gör detta av lättja och bekvämlighet. Att följa konventionerna, att leva inom sociala konventioner och oreflekterat underkasta sig dominans i syfte att vinna acceptans kan vara nog så ansträngande.
Det är sannerligen inte lätt att försöka vara entydig och okomplicerad, det vill säga en vanlig människa. Men Ouzounidis följer upp detta parti med en svindlande vacker etisk plädering för medkänsla med den som upplever tillvaron som ansträngande och hotfull. Den verkliga hjälten är den som lever och överlever trots att varje åtagande, varje handling och syfte upplevs som ångestfyllt.
De verkliga hjältarna är inte de som har det lätt för sig, de orädda. Kalla mig ett offer, lyder en passage, jag vill att det ska synas. Realiteten ska inte gömmas undan som segerfantasier. Närhelst en dualism dyker upp i hennes tänkande försöker Ouzounidis desarmera den. Pessimism är egentligen optimism och vice versa. Viljan att leva utan att behöva förklara vad eller vem jag är är stark; slippa definitioner, motsättningar och klassificeringar som leder till fördömanden. Det praktiska livets dominans, som det definieras av en tänkt majoritet.
Pjäsen är en postmodern deklaration om mänskliga rättigheter, så rik och mångsidig att den stimulerar tänkandet för mycket lång tid framöver. Christina Ouzonidis är en enastående regissör som med sin konstnärliga perfektionism når mycket långt. Men som författare tillhör hon den yppersta eliten, en Sonnevis jämlike. Hon är dessutom en av de sista svenska filosoferna som verkligen filosoferar.
Hur går det då med naturen? Jo, när skådespelarna ska ha det mysigt och grilla marshmallows gör de det framför en eld på en datorskärm. Så görs naturen ofarlig, med ett snett leende. "Naturen, vanorna, tiden, moralen" är en självdeklaration av synnerligen högt och bestående värde.
/ Björn Gunnarsson, HD

… här bedrivs ett slags språkforskning i dramatisk form som undersöker benämnandets makt, dess inneboende värderingar, dess tyranni och frihet.
Personligen kan jag inte annat än älska en fri grupp som så tar språket på allvar, som en Jelinek, som en Gombrowicz, men på sitt helt egna vis.
Här befinner man sig dessutom i ett helt otroligt scenrum, en riktigt fuktig doftande gräsmatta med fåglar och vatten, signerad Johan Bergman och Jenny Ljungberg där de tre rollerna i gummistövlar och trädgårdsmundering blir till tre röster som flätas in i varandra.
Det handlar om att må bra, om att vara ett offer, om att hoppa från en balkong eller bli knuffad - om vad som är naturligt att tycka och känna, beroende på varifrån man ser.
Men det är inte så teoretiskt som det låter, de tre skådespelarna Pia Örjansdotter, Daniel Nyström och Ester Claesson sitter till slut med sina korvar framför en platt-tv där en brasa sprakar i en föreställning så helgjuten i sin skapade naturlighet.
/ Maria Edström, P1 Kulturnytt
Kärlekslängtan utan publikfrieri
I Christina Ouzounidis nya pjäs har hela scenrummet gjorts till en trädgård, med mustigt grön gräsmatta, fontäner, grodor, kaniner och ett äppelträd. Fåglar och syrsor spelar i Henning Lundkvists ljudinstallation, och ur marken kommer tre personer, iförda hudfärgade kroppsstrumpor och fikonlöv. De skyms delvis av tre högtalare som demonstrativt ställts i förgrunden och bryter lustgårdens idyll.
I begynnelsen var ordet, naturen och människan. Ur högtalarna flödar orden, språkskärvorna, förmedlade av Pia Örjansdotter, Daniel Nyström och Ester Claesson. De talar polyfont och lågmält om verklighetens förändring över tid, om sanningen som ett sken, filtrerat genom tid, rum, perspektiv, vanor, medvetande. De är spelfigurer som reflekterar språkets banor genom verklighet och minnen. Här talas om skottet, om en kniv som skar genom en arm, om en takterrass med piskställning – tre vägar mot ett tänkbart självmord, som kanske aldrig ägde rum. Här finns uppgörelser med ett diffust Du, som kan vara en dömande förälder, en svekfull partner eller en osynlig, förtryckande norm, som aningslöst förmedlas av personer med den symboliska makten.
Christina Ouzounidis vidareför här idéer från den uppmärksammade Heterofil, där hon undersökte hur man kategoriserar individers sexualitet och livsval i relation till en given normalitet, som aldrig ens definieras eller ifrågasätts. I en konstruerad bild av skapelsescenen söker hon nu de definierande ordens och ordningens ursprung. Hennes Eden bebos inte bara av en man (Daniel Nyström) och en kvinna (Ester Claesson) utan också av ett tredje kön, i Pia Örjansdotters androgyna figur. Alla tre framstår dock som könsneutrala, vilket utmanar vår heteronormativa kultur.
Flera textlager möts i detta stycke, som likt körsång ageras framåt, mot publiken. En linje skissar en ensam person, som inte förmår leva i enlighet med förväntad normalitet. En absurd enkätscen illustrerar hur välmenande psykologer följer scheman för att gradera denna individs avvikelser. I andra scener uttrycks en intensiv längtan efter att vara delaktig i den aldrig ifrågasatta parbildningen. Monologen Jag vill vara din respektive är fylld av en människas smärta över att inte kunna ingå i en idealiserad, banal parkonstellation, som inte kräver en förklaring.
Ouzounidis pjäs har tidvis en stark samklang med Sarah Kane Psykos 4.48. Här finns utsattheten, kärlekslängtan, och rösterna ur ett språk som inifrån och utifrån projicerar in individen i en moralisk ordning hon inte anser sig tillhöra. Det är allt annat än publikfriande teater, som framförs med nyansrik, sober återhållsamhet av de tre skådespelarna.
/ Theresa Benér, SVD

Atmosfärrikt på Teatr Weimar
Det finns troligtvis ingen dramatiker som är så förtjust i motsatser och motsägelser som Christina Ouzounidis. I hennes dramer är det också så oändligt mycket som vill komma till uttryck och så mycket som döljs bakom kaskader av ord.
Titeln ”Naturen, vanorna, tiden, moralen” samlar en del av de tankespår som löper genom senaste dramat som spelas på Teatr Weimar i Malmö. Kanske skulle man även ha klämt in ett ”minnet” i titeln. Det finns nämligen bakåtperspektiv i denna uppsättning om tre människor, kanske syskon, som gör entré i ett gräsklätt rum, endast iklädda fikonlöv innan de tar på sig sina vardagsjag, går ur den allmänna skapelseberättelsen, in i ett antytt privat minnesrum och sedan vidare in i ett skapande som publiken får dra egna berättelser ur.
Dramatikern Ouzounidis avslöjar i vanlig ordning lika mycket som hon döljer, men regissören Ouzounidis utnyttjar både skådespelarna – Pia Örjansdotter, Daniel Nyström och Ester Claesson – och mediet på ett betydligt mer lekfullt och effektivt sätt än tidigare. Rummet och scenografin används inte bara som distraktion utan får också lyfta fram en av dramats viktigaste motsatser, den mellan naturlighet och konstgjordhet. Gräset är riktigt. Brödrosten, stenkaninerna och den uppstoppade påfågeln är det inte. Det är som en rubbad version av ”Frukost i det gröna”. Det är i mina ögon Weimars allra bästa, utan tvekan mest atmosfärrika och suggestiva uppsättning så här långt.
/ Rikard Loman, DN

Verklighetens hjältar
Vanligtvis skrattar man inte högt åt Christina Ouzounidis pjäser. Mitt i en tid en tid präglad av skräck för allvaret och för det intellektuellt pretentiösa är hon en allvarskvinna och krävande intellektuell.
Som regissör är Ouzounidis dessutom minutiöst noggrann, med kontroll in i minsta detalj. Därför blir det självironiskt roligt, när skådespelarna plötsligt begär text i nya uppsättningen Naturen, vanorna, tiden, moralen. Självironiskt därför att de begär text av en förinspelad sufflör.
Naturen har flyttat in på Teatr Weimar. Men det är en tuktad trädgårdsnatur, med fågelbad, solur, gräsmatta och uppstoppade djur. Skådespelarna kommer upp ur golvet iförda hudfärgade trikåer med fikonlöv för könet. Sedan iklär de sig kostymer, en snabb civilisationsprocess,som ger associationer till idyll från förra sekelskiftet. Carl Larsson kanske, eller komisk stumfilm.
Naturen, det är väl tanken, är en kulturell konstruktion som andra. Eller en optisk illusion, som då och då tar spjärn mot det mänskliga, med komiskt resultat. Nya pjäsen uppfattar jag som det mest personliga Christina Ouzonidis presenterat. Man kan läsa den eller höra den – så mycket skådespel är det inte – som en vädjan om frihet från etikettering. Alla gränser, kategoriseringar och begrepp ska utopiskt uppgå i liv.
Men att inte definieras är samtidigt att bli transparent, att lösas upp och försvinna. Som alltid har Ouzounidis sin grund i sentida språkfilosofi, hon filosoferar i teaterrummet. Hennes text är öppen som en diktsamling, eller mångtydlig, vittförgrenad och oavslutad som en serie filosofiska fragment. Teman påbörjas utan att definieras mer än med sina vindlande, repeterade och uppfordrande utsagor. Trion av röster upplöser motsatser, prövar och avvisar jämförelser. Alla uppfattningar bygger på illusioner, vilket förstås syftar på drömmen om frihet för den mänskliga viljan, gentemot alla gränsdragningar som brukar legitimeras med orden naturgivet och naturligt. Upprepningens funktion är att pröva men också upplösa och förlösa.
Varje ställningstagande och benämning innebär ett synvinkelval, och det valda implicerar också alltid det bortvalda. Här finns fragment av dramatiska berättelser, som kanske handlar om mord, övergrepp, självmord eller självskadebeteenden. Våld mot sig själv och andra är en viktig aspekt som inte ryms i titeln. Texten är så oavslutad att man kan fullfölja den för sig själv eller låta den sväva fritt i det oavgjorda.
Minnets förgänglighet, minnet som föreställd autenticitet, såväl som minnets ständiga återkomst genom tiden kan erinra om Strindberg. De innerliga kärleksförklaringarna kan någon gång erinra om kristen kärleksmetafysik. En lång sekvens beskriver viljan att vara allas "respektive", en plädering om vidsträckt solidaritet kontra tvåsamhetens äganderätt.
En kärlek som inte är exkluderande, precis som dramatikern motsätter sig alla exkluderande definitioner.En komisk enkätundersökning om välbefinnande, en KASAM-värdering, övergår i undersökning av samhälle och politik. En ironisk kommentar om det postmoderna kulturskiktet fogas in: "småborgare som hatar småborgerlighet" är en mera revolutionär kritik än Göran Hägglunds.
Motmakten är inte produktiv om den själv hänger sig åt uteslutningar och moralism. Vanorna är ofrihet, friheten är frihet att inte benämnas och kategoriseras. Man kan förstås ifrågasätta föreställningen att den som lever inringad av vanorna gör detta av lättja och bekvämlighet. Att följa konventionerna, att leva inom sociala konventioner och oreflekterat underkasta sig dominans i syfte att vinna acceptans kan vara nog så ansträngande.
Det är sannerligen inte lätt att försöka vara entydig och okomplicerad, det vill säga en vanlig människa. Men Ouzounidis följer upp detta parti med en svindlande vacker etisk plädering för medkänsla med den som upplever tillvaron som ansträngande och hotfull. Den verkliga hjälten är den som lever och överlever trots att varje åtagande, varje handling och syfte upplevs som ångestfyllt.
De verkliga hjältarna är inte de som har det lätt för sig, de orädda. Kalla mig ett offer, lyder en passage, jag vill att det ska synas. Realiteten ska inte gömmas undan som segerfantasier. Närhelst en dualism dyker upp i hennes tänkande försöker Ouzounidis desarmera den. Pessimism är egentligen optimism och vice versa. Viljan att leva utan att behöva förklara vad eller vem jag är är stark; slippa definitioner, motsättningar och klassificeringar som leder till fördömanden. Det praktiska livets dominans, som det definieras av en tänkt majoritet.
Pjäsen är en postmodern deklaration om mänskliga rättigheter, så rik och mångsidig att den stimulerar tänkandet för mycket lång tid framöver. Christina Ouzonidis är en enastående regissör som med sin konstnärliga perfektionism når mycket långt. Men som författare tillhör hon den yppersta eliten, en Sonnevis jämlike. Hon är dessutom en av de sista svenska filosoferna som verkligen filosoferar.
Hur går det då med naturen? Jo, när skådespelarna ska ha det mysigt och grilla marshmallows gör de det framför en eld på en datorskärm. Så görs naturen ofarlig, med ett snett leende. "Naturen, vanorna, tiden, moralen" är en självdeklaration av synnerligen högt och bestående värde.
/ Björn Gunnarsson, HD

Av komplex natur
Naturen, vanorna, tiden, moralen på Teatr Weimar i Malmö är ett filosoferande med den dramatiska texten som redskap. Och det bästa, mest nydanande och komplexa som Christina Ouzounidis har skrivit.
Christina Ouzounidis är en filosof i teaterrummet. Hon filosoferar med den dramatiska texten som redskap; prövar, värderar och omvärderar.
I nya "pjäsen" Naturen, vanorna, tiden, moralen har naturen flyttat in på Teatr Weimar. Men det är en tuktad trädgårdsnatur, med fågelbad, solur, gräsmatta och uppstoppad påfågel.
Skådespelarna kommer upp ur golvet iförda hudfärgade trikåer med fikonlöv för könet. Sedan iklär de sig kostymer, en snabb civilisationsprocess, som ger associationer till idyll från förra sekelskiftet. Carl Larsson kanske, eller komisk stumfilm.
Naturen, det är väl tanken, är en kulturell konstruktion som andra. Eller en optisk illusion, som då och då tar spjärn mot det mänskliga, med komiskt resultat.
Stycket uppfattar jag som det mest personliga Christina Ouzounidis har presenterat. Det är också det bästa, mest nydanande och komplexa hon hittills har skrivit. Man kan avlyssna texten – så mycket "skådespel" är det inte – som en vädjan om frihet från all etikettering och kategorisering.
Den är så rik och så mångsidig i sitt enträgna, ojämförligt originella och kritiska prövande av frihetliga hållningar till de konventionsstyrande begreppen natur, vana, moral och tid att det känns omöjligt att försöka sammanfatta den på detta begränsade utrymme. Våld, mot sig själv och andra, är ytterligare en aspekt som inte ryms i titeln. En fullt rättvisande recension skulle behöva vara lika lång som manuskriptet.
Kanske skulle Christina Ouzounidis försöka göra en teaterpjäs någon gång, en scenisk gestaltning av de spörsmål hon så enträget undersöker i sitt språkfilosofiskt orienterade författarskap. Men som just författare och tänkare är hon enastående, en Göran Sonnevis jämlike.
Hennes text är en filosofisk undersökning av radikalitetens och kärlekens villkor och möjligheter. Den leder tankarna vidare och vidare, hos åhöraren, utan slutpunkt.
/ Björn Gunnarsson , Nummer.se

Fullskalig dekonstruktion
I början var naturen. Ur naturen sprang människan. Upp ur Moder Jord, ett hus att växa i, ur ett växthus, sprang hon. Människan såg att detta var gott. Hon fick kläder och utvecklades. Också detta såg hon var gott och hon började söka ytterligare vägar för att utvecklas. Så nådde hon fram till den teknologiska utvecklingen och hon, 2000-talets människa, iklädde sig teknologins kläder. Vad skulle hon nu göra med denne teknologi som hon fann sig omsluten av? Skulle hon inte utmana den fysiska kroppens möjligheter, skulle hon inte kombinera det med det mänskligaste av det mänskliga - möjligheten till språket? Och människan började kommunicera genom etern för att tänja på och utmana kroppens villkor, genom mobiltelefoner, mikrofoner och inspelningar kommunicerade hon. Nu hade hon visat att hon också kunde utmana såväl tid som rum. Kommunikationen var god. Eller? Återstod bara röster, röster, röster, likt ett brus utan koppling sinsemellan, röster med ett enormt behov av att få höras, men som ingen lyssnade på?
På några få minuter förmår Teatr Weimar i en blomstrande kombination av regi, scenografi och kostym gå genom människans hela historia och väva samman både den kristna och den sekulariserade föreställningen om Människan fram till i dag. Redan i presentationen och i prologen lyfts såväl historia som en utvecklingsproblematik fram och inte minst hur vi förhåller oss till och behandlar vår nästa.
Precis som Sarah Kanes pjäs Törst, lyfter Christina Ouzounidis pjäs fram icke-kommunikationens problematik och pekar på en värld av ensamma röster, förlorade i etern. Så pekar hon på hur det finns olika aspekter på och upplevelser av en och samma problematik. Om vi bara kunde föra dessa upplevelser samman och därmed hjälpa varandra! verkar uppsättningen utropa. En mycket talande scen under föreställningen är när karaktärerna sitter framför en brasa. Ingen talar med någon, men varje karaktär dras med sina betungande funderingar, har behov av att tala. Så vänds den mysiga, utåt sätt harmoniska och fridfulla, scenen till en tragisk och sorglig scen. Också tystnaden döljer en önskan om att få tala.
Även bortanför orden och tankarna skapas, tack vare skådespelarnas insatser samt kostym, representanter för de icke-tillhörande, för de diasporiska kropparna där de tillsammans representerar ett spektrum av de olika genus som lever i samhället idag. Skådespelarna rör sig väl i denna komplexa sfär som de har att röra sig i och med de svårgreppade karaktärer som de arbetar med.
Regin arbetar textmässigt, innehållsmässigt sätt med rummet genom att elaborera med distans och närhet. Därigenom lyckas regin också få fram ett spel av såväl fysisk som mental distans, men också tidsmässig. På så sätt bryter hon ner all form av helhet. Texten repeteras, knådas, ältas av karaktärerna och utvecklas till att snarare än att ha som syfte att göra allt begripligt. Så förmår Ouzounidis göra en symbolisk (!) och dekonstruerad text. À la teoretikern Derrida visar hon på att vi måste förflytta oss "rumsligt" för att återfinna varandra och kunna kommunicera med varandra. Kanske går denna kombination en aning långt i vissa fall för att alla av de problematiseringar som Ouzounidis vill lyfta fram skall framträda tillräckligt tydligt.
Dock är detta en av de längst dragna dekonstruktivistiska iscensättningar som finns att uppleva idag och det görs på ett övergripande sätt väl. Detta är, i ironisk relation till den dekonstruktivistiska anda som text och regi utgår från, ett helhetsgrepp.
/ Anna Nyman. Tidningen Kulturen

Bryter ny mark
Helsingborg precis mellan Stadsteaterns stora och lilla scen någon gång i våras: En sjavigt och lättklädd kvinna rusar förbi, en vind tar tag i det blonda håret och vi undrar – varför så bråttom? Det dröjer ett par sekunder innan vi förstår att kvinnan är skådespelerskan Petra Hultberg, eller möjligen Sandra Huldt, som mitt i Christina Ouzounidis Heterofil gjort en hastig utflykt bort från scenrummet. Är man publik sitter man kvar i ett tyst och nedsläckt rum, hör en dörr smälla igen och märker hur man jämte en samling andra ansiktslösa betraktare stirrar in i sig själv.
I sina egna brutala associationer och hastiga domar som slagit och fortsätter att slå rot därinne.
Men då, där i blåsten, efter ett besök på en helt annan teater, vände dramat på ett konkret sätt en annan sida till. Just den egenskapen har Ouzounidis två senaste pjäser, där Naturen, vanorna, tiden, moralen som andra delen i en diptyk hade premiär på Teatr Weimar i Malmö i går. Programbladet talar om den dramatiska textens lager och riktningar, ett annat sätt att uttrycka det på skulle kunna vara att texten är hopvikta kartor, som när man försöker öppna och stänga dem visar nya linjer och strukturer i bladverket. En utmaning som är långt ifrån enkel, snarare uppfordrande med sin understrukna retorik.
Med Naturen, vanorna, tiden, moralen fortsätter Christina Ouzounidis att uppehålla sig vid normalitetsbegreppet och hela vår civilisations upptagenhet av det. Tre personer reser sig ur en gräsbeklädd kammare, klär sig i beiga sommardräkter och tejpar ordentligt fast mikrofoner på kinden. Här är det inte fråga om att dölja teaterns konstruktion, tvärtom. Men rummet är ”naturligt”; täckt med gräs, ett litet vatten spelar, en ekorre sitter i frusen pose mot en stam. Skådespelarna Pia Örjansdotter, Daniel Nyström och Ester Claesson kliver runt i gummistövlar för att gång efter annan vända sig i olika riktningar och uttala repliker utan att en enda gång möta varandras blickar.
Ouzounidis undersökning av hur våra känslor och vanor blir förrädiska kompasser för våra handlingar och vår ordning gestaltas med benhård kontroll – en paradox som går igen och varieras i scen efter scen.
Skådespelarna, som gör ett lysande arbete, till bristningsgränsen koncentrerat, fyller
i protokoll för att bringa klarhet i hur de mår eller om sömnen var bättre eller sämre i jämförelse. De ber om sufflöshjälp, svarar själva att ”text, det räcker inte”.
Den underliggande tesen om språkets våld, som efter tio pjäser på Teatr Weimar fördjupat ett centrum i Ouzounidis dramatik, artikuleras inte lika kraftfullt här som en gång i Heterofil. Och skådespeleriet som strävar efter att utstråla kontaktlöshet men aldrig på allvar lyckas bryta den överenskommelsen, utvecklas inte med samma eftertryck som i syskonföreställningen. Ändå är det med skärpta sinnen man sitter där och spärrar upp ögon och öron för att på nära håll se hur det går till när teatern bryter ny mark.
/ Malena Forsare, KVP




Stirraren - en kärlekshistoria
Manuskript: Irena Kraus, Inscenering: Jörgen Dahlqvist. Medverkande: Rikard Lekander. Kostym/rum: Jenny Ljungberg. Ljus/rum: Johan Bergman.
Föreställningen är ett samarbete mellan Unga Dramaten och Teatr Weimar
Läs mer

Pojke och partykung
Det är inte så ofta man ser en scengestaltning som är bättre än sin text. Men när Jörgen Dahlqvist och Teatr Weimar tar sig an Irena Kraus Stirraren, blir det just så.
Kanske för att upplägget är så weimarskt: kärlek och död, som en antik tragedi, och en enda röst som uttrycker allting med språk och gest.
Men svängarna är betydligt vildare än som brukar vara fallet på lågmälda Weimar. Rikard Lekander spelar expressivt med imponerande brett register: från viskande gråt till stormande skrik.
Hans rollfigur Neno splittras sönder av blixtsnabba kast mellan klok eftertanke, fladdriga infall, dum inbilskhet, glödgat raseri och tindrande förälskelse. Det blir många, motsägelsefulla och fragmenterade sidoperspektiv på gestalten.
Till musik av så olika storheter som R.E.M., Lena Ph och Kent, berättar 15-årige Neno om sin förälskelse i något år äldre Sandra. Båda är uppenbarligen lite udda och utanför, och det är ung kärlek med förhinder.
Huruvida det är kulturkrock – Neno har iranskt ursprung – och Romeo och Julia-stuk är ett oviktigt sidospår. Det som gestaltas är det pubertala kaoset, det fullständigt omöjliga projektet i att ta ansvar för kärleken och för den älskade när man är väldigt ung och labil. När man knappt kan ta ansvar för sig själv.
Neno har uppenbara problem med impulskontrollen. Och med tjocka lager glittrigt ögonsmink och cowboyhatt är han både liten pojke och partykung samtidigt. Men det är heller inte huvudsaken. Det handlar om modet – eller bristen på mod – att älska.
Stirraren – en kärlekshistoria är barn och ungdomsteater som tar sin publik på största allvar. Och som kräver samma respektfulla allvar i gengäld.
/ Björn Gunnarsson, Nummer.se

Livet är ingen schlager
Det må vara en så kallad ungdomspjäs. Men Teatr Weimars Stirraren går lätt rakt in i hjärtat även på den som passerat de 30.
Pjäsen, skriven av erfarna ungdomsdramatikern Irena Kraus är en modern Romeo- och Juliasaga. Den handlar om Neno som kom med familjen till Sverige när han var sex och Sandra, dotter till en invandrarfientlige periodare. På pappret en lite väl utstuderad historia men i Weimarregissören Jörgen Dahlqvists händer formad till ett berörande stycke om ung kärlek. Den i många nyskrivna svenska ungdomspjäser framkrystade kulturkonflikten överglänses här av universella frågor om identitetssökande och om krocken mellan ett barns längtan efter föräldrarnas beröm och viljan att bryta sig fri.
Teatr Weimars lilla scen har till uppsättningen förvandlats till ett mellanting mellan rosenrosa lyckobubbla och ett kraschat party. På golvet glittrar en discoboll och vad som i ena stunden är konfetti men i nästa kan symbolisera krossat glas eller för den delen krossade drömmar.
Här går Rikard Lekander som Neno omkring och återberättar historien om hur han, efter att ha stirrat på henne ett helt år, till sin egen stora förundran till slut blir tillsammans med kedjerökande, bokläsande Sandra. Hennes personlighet och tankar målas upp ur hans perspektiv, något som väcker nästan lika många frågor som det ger svar.
Nenos och Sandras föräldrar motsätter sig kärleksförhållandet och till slut börjar Neno själv tvivla, dra sig undan. Orsaken till den slutliga katastrofen står aldrig helt klar, men så är det inte heller alltid helt klart för den som är femton år varför man beter sig som man gör.
Känslorna i Stirraren är en ung killes både självsäkra och trevande, det är en häftigt flammande ungdomskärlek som så småningom omvandlas till en förgörande kraft eftersom Neno och Sandra trots allt är bundna till de roller som deras föräldrar och omvärlden gett dem.
Rikard Lekander axlar en tung börda men imponerar rakt genom. Han lyckas med konststycket att förmedla pojkens tjusning inför ”kärleken”, för att i nästa stund bryta ihop och rasa med en misstrodd ung mans nästan skrämmande hat. Lekander är hela tiden känslig för nyanserna. Han, liksom hela föreställningen balanserar på branten, roar, oroar.
Uppsättningen, som är ett samarbete med Unga Dramaten, ger trots allt utrymme för skratt och populärkulturreferenserna är många. Berättandet är effektivt och rakt, och den spännande historien drivs hela tiden framåt.
Det måste också sägas att användningen av musik är genialisk, från inledande Kents ”Kärleken väntar” där Neno skruvar upp volymen och på rakaste enkla ordlösa vis vrålar ut sina känslor, till slutscenens svenska 80-talsschlager, ett av de mest otippade och lyckade låtval jag varit med om på en scen. Det är helt enkelt hjärtskärande
/ Elin Wrethow, HD

Våga lita på dina känslor
Golvet är strött med glitter och med ryggen vänd mot publiken sitter en ung man och sminkar på ett par lika gnistrande pandaögon. När han vänder sin intensiva blick mot oss lyser ögonen i stjärnhmlarna som omger dem. Han berättar om sin kärlek till Sandra. Hon är ett år äldre än han. Han har stirrat på henne hela åttan ("jag stirrade natt och dag" och nu möts de på en fest och blir ihop.
- Visst känns det som kärleken väntar! Skrålar han med Kent och spelar vilda lufttrummor.
Stirraren - en kärlekshistoria handlar om ung kärlek, en ung omöjlig kärlek.
Han är invandrare och hans familj vill att han ska ha en tjej från deras kultur. Hon är svensk med en pappa som avskyr invandrare. Men också Sandras kompisar tycker att Sandra är konstig (hon har basker och hänger på biblioteket!) och han själv har börjat tvivla på sina känslor. Och drar sig undan. Eller är det hon som drar sig undan först? All denna rädsla som triggar spelen i kärleken! När de är ensamma är allting bra. Då finns känslorna, tilliten, men det är när kärleken ska värderas av andra som det blir svårt.
Detta skulle i fel händer kunnat vara ett exempel på en pedagogisk pjäs, men i Jörgen Dahlqvist regi och Rikard Lekanders kropp blir det så mycket mer än så. Ingen som en gång varit tonåringar eller som på ett eller annat sätt möter unga i vardagen kan undgå att känna igen hettan i smärtan på scen.
Jag hörde en forskare berätta att de känslostormar en tonåring tvingas genomlida, ofta under enormt socialt tryck i skolan och på internet, tillsammans med vuxna eller helt utan vuxenkontakt, de känslorna hade en vuxen varit tvungen att medicinera för att ens uthärda. Och de känslorna förmedlar Lekander skoningslöst.
Därför handlar Stirraren också om den utsatthet vi vuxna lämnar ungdomarna i genom att stelbent kräva att deras vida hav av känslor ska ledas in i små behändiga bäckar av hanterlig vardag. Dessa dagliga svek mot Livet och Kärleken.
Stirraren bygger på mycket text, mycket ord, dynamiskt levererade i våldsamma eruptioner, maniska upprepningar, smeksamma kärleksbeskrivningar, rappa chattar och dödsstilla tystnad. Långa vibrerande tystnader. Rikard Lekander som Neno pumpar liv i vartenda ord. Varje bokstav fylls med blod, puls, kött och tårar. Han har ingen tvekan. Han kör stenhårt och han missar inte en enda kurva.
Stirraren handlar om att våga lita på sina känslor. Att stå för det man känner och därmed den man är. Att våga trotsa omgivningens krav. Att orka. Neno säger också i slutet attt han önskar att han varit modigare.
Då hade han kunnat rädda henne undan katastrofen som avslutar historien och som transformerar hans kärlek till en skuld som är lika svår att bli av med som oljan på sjöfåglarnas vingar efter en oljekatastrof.
/ Caroline Owman, SKD

En sorgesång över hur svårt det är att älska.
»Det finns de se sa att vi var precis som Romeo och Julia?«
Neno står så nära publiken att han nästan rör vid knäna på de som sitter på första raden. Lite för nära. Svartsminkad runt ögonen som ser så där lätt drogade ut som de kan göra på den som är riktigt, riktigt kär. För i ett helt år har han gått och stirrat på Sandra – och nu har hon äntligen blivit hans.
Teatr Weimars samarbete med Unga Dramaten är gjord som klassrumsföreställning, men i de egna lokalerna blir det en fullvärdig teaterupplevelse för alla som passerat tonåren. Vi förstår snart att något hänt med Sandra, och inledningsvis är det lätt att föreställa sig hur Neno skulle kunna utvecklas till en förövare: han sätter sin flickvän på piedestal och säger sig förstå henne bättre än hon förstår sig själv. Men det intelligenta med Irena Kraus text är att ingenting är vad det ser ut att vara. Hon utnyttjar monologformens alla möjligheter: å ena sidan den starka identifikationen med Neno, å andra sidan alla frågor som väcks av att vi är utelämnade till hans perspektiv.
Jörgen Dahlqvist regi är både spännande och modig: den innehåller en del weimarska ögonblick där leken med språket får blomma ut, men han vågar också lita på hur starkt materialet talar till våra känslor när han låter Rikard Lekander skruva upp musiken och för full hals sjunga med i långa sekvenser. Och Lekander själv använder sig av ett register som ringer i mig långt efteråt.
Med lager på lager växer föreställningen till en sorgesång över hur svårt det är att älska, och hur vuxenvärldens brist på omsorg skär av förmågan ytterligare. I föreställningen möter vi en kärlek som både skyddar och kväver och det går att prata i timmar efteråt om vad det egentligen var som hände.
/ Fredrik Påhlsson, Sydsvenskan

Tonårens dunkla mål
Teatr Weimar samarbetar med Dramaten i sin nya pjäsuppsättning som hade premiär i fredags i Malmö. Anders E Larsson var på plats.
Man behöver inte vara i högstadieåldern, i kärlekens och sexualitetens begynnande allvarstid, för att kanalisera sina känslor via musik – men för en 15-åring blir den en så mycket mer betydelsefull tillflyktsort, så mycket mer intensiv och vardagligt närvarande. Därför är det i allra högsta grad ett smart drag av Irena Kraus, dramatikern bakom nyskrivna monologen Stirraren, att låta låtar som bär på pjäsens brinnande tematik ta ordentlig plats på scenen.
Stommen i historien om den tidiga tonårsförälskelsen är föga originell, snarare klassisk, om man så vill: 15-årige Neno, med rötter utanför Sverige, är ihop med den något äldre, bleksvenska Sandra. Deras respektive familjer är knappast kompatibla med parets stjärnbeströdda kärlek, stödet från föräldragenerationen uteblir och Neno tappar tron på att det verkligen är menat att det ska vara Sandra och han. Forever.
Redan i början av Nenos monolog slås det fast att deras kärlek har ett Romeo och Julia-stuk, och därmed antyds också att det nog är fråga om ett olycksaligt slut. Men som i så många andra sammanhang är det resan fram till målet som är behållningen. Och resan tillhör främst scenens ensamme textleverantör Rikard Lekander, vare sig han poserar i cowboyhatt à la Brokeback Mountain-Heath Ledger eller pandasminkning. Hans förkroppsligande av gestaltningsidéerna imponerar något oerhört – från varsamt kontrollerad till maniskt vrålande, från kär och taffligt osäker till moget kommenterande.
Och han tömmer ur sig Nenos tonåriga passions- och frustrationsattacker i popmusikens namn: skriker ”FIRE!” ikapp med texten i R.E.M:s This one goes out to the one I love, spelar luftgitarr och lufttrummor (kvällens komiska höjdpunkt) på ett bara alltför töntigt och igenkännligt sätt till Kents Kärleken väntar, för att till sist i ett tvångströjeliknande sammanfallande sammanfatta olyckan genom att förstärka Lena Philipsson i Dansa i neon: ”Du finns inte längre kvar, bara jag”.
Föreställningen fungerade suveränt för premiärpubliken (som såg ut att ha lämnat tonåren bakom sig med god marginal), och när väl den tilltänkta målgruppen bestående av niondeklassare och gymnasieelever bänkar sig, måste det till en smärre scenisk katastrof för att det inte ska bli en än större succé då.
/ Anders E Larsson, Kvällsposten

Känslomässig forsränning
När jag mer ingående har studerat exemplet Teatr Weimar ska jag sluta skriva teaterkritik. I stället ska jag sälja mina insikter till nystartade fria grupper som på kortaste möjliga tid vill etablera sig som svensk teaters framtid. Teatr Weimar verkar själva ha knäckt den koden. Det har gått väldigt snabbt för Jörgen Dahlqvist och Christina Ouzou nidis, och det ligger många kloka, både konstnärliga och strategiska, vägval bakom framgångarna. Nu bjuder till och med Unga Dramaten upp till dans. ”Stirraren” är ett samarbete mellan en av Malmös minsta och en av Sveriges största scener. Jörgen Dahlqvist regisserar, Rikard Lekander spelar enda rollen och Irena Kraus har skrivit dramat om femtonårige Neno och hans Sandra, en kärlekshistoria om kulturkrockar och generationsmotsättningar som knappt hinner börja innan den tar slut. Om man har alldeles färska erfarenheter av brustet hjärta tror jag uppsättningen är starkt gripande. Även om man är lite avtrubbad på området är det svårt att värja sig mot Rikard Lekanders mycket energ iska gestaltning av Neno, som ler tvångsmässigt och klipper med ögonen innan han, under en svettig timme, tar oss med på känslomässig forsränning som varvar längtan och skuld, stiltje och öronbedövande buller. Vi som vant oss vid Weimars motsträviga uppsättningar – som vanligtvis tänjer på kön och konvention och gärna utforskar verbalt våld – måste emellertid uppfatta ”Stirraren” som en – tillfällig? – reträtt till en enklare form och ett vanligare stoff. Det smutsiga, stökiga och skådespelarcentrerade är omisskännlig Weimar, men allt annat – linjärt berättande om tonårskärlek med förhinder!? – måste ses som en eftergift åt den nya, yngre målgruppen. Att döma av ”Stirraren” är det inte Weimar som vinner mest på detta samarbete. Unga Dramaten får i gengäld en lagom tuff uppsättning. Och de som inte har sett Weimars tidigare uppsättningar får en rätt snäll men inte helt rättvisande introduktion till en av Sveriges vitalaste teatrar. Kommer inom kort till en nationalscen nära dig.
/ Rikard Loman, DN

Pojkar som sviker flickor
Till skillnad från Romeo som går i döden för sin Julia, lyckas inte 15-årige Neno stå emot trycket från sin familj. Han sviker sin älskade Sandra i den stund hon mest behöver honom. Och han kommer aldrig att förlåta sig själv hur mycket han än försöker bedöva sig med distraktioner eller vädja om förståelse.
Irena Kraus monologpjäs Stirraren – en kärlekshistoria har högstadiet och gymnasiet som målgrupp och skriver in sin tragiska kärlekshistoria mitt i den svenska integrationsdebatten. Neno och Sandra älskar varandra – hans ihärdiga stirrande på henne i åttan har till slut mött gensvar. Men Sandras pappa giller inte invandrare, och Nenos pappa tycker att alla svenska tjejer är horor (fast han har glömt ordet).
Det är Neno – i Rikard Lekanders intensiva gestaltning – som berättar historien, ömsom vrålande, ömsom viskande. Jag ska inte här avslöja arten och konsekvensen av hans svek, men jag misstänker att det kommer att provocera delar av pjäsens manliga publik. Och jag är inte helt säker på att den provokationen kommer att leda till fruktbara diskussioner. Kraus trampar nämligen på den, näst pungen, ömtåligaste av alla manbarhetsmarkörer – föreställningen om den egna manligheten.
Visst – brudar sviker vi väl alla då och då, men inte på det sättet och inte i den situationen, va? Och skulle svartskallar på något sätt vara fegare än svennar, eller? Jag hör redan hur diskussionerna kommer att låta. Eller moltigas i upprörda sinnen.
Jörgen Dahlqvist på Teatr Weimar i Malmö har regisserat föreställningen, och det är i Malmö jag ser premiären, omgiven av en vuxen och införstådd publik. Men Unga Dramaten i Stockholm – med sin nya scen på Elverket – är medproducent, och det är där pjäsen kommer att spelas från och med 8 oktober.
Jag tror inte att man kan avfatta något färdigt omdöme om den här föreställningen förrän man, kringfluten som en ö, sitter i ett hav av mer eller mindre integrerade tonåringar. Först då vet man vad som gick snett och vad som träffade rätt.
Men ambitionen är klart godkänd och spelet under alla förutsättningar berömligt.
/ Nils Schwartz, Expressen



Heterofil - ett heterosexuellt gästspel
Gästspel på Teaterbiennalen
Manuskript och inscenering: Christina Ouzounidis
Medverkande: Pia Örjansdotter, Sandra Huldt och Petra Hultberg
Musik: Olle Linder. Text: Lisa Linder. Ljusdesign: Johan Bergman.

Från Borås till Berlin
Den ena bär himmelsblå fuskpäls, nätstrumpor och högklackat. Den andra negligé och frack. Den tredje en djupröd cancankorsett. Inget mer. De är hårt sminkade, de röda läpparna har flutit ut, de sotsvarta ögonen gapar hålögt mot en alltmer överkörd publik.
Teatr Weimar är en frigrupp från Malmö som gästade Borås och Teaterbiennalen i början av juni med föreställningen Heterofil – en heterosexuell kabaré. Det är en föreställning som genom att tala om den vita manliga heterosexuella normen säger väldigt mycket om vår syn på det avvikande. Föreställningen spelas i en hotellobby, bakom skådespelarna skymtar boråsbor som förvånat stirrar på de halvnakna härjade hororna och undrar vad som försiggår.
Det här är modig teater, inte för att den spelas halvnaken utan för att föreställningen vilar tungt på texten, en jelineksk uppgörelse med könsmaktsordningen. Dramatikern och regissören Christina Ouzounidis har pepprat pjäsen med uppfordrande anklagelser, långa pauser, Nietzsche, Freud och de andra. Vid föreställningens slut ligger jag som en våt fläck i fåtöljen. Nermejad.
Teatr Weimar är ett av undantagen i Teatersverige, om man nu får tro kännarna. Svensk teater beskrivs ofta som ängslig och räddhågsen, en teater som försynt frågar: Får jag ställa en fråga? Vad ska jag vara till för? Frågan hörs knappt och svaret finns någonstans i den ekande tystnaden. (...) Hon i frack och negligé rusar plötsligt ut på gatan. Hon försvinner någonstans i boråskvällen. Väntan blir lång. De andra två sitter tysta. Så återvänder hon, tar en vattenflaska, sköljer munnen omsorgsfullt, spottar ut vattnet på trottoaren. En dam närmar sig, tittar nyfiket på horan i dörröppningen. Vad pågår här? Teater som vågar. Avståndet mellan Borås och Berlin är kanske kortare än man tror.
/ Oskar Anesten, Ny tid

Den tyska vågen av postdramatisk teater, eller teater som otvunget skiter i traditionell dramatik, representerades under biennalen av Teatr Weimar från Malmö. Deras Heterofil är ljusår från känslodriven naturalism. Istället ett fantastiskt, makabert språkspel som utspelar sig mellan genrer som performance, kabaret och installation. Det är smart och provokativ scenkonst som både fjärmar och kryper tätt intill. Föreställningens tre kvinnor, klädda som prostituerade och med sönderhånglade läppar, samtalar om begreppet heterosexualitet medan språket klöser sönder definitionen av normalitet. Bort rivs även teatersituationens trygga konventioner. Föreställningen ställer höga krav på skådespelare och åskådare - särskilt på de senare, för upplevelsen fordrar risktagande.
/ Sven Rånlund, GP

Årets utskällning: Teatr Weimar läxar upp sin mestadels straighta publik efter noter i ljuvligt skitförbannade Heterofil.
/ Johan Hilton, EXP

Dramaturgen Kristina Hagström Ståhl har tagit fram en lista med namnförslag på kvinnliga dramatiker och efter att ha sett ”Heterofil – En heterosexuell kabaret” håller jag tummarna för att Christina Ouzounidis finns med på den. Det som seminarierna uppmärksammat går förstås att applicera på alla de juryutvalda pjäser som är huvudlockelsen med Teaterbiennalen – men av dem jag hittills sett manifesteras just normens och språkets makt mest knockande av Ouzounidis och Malmögruppen Teatr Weimar.
Upplyft av denna välspelade pjäs är det dags för en nattlig tur till Sveriges tillfälliga kulturmetropol, korvmojen på Allégatan, där hungriga scenkonstnärer trängs under en taksnutt i skydd mot regnet.
/ Lisa Boda, DN

(...) Att Teatr Weimar med ”Heterofil” arbetar mot det könsrolls-cementerade och skyndar på frigörande tankar på området.
/ Rikard Loman, DN




Britney is dead. Hail Britney!
Gästspel i Uppsala
Medverkande: Linda Ritzén. Text och inscenering: Jörgen Dahlqvist. Kostym: Jenny Ljungberg. Koreograf: Veronica Näslund. Ljus: Johan Bergman.
Läs mer

Britney som fragment och teater
Mitt i vårbrytningen sjuder Uppsala stadsteater av liv som har naturen flyttat inomhus. Som i tisdags. Föreställningar både på förmiddagen och på kvällen. Den senare var ett gästspel från Teatr Weimar i Malmö med Britney is dead. Hail Britney! Ensemblen har bland annat uppmärksammats för sin samtidsspaning och ambitionen att vidga teaterspråkets gränser genom att öppna scenen också för andra konstarter. Så kan man se hur pjäsen om tonårsidolen Britney Spears inte så lite tar pejling på den postmoderna poetiska dialekt som brukar benämnas språkmaterialism. Här finns en fragmentarisering av tillvaron som i slutet av dramat drabbar även språket. Dessförinnan handlar det givetvis om en popartist helt utlämnad åt marknadsföringens och massmedias behov att skapa idoler och ikoner, som sedan kan exploateras för egna syften.
Men Jörgen Dahlqvist, som svarar för både text och regi, går ett steg till när han utformat föreställningen som en jakt på det som skulle kunna kallas autentiskt, äkta och verkligt i vår tid. Om något sådant funnes. Liksom som ett sökande efter människan bakom maskerna, det som emellanåt kallas att vara sig själv och handlar om vårt innersta jag. Jenny Ljungbergs och Johan Bergmans scenografi och den senares ljussättning liksom koreografin signerad Veronica Näslund ger en hel del tydliga accenter åt framförandet i denna tankes riktning.
Det är omöjligt att säga annat än att Teatr Weimar ligger i främsta linjen i svenskt teaterliv när det gäller att vara uppdaterad på frågor som har åtskilligt med vårt samhälles livspuls av i dag att göra. Det är också denna blick för fenomen som ännu så länge enbart uppmärksammats i begränsad utsträckning, som är det inte minst förtjänstfulla med den här föreställningen. Inte för att en människa inom sig kan härbärgera mognadsnivåer från olika tidigare utvecklingsstadier samtidigt, och att dessa inte alltid harmonierar med varandra, skulle vara särskilt anmärkningsvärt. Men med Britney Spears som åskådningsexempel är pjäsen någonting viktigt på spåren, när den samtidigt lyfter fram ett livsöde som säkert för många unga både väcker egna drömmar till liv och på samma gång tjänar som en okritiskt anammad förebild. Och detta trots att den rollfigur Britney Spears som uppträder på scenen inte hänger ihop, utan i allt väsentligt saknar inre struktur och dessutom representerar en narcissistisk skenvärld.
Att konturerna av detta fragmentariska liv ändå blir så tydliga och får sådan stark genomslagskraft är i hög grad skådespelaren Linda Ritzéns förtjänst. Med henne finns där Britney Spears alla olika uppenbarelser. Alltifrån oskuldsfull sexsymbol, uppburen underhållningsartist och medial ikon till frånskild tvåbarnsmor, i religiösa ting sökande och vilsen människospillra och sårbart och ömhetstörstande barn. Linda Ritzén ger stort utrymme åt framgångens början i Walt Disneys hägn, åt det materiella oberoendet och även åt berömmelsen som får många poserande genomslag. Men samtidigt finns där åtskilliga forcerande och närmast maniska drag som är allt uppbyggt kring en väldig inre osäkerhet, som oavbrutet måste hållas i stramast möjliga tyglar för att den inte skall ta över kommandot.
Linda Ritzén har en imponerande förmåga att antyda dessa bråddjup under allt som är välpolerad yta. Där ingår en hel del hörbara sprickor mitt i allt det tillkämpade och det betyder att även de koreograferade inslagen får en tvetydig innebörd. När rollens Britney Spears antyder att själva upplevelsen av att över huvud taget finnas är en problematisk storhet, är steget inte långt till en av omgivningens krav pressad människa, plågad och utsatt med en hel del svårigheter att hålla ihop sig själv.
Så blir priset för berömmelse och rovdriften på en människa två sidor av samma mynt. På samma gång som pjäsen formulerar en utsaga om en verklighet, som med de här förutsättningarna inte kan reduceras till någon enkel formel. Utan i ett vidare perspektiv förblir osammanhängande, svåröverskådlig och just fragmentarisk. I den utsträckning Teatr Weimar vill ge scenisk gestaltning och åskådlighet och en livsupplevelse med ett sådant innehåll, har man lyckats mycket väl i denna tänkvärda föreställning.
/ Bo-Ingvar Kollberg, UNT




Stairway to heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist
Medverkande: Linda Ritzén och Rafael Pettersson. Inscenering och manuskript: Jörgen Dahlqvist. Scenografi: Jenny Ljungberg och Johan Bergman. Kostym: Jenny Ljungberg. Ljusdesign: Johan Bergman. Regiassistent: Isak Rynell
Läs mer

Virtuos teater skapar sitt eget universum
Led Zeppelin och Stairway from heaven har inte någon uppenbar betydelse i Jörgen Dahlqvists senaste pjäs, trots den långa, retoriska titeln. Inte mer än att Dahlqvist i sin text upprättar ett självbärande poetiskt och teatralt universum som han utforskar, precis som Led Zeppelin gör i sången om en kvinna som ska köpa en trappa till himlen.
En man och en kvinna, gestaltade av Rafael Pettersson och Linda Ritzén, är instängda i ett kalt rum med slitet golv av träplankor och några enstaka rester av civilisation: ett spelbord, en uppstoppad fågel, en ljuskrona med dinglande nummerlapp, som vore den överbliven från en auktion. Johan Bergmans ständigt skiftande färger och ljussättningar framställer rummet som ömsom kontor i dagsljus, sensuell nattklubb, sydländsk miljö i eftermiddagsljus eller sunkig källarlokal. Mannen bär ett revolverbälte, dock utan vapen, kvinnan har en kortkort paljettkjol.
Med dessa förutsättningar och i total avsaknad av yttre referenser går de igång och skapar sig själva och varandra. På ett pinterskt vis verkar de ha hamnat där för att bevaka en icke definierad kvinna – som lika gärna kan vara kvinnan vi ser. För de blandar direkta repliker till varandra med kommentarer och scenanvisningar om vad de ska säga och när och hur. Linda Ritzén och Rafael Pettersson kretsar oavbrutet omkring varandra i cirklar, likt kärnpartiklar i en atom som definieras i en ständig växelverkan.
Personerna söker fäste i varandra, genom grova projiceringar, frågor och ömsesidiga anklagelser. Ingenting vet de säkert om sig själva eller varandra, deras enda verklighet är den de upprättar av ord som utväxlas, ofärdiga meningar, ansatser till handling.
Både Linda Ritzén och Rafael Pettersson har en makalös förmåga att skapa en spänning omkring denna kärna av intet. Likt sångare rör de sig i precist avvägda variationer av dramatisk intensitet där de uttrycker aggressioner, ömhet, längtan, sökande. Så snart de skissat en kontur av identitet hos varandra kastas den överbord av osäkerhet och ifrågasättande.
Som åskådare söker man själv hela tiden skapa mening i deras retoriska dialoger. Kanske är kvinnan de övervakar någon i publiken? Kanske är deras figurationer en bild av själva teaterkonsten, som utageras i slutna rum och inte längre kan bry sig om att söka en likgiltig publik? Alla möjliga scenarion kan projiceras på den sceniska verkligheten.
Därigenom har Jörgen Dahlqvist lyckats med det han enligt programmet föresatt sig: ”att skriva fram ett språk som bara har sina egna referenser att röra sig inom /…/ så att allt till slut blir helt inneslutet i sig självt.” Det är virtuost iscensatt och framspelat, och märkligt gripande, trots att stycket vänder ryggen mot allt slags fiktion, illusion eller inlevelse, det som normalt väcker så starka känslor inom teatern.
/ Theresa Benér, SVD

Ett himla spel på stegen
”Stairway to heaven” är en låt av Led Zeppelin men också de inledande orden i titeln till en pjäs skriven och regisserad av Jörgen Dahlqvist på Teatr Weimar i Malmö som i sin helhet lyder Stairway to Heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist av Jörgen Dahlqvist.
Led Zeppelin har utöver titeln ingenting med pjäsen att göra. Den är ett spel med teatern som fiktion, språket som fängelse, makten som gud, våldet som domstol och verkligheten som illusion – Kafka i armkrok med Foucault.
En tredje klassens latinogangster dansar gång på gång samma flängiga dans till cirkusmusik likt en uppskruvbar docka. Så tar han av sig de vita kostymbyxorna, blottar de sladdriga långkalsongerna och omgördar sina höfter med ett revolverbälte – tönt och potent på samma gång.
En sedesam kvinna i ylledräkt spankulerar omkring och skrattar åt dansören. Så tar hon av sig kjolen, under vilken hon bär en kortkortare variant i glittrig lamé, och byter de svarta skorna mot ett mera silvrigt och högklackat par – madonna och hora i samma person. Spelet kan börja.
Nu söker hon ett jobb hos honom, oklart vad. Nu spelar de att hon söker jobb hos honom, oklart varför. Nu är de sedan länge arbetskamrater, oklart i vilka positioner. Nu framgår det att jobbet går ut på att övervaka en kvinna, oklart vem. Nu framgår de att övervakarna själva är bevakade, oklart av vilka. Nu framgår det att den övervakade kvinnan får besök av en man, oklart vem.
Sen går det upp för oss att det är vi, publiken, som bevakar paret som övervakar kvinnan och den besökande mannen. Sen går det upp för oss att övervakarna och de övervakade är samma par. Sen går det upp för oss att föreställningen är slut. Sen går vi hem och ingenting har väl egentligen blivit mycket klarare för det.
Men vi vet åtminstone två saker säkert: 1. Weimar är i dag den teatergrupp i Sverige som bäst förmår osäkra vår relation till teatern, ifrågasätta våra förväntningar, förvirra våra begrepp, gnugga våra ögon. 2. Weimar gör inte avkall på skådespeleriet till förmån för interaktiva illusioner.
Rafael Pettersson och Linda Ritzén förlöser  Dahlqvists embryonala text till en livslevande dödsdans av omtuggningar, anklagelser, förnekanden, smekningar, strypgrepp, hån, misstänkliggöranden, ifrågasättanden, vädjanden, självömkanden, existentiell uppgivenhet, fåniga skämt, religiösa grubblerier, livsleda, självmordsdrömmar.
Vi förstår inte alltid varför, men vi begriper att. Det är det som är teaterkonstens kärna.
/ Nils Schwartz, Expressen

Mer experiment än dramatik
Stairway to Heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist av Jörgen Dahlqvist. Redan på programbladet tar det emot när språket knyter sig kring det till synes självklara, rycker till och får oss ur balans. Vem och vad och var?
Stairway to Heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist av Jörgen Dahlqvist. Redan på programbladet tar det emot när språket knyter sig kring det till synes självklara, rycker till och får oss ur balans. Vem och vad och var? I ett rum, får vi veta. I rummet en man och en kvinna och någonstans utanför de andra, som aldrig någonsin kommer att glömma.
Gång på gång upprepas mötet mellan de två i Johan Bergmans innovativt placerade och ständigt föränderliga ljus; rött, flimrande vitt eller intensivt gult. Är rummet en tillflyktsort eller en fängelsecell? Och vad är detta oförlåtliga som gjorts, som omöjliggör för dem att gå vidare?
Scenanvisningar blandas med rollbyten och hastigt uppblossande situationer, maktbalansen skiftar och språket vrids och vänds och låser sig i ett stammande stackato. Gertrude Stein möter Samuel Beckett; to write is to write is to write och aldrig kommer Godot och löser dem från denna frustrerat stampande väntan.
Allt som finns är språket, med språkets hjälp hålls historien, relationerna och identiteten fast. Men vad händer om också språket löses upp och lämnar människorna ensamma i det kala rummet, utan någonting att hålla sig till utom nuet och varandra?
Envetet fortsätter Teatr Weimar sin oavbrutet intressanta undersökning av den dramatiska teaterns förutsättningar. Mer experiment än dramatik den här gången, brännande skickligt gestaltat av Linda Ritzén och Rafael Pettersson och ändå mest av allt en övning.
/ Boel Gerell, SDS

Jörgen och hör sen
Led Zeppelin är inte min musik och gruppens mest kända långlåt, ”Stairway to Heaven”, tycks mig även textuellt vara ungefär lika djupsinnig och flummig som Jan Björklund. Pojkrumslyrik för tamburmajorer och andra karriärfänrikar ungefär.
Folkpartiledaren torde emellertid med intill visshet gränsande sannolikhet ha blivit alldeles konfys om han av misstag hamnat på fredagspremiären av Jörgen Dahlqvists pjäs.
Risken finns att han hade tagit blå tåget ända hem till Lena Adelsohn-Liljeroth: Så här får det inte fortsätta. Dock hade han haft fel i den frågan också.
Den som stänger in sig i åsikternas fängelse – eller språkets – tenderar ju att gå vilse, hela tiden, med samma falska eller suggererade övertygelse.
Somliga gnuggar sina fraser, likt onanister som aldrig får utlösning. De pratar och pratar och har lärt sig precis vad de ska säga.
Det är bra att någon perforerar pratet, inte bara tamburmajorernas, utan allas vårt, mitt eller ditt.
Språkets makt och maktens språk, det låter som en kliché, men det är faktiskt vad Weimar och Dahlqvist sysslar med i en aldrig avslutad grundforskning.
När de till människor förklädda papegojorna ökar i antal ackumuleras det latenta och faktiska våldet. Det var så på grekernas tid och det är så fortfarande. Vi har inte utvecklats, snarare invecklats.
Titelns Led Zeppelin-anspelning är ett stickspår, dock går denna uppsättning tillbaka på en halvtannat år gammal föreställning, ”Elektra revisited”. Nu som då Rafael Pettersson och Linda Ritzén i rollerna. Och som de behärskar spelet, även då texten är på en låg-komiskt hög och för örat högst njutbar metanivå.
Om kontrahenterna mot slutet stegrar sig till gräleruptionerna och försoningsscenerna i säg Strindbergs ”Dödsdansen” så koreograferas bägge dessförinnan överlag så skevt som de måste för att bevara detta styckes kombination av dunkelhet och konkretion, svävan och bävan.
Så här rytmiserat och samtidigt perverterat symmetriskt har Dahlqvist nog aldrig skrivit eller regisserat förr. Heller inte så hemlighetsfullt, mångtydigt.
Här finns en del blasfemier som verkar påklistrade, som hade forna teatergrannen Institutet smittat Weimar med kuksug och Jesu korslidande, men framför allt en täthet i text och spel, en fortlöpande och just fängslande diskussion – ja gestaltning – kring stäckta drömmar, upprepningstvång, främlingskap, tomhet.
Som vore vi alla varandras sufflörer och, faktiskt, släktingar till Harold Pinter. Liten yta, stor teater.
/ Jan Karlsson, KVP

Trängsel för en ny, ung dramatik
Ingenting är vad det utger sig för att vara i dagens postdramatiska Malmö och det är inte många stavelser eller takter i Jörgen Dahlqvists fascinerande och formlekande pjäs som leder tankarna till Led Zeppelins rockklassiker. Titeln är medvetet vilseledande, precis som rummet och kläderna. Att döma av Rafael Petterssons mundering kan han vara både cowboy och clown. Det är omöjligt att avgöra om han är på väg att byta kanal på teven, beställa en ny cocktail eller driva in boskap på prärien.
LINDA RITZÉN ser å sin sida ut som hon är på jakt efter kunder i sina för höga klackar och för små kläder. Men det finns inget stöd för det antagandet i replikerna, som över huvud taget tycks dragna ur en tombola. Dialogerna hakar bara i varandra i kortare segment, och börjar om i samma ögonblick som handlingen eller karaktärerna blir alltför begripliga eller sammanhängande. Det här är inte dramatik som i första hand vill förklara världen. Beckett, Pinter och Koltès verkar närmast överpedagogiska i jämförelse.
I programbladet kallas pjäsen en existentiell thriller. Det är också lite vilseledande. Rafael Pettersson och Linda Ritzén löser inga gåtor där de kretsar kring varandra. Han letar genomgående efter blottor, hon parerar mest, och de etablerar ständigt nya konfrontationsögonblick som sträcks ut så långt som spelintensiteten tillåter det.
TEATR WEIMARS tid är nu. För inte så länge sedan fanns det inte många platser där ensamheten var så påtaglig som en söndagskväll på Weimars lilla scen. Nu trängs åskådarna. Förmodligen för att det är här man får uppleva nästa generations dramatiker och nästa generations mest intressanta skådespelare. Man får en behaglig känsla av att man sitter på framtidståget - ett av dem åtminstone - och skymtar den fragmenterade och konfliktfyllda samtiden. En upplevelse som man blir både förvirrad och upprymd av.
 / Rikard Loman, DN

Stairway to heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist
Ett rum, ett bridgebord, två stolar. Hon i kortkort snäv paljettkjol och himmelshöga klackar. Han i långkalsingar, läderhölster och undertröja, en andy-warholsk peruk. Där är en berättelse, men den känns mindre viktig. I korthet: en kvinna och en man bevakar en annan kvinna instängd i en lägenhet. Hon har begått något brott, skadat andra och hålls instängd/beskyddas av en annan man. Linda Ritzén spelar båda kvinnorna Rafael Pettersson spelar båda männen.
Berättelsen om de två paren är en utgångspunkt, en förutsättning att rollsätta, kostymera och scenografera, en början. Men den egentliga berättelsen ligger någon annanstans. Inte i orden. I inte-orden. Inte mellan orden utan i luckorna där orden saknas eller kanske till och med i ordens tomhet och innehållslöshet.
Orden i dialogen töms på sitt innehåll, som förbrukade kartonger och burkar som sköljs ur och lämnas i retur. Fraser som ”jag älskar dig”, ”du ljuger”, ”jag tror det finns en sanning” åderlåts och blir liksom det andra som sägs bara tomma morfemstrukturer. Berättelsen är istället tomheten som bara kan beskrivas genom att berätta om det som finns runtom. Det som saknas, som aldrig funnits där gestaltas i det waste-land som omger lakunerna.
Replikerna repeteras, går på repeat, går på tomgång, överlagras, fastnar, snubblar, trasslar ohjälpligt in sig. Intentioner vänds till sina motsatser: de vill bort från varann, men kommer bara närmre, beskyddet förvandlas till våld och slaget till en omfamning.
Den mekaniska dialogen är en sliten, distorterad språkkurs på kassett, en kurs i tidens tragiska samtalsteknik där ingen lyssnar, ingen hör och ingen egentligen säger någonting. Effekten blir en längtan bort från orden och en föraning av en allvarlig spricka i civilisationen. Hur bräckligt är inte språket. Det kräver trots allt en överenskommelse för att kunna fungera. Ett samförstånd i att en sammansättning ljud har en bestämd betydelse. Om vi inte lyckas nå fram riskerar vi att dö, bokstavligen.
Jag tänker på Luc Bessons första långfilm ”Den sista striden”; den utspelar sig efter en katastrof som gjort alla människor stumma, talapparaten är skadad och den samhällsspillra som finns kvar kämpar för överlevnad. Jörgen Dahlqvist är inte lika övertydlig och därmed mycket obehagligare. Hans text berättar en talad stumhet; språket och talet finns kvar, men har förlorat sin funktion. Orden väcker ingen reaktion, startar inget skeende, hakar inte i varann i en kommunikationskedja utan fastnar i ett nät, rycker och dör.
Upplevelsen av Dahlqvists ”Stairway to Heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist” är inte omedelbar. De starka skådespelarna till trots. Det är inte förrän jag släpper uppmärksamheten på texten som jag ser helheten i tomheten. Då först når mig budskapet, ett mörkt hot, en varning. Vår urholkade kommunikationsförmåga har lett oss till status quo. Om vi förlorar förmågan, tappar vi förståndet då? Jag ser samtal mellan talstyrda maskiner som bara hör det de vill höra.
Historien om de två paren är förpackningen, innehållet är tomheten, diskommunikationen som inte bara ligger på en social eller ens språklig nivå utan på en djupare misstro mot språkets möjlighet att uttrycka någonting mer än detta ingenting. En dystopi, en misantropi som i förlängningen kanske gör människan fri att finna en ny form av kommunikation.
/ Caroline Owman, SKD

Språk som våld på Teatr Weimar
Igår trotsade jag och Sara alla förkylningstendenser i den allvarligt schizofrena Skånevinterns spår. Vi överbemannade söndagskvällen med dess trötthet och vandrade ned till Teatr Weimar vid St Gertrud. Vi hade bestämt oss för att se föreställningen av Stairway to Heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist.
Precis som vanligt blir jag fullkomligt knockad av Teatr Weimars ideologiska smockor. De har en förmåga att plocka isär teatern och helt osäkra våra förutfattade meningar om den. I deras kunniga händer blir språket ett våldsverktyg som tillintetgör både dramatiken och karaktärerna, vilket också var fallet i Dahlqvists pjäs.
Dahlqvists dramatik bygger upp ett eget, slutet univsersum där en (?) man och en (?) kvinna ger sig in i psykologisk krigsföring där meningsutbytena ömsom smeker medhårs och ömsom slår till i fullt raseri. Utan några för oss kända referenser om tid, plats eller omständigheter så skapar de helt lysande skådespelarna Linda Ritzén och Rafael Pettersson en existentiell ångest så kraftfull att man likt karaktärerna figurativt nästan börjar klättra på väggarna.
Vem är de? Detta vet de knappt själva. Varför är de inlåsta i rummet, och varför tillsammans? Vem är det de är satta att bevaka, är det i själva verket sig själva som de betraktar på avstånd? Verklighetens gränser rämnar och fiktionens olika lager plockar helt itu deras jag. Uttalade scenanvisningar blandas med direkta och indirekta repliker, hejvilt iscensatt med brutna tempus och på sekunden skiftande miljöer och karaktärer.
Så här beskriver Dahlqvist sin målsättning med pjäsen:"... en undersökning av hur språket skapar förutsättningar för kommunikation men hur det också låser fast människor i situationer som kräver allt mer våld för att de ska kunna bryta sig ut ur dem. Det är ett försök att skapa ett språk som bara har sia egna referensramar att röra sig inom. Alla referenser hämtas från det som skapas på scenen, så att språket till slut blir helt inneslutet i sig självt."Han kommer hisnande nära sina mål. Det är språk som våld. Dekonstruktion som skapande kraft. Upprepningens monotoni som förlösare. Meningslösheten som meningsbärande.
Sammanfattningsvis så är det helt enkelt riktigt bra. Jag kapitulerar åter villkorslöst inför Teatr Weimars ambitionsnivå. Ingen annan får mig att tänka så mycket kring dramatiken som dem.
De äger Malmö.
/ Markus Blomberg, Blogspot