A Language At War
Text och regi: Jörgen Dahlqvist. Kompositör: Kent Olofsson
Medverkande: Rafael Pettersson, Linda Kulle och Angela Wingerath
Teknisk assistent: Johan Nordström. Kostym och mask: Sandra Haraldsen

Tät installation av text och tystnad
Det är nästan lite svårt att tala om något när man kommer ut från A Language at war. För detta intensiva, eruptiva scenkonstverk kretsar kring begränsningarna i att använda ord för att uttrycka det vi ser. I en inträngande, tät installation av text, röstperformance, ljudkonst, toner och video gestaltas själva språkbildningen i en människas inre.
Dramatikern Jörgen Dahlqvist och tonsättaren Kent Olofsson placerar skådespelaren Rafael Pettersson vid ett bord mitt i ett mörkt rum. Han svettas, famlar med sina papper, har dragit sig undan världen för att söka sig till det rena, naturliga språket. Men så snart han börjar tala inför en videokamera tränger sig även det icke-sagda på. I hastiga, lågmälda ekon och sidokommentarer till sig själv uttalar skådespelaren de osorterade tankar, bilder och erfarenheter som medvetandet väljer bort för varje distinkt formulerad mening.
Snart utökas medvetandenivåerna med ord och konvulsioner av röstljud från sångerskan Angela Wingerath, placerad mittemot mannen i rummet. På engelska och tyska bollar hon med hans ord, som ting i sig. Det finns mycket av Gertrude Steins rytmiska, absurdistiska språklekar i sångerskans virtuosa röstparti.
När sedan Linda Kulle stöter ut ord från ett annat håll, och skriven text projiceras på en väv, samtidigt som Kent Olofsson artikulerar ljudsvep och elektroniska toner från olika håll i det lilla rummet, är det nästan som att dras in i ett psykotiskt tillstånd.
”Jag är jag – den jag är”, deklarerar mannen i ett desperat jagande efter sin egen natur. Han säger att han vill få fram en gejser av okultiverat språk ur sig själv. Men allt han möter är lagar och begränsningar: naturens lagar, språkets lagar, tystnadens lag. Han särar på orden, för in pausljud i dem och flaxar med armarna på ljudvågor i rummet. Det är fantastiskt att få uppleva teater som så till den grad materialiserar språket och tystnaden som en fysisk verklighet.
Utgångspunkt för detta verk är den österrikiske språkfilosofen Ludwig Wittgensteins arbete och hans citat ”mitt språks gränser är också mitt universums gränser”. Jörgen Dahlqvist når här en absolut höjdpunkt i sitt dramatiska skapande. Han utvecklar med tonsättaren Kent Olofsson ett komplext sceniskt partitur som får både text, ljud och rumslighet att öppnas i mångskiktade erfarenheter.
En särskild eloge förtjänar Rafael Pettersson, Angela Wingerath och Linda Kulle, som intelligent och dynamiskt rör sig i detta stundtals omtumlande språk- och ljuduniversum.
/ Theresa Benér, SVD

Med Wittgenstein i språkets labyrint
En ung Wittgenstein – eller till denne associerad karaktär – möter oss i ett klaustrofobiskt och mörkt rum, inspirerad av litteratur skapad av tyngre författare, besedd av filmkameror och ett par observerande och kommenterande karaktärer som svårligen kan tas för levande varelser utan snarare liknar funktioner. Mitt i detta hermetiskt tillslutna rum flödar orden, tankarna och ljuden i en monolog så energirik att den närmar sig utsläckning, vilket i sig reflekterar den problematik och det undersökningsfält som är pjäsens kärna. Med ett citat hämtat direkt från den verklige Wittgenstein själv, ”mitt språks gränser är också mitt universums gränser”, kastar ”A Language At War”, genom det fysiska rummets utformning, åskådaren in i såväl karaktärens inre kamp med språket som i språkets problematiska vara i sig. Den abundanta monolog som Jörgen Dahlqvist skapat, iscensatt av Rafael Pettersson, följer labyrinten av sakernas tillstånd; En dissonant språklig förening där glapp, skillnad och avstånd ter sig som alltigenom logiska i förhållande till det teoretiska resonemangets problematik. Att börja med det som karaktären initialt benämner ”grundläggande”, visar sig minst sagt problematiskt. Var börjar språket? Varur springer dess definitioner? Vad utgörs det av? Vilket är dess innebörd, vilken möjlighet att uttrycka och att uttryckas har det? Konsekvensen av det filosofiska försöket att nå språkets natur och inre är en öppning för risken att förlora sig helt. Detta är ett sökande på gränsen till galenskap vilket också tar sig uttryck i det sätt som monologen utvecklas, språkligt såväl som intensitetsmässigt. Genom karaktärens upplevda krav på att kommentera varje yttrande och att definiera varje betydelsebärande enhet, slingrar sig, utökas och kondenseras monologen konstant. Flödet av ord får resonemanget mer och mer att likna symptomen av en odefinierbar sjukdom; ett tillstånd av mani, ett tvångsbeteende. Ytterst är det den oundvikliga insikten om språkets oförmåga att uttrycka verkligheten på ett verkligt och sant sätt som ger upphov till den ångestladdade punkt kring vilken resonemanget hela tiden rör sig som katten kring het gröt. Sett ur detta perspektiv tycks vi dömda till ett liv i det verbala språket utan att någonsin kunna nå fram – och medvetna om detta. Dock är det paradoxalt nog också, tycks karaktären säga, först när vi accepterar denna insikt som vi tycks kunna leva med språkets natur, i tystnad. Här skapas i pjäsen konnotationer mellan språkets och landskapets tysta natur och deras respektive lagar som vi måste ställa oss under. Samtidigt är det i insikten om omöjligheten att nå fram som möjligheten till ett slags karnevaleskt – men ack så seriöst – förhållande till språket kan skapas och ge upphov till ett språkspel som i sin tur öppnar för nya betydelser och ytterligare perspektiv. Dekonstruktionen och språkspelet förlängs i ”A Language At War” i och med det polytekniska närmande man gör. Kent Olofsson, doktorand vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, låter kommentera språket i ljud, tekniskt såväl som genom partitur framsjunget av Angela Wingerath. Insikten om hur språkets överlevnad är beroende av störningar, karnevaleska eller ljudmässiga, framträder tydligt. Vad vore väl språket, förståelsen av världen, relationen till den Andre, litteraturen och poesin idag utan att dessa störningar inträtt och skakat om våra trygga ramar?
/ Anna Nyman, Tidningen Kulturen

Språkets sista suck
Teatr Weimars Jörgen Dahlqvist och kompositören Kent Olofsson har tagit sig an bland annat Shakespeares "Hamlet", myten om "Orfeus och Eurydike" och Dantes "Inferno" i sina nyskapande, genreöverskridande hörspel.
När nu Wittgenstein ska dekonstrueras står språket, eller rättare sagt talet, i centrum. Musik och realtidsvideo är nedtonat, jämfört med tidigare föreställningar. Rafael Pettersson som Wittgensteinfigur – porträttlik med yvig kalufs – börjar med ”det grundläggande”. Det vill säga med ”bildteorin”, att föremåls benämnande skapar en bild i sinnet och att denna bild är ett sanningskriterium.
Verifierbara fakta. Men så enkelt är det förstås inte. Wittgenstein befinner sig, som Orfeus, i underjorden. Snabbt hoppar han över till logikens absoluta motsats, absurdismen, och konstaterar med Beckett att ”kvinnan föder gränsle över en grav”.
Filosofen drabbas av afasi, språket löses upp i stammande fonem (Wittgenstein led av stamning), och texten blir biografisk. Det är i alla fall så jag tolkar detta abstrakta stycke: som en bild av motsättningen mellan den omutlige sanningssökaren som skrev "Tractatus", därför att han tyckte att filosofihistorien var nonsens, och den sene Wittgensteins revidering av sanningsanspråken till språkspel där relationer var viktigare än tingens existens i rummet.
Dessutom drabbas han av känsloanfäktelser och expressivt tvivel på verklighetens gränser och utbredning. Stycket tar enligt programbladet sin utgångspunkt i "Tractatus" sats 5.6: mitt språks gränser betyder min världs gränser.
Men det finns en värld bortom, eller snarare innanför språket. Kroppens sensuella språk; oartikulerade vrål. Här blir det biografiskt. De många omnämnandena av ensamhet syftar nog på Wittgensteins privata livsvärld. Att flera av hans älskare dog eller övergav honom. Hans autismspektrastörning och bristande sociala kompetens, som det skulle heta idag. Hans depressioner och suicidtankar, asketiska eremittillvaro, aggressivitet, behov av bikt och bekännelser.
En annan möjlig tolkning är genusorienterad. I scenrummet, motställda mot Pettersson, finns Linda Kulle och Angela Wingerath. Den sistnämnda sjunger eller morrar orden, på tyska och engelska, i alltmer kakofoniska, förvridna uttryck: som plågade skrik, galna skratt och strypningspressade stönanden.
Språk nedanför det mänskliga, som djurisk affektkommunikation. Linda Kulle läser de stränga huvudsatserna i "Tractatus", ”världen är allt som är fallet”, men tycks göra narr av filosofens tvärsäkerhet. Den som vill kan se detta som en uppdelning mellan manligt och kvinnligt. Mellan den unge Wittgensteins tilltro till logiken (och till sitt eget överlägsna förnuft), och den kvinnliga sexuella känsloirrationalitet, som han som beundrare av Otto Weininger kanske trodde på. En sådan läsning av föreställningen ger i alla fall en möjlig ram, för helt begripliga är inte motiven.
Vad har egentligen den protestantiska arvssynden i sammanhanget att göra, att ”människans största skuld är att hon låtit sig födas”? Jag får en känsla av att Dahlqvist och Olofsson har nått gränserna för vad deras fascinerande experimentteknik kan åstadkomma och ändå vara någorlunda tillgänglig. Föreställningen slutar inte, som "Tractatus" (och "Hamlet"!) i det omöjliga sägandets nödvändiga tystnad, utan i utmattning och försoning. I privatterapeutisk ”klarhet över mig själv”. Språket reducerat till ”tystnad inne i mig”.
/ Björn Gunnarsson, HD

Det eviga tjattret
Om alla alla ord som pyser ut ut människor och om Wittgenstein handlar Teatr Weimars senaste pjäs med Rafael Petterson i rollen som Ludwig Wittgenstein.
Språkets fördömda, eviga tjatter. Överallt och till synes utan uppehåll spys orden ut mellan människor i desperata försök att söka den bästa, mest träffsäkra definitionen av ett visst tillstånd eller händelseförlopp. Det är dömt att misslyckas på förhand: det perfekta meningsutbytet är den största av illusioner - vi tror att vi har förstått varandra via vårt gemensamma språk, men avgrundens tomhet öppnar sig så fort vi stänger munnen.
Den tillfälliga brygga av förståelse vi tror oss ha uppnått under språkutbytet smulas sönder i tystnaden efter samtalet: Vad menas egentligen med att den nyinköpta smartphonen "bara är såå skön", eller att bordets yta var "osedvanligt vacker"?
I Jörgen Dahlqvists och Kent Olofssons femte samarbete på Teatr Weimar sitter Rafael Pettersson som en lätt förtäckt och ångestriden Ludwig Wittgenstein och upprepar "jag börjar med det grundläggande". Men så fort han har bankat fast betydelsen, att ett bord är ett bord, en penna är en penna, börjar tjattret; i hans försök att kategorisera de mest elementära objekten börjar - utbryter?, utlöses? - kriget i hans huvud.
Den tyska röstekvilibristen och sångerskan Angela Wingerath närmast hånar hans fåfänga filosofiska undersökningar av världen genom gutturala kvidanden och papegojlika repetitioner av det han just har sagt. Hon leker härmapa, medan den arme Ludwig får en alltmer långt-gående mental härdsmälta. Tillsammans med Linda Kulle som Lagen, kliver Wingeraths instinktiva ljudvarelse ut ur Ludwigs huvud och materialiserar sig på scenen.
I verkligheten satt Wittgenstein och skrev mitt under ett brinnande första världskrig, frivillig som han var vid frontens farligaste avsnitt. I ryggsäcken bar han hela tiden sina anteckningsböcker, och senare skrev han att närheten till döden ökade livskänslan.
Och nog är känsloläget uppskruvat till max i A language at war - men i det krig som vi bevittnar på scenen skjuter kulsprutorna stavelser och läten i stället för kulor.
Det här är en lyckad multimediaföreställning, som integrerar livevideo, förinspelat ljudmaterial och aktörernas mikrofonförstärkta röster - de visuella och klangliga beståndsdelarna deltar i det ofta dråpliga språkspel som äger rum.
Wittgenstein längtar till naturen, bort från den ensamhet och språklåsning som ändar i upphackade stavelsestön utan mening. Strofen "Vem var Moses? Det var han som skrek så in i vassen." projiceras vid ett tillfälle på duken framför scenen. Varför skrek han? På grund av skräcken för bortglidandet in i ensamheten?
För den som hamnar i Wittgenstein lingvistiska förtvivlan återstår bara två saker: att antingen skrikande skriva in sig på närmaste slutna psykiatriska klinik, eller så accepterar man att kommunikationens enda naturlag stavas bedräglighet.
/ Anders E Larsson, KVP

A language at war
Låt oss börja med det grundläggande. Titeln – A language at war. Utgångspunkten – Wittgensteincitatet ”mitt språks gränser är också mitt universums gränser”. Språkfilosofi och logik. Framförallt språkfilosofi och logik som ett sätt att definiera tillvaron istället för att uppleva den. Utgångspunkten  passar dessutom som hand i handske med det dekonstruerande förhållningssätt som blivit ett av Teatr Weimars främsta kännetecken.
Och visst är det flera av de formmässiga aspekterna som känns igen. Ljudproduktioner, både i elektronisk form och genom Angela Wineraths ljudkonst, bildar tillsammans med videoprojektionerna en suggestiv inramning åt händelserna på scenen utan att ta överhanden. Till detta kan man dessutom foga det sönderhackade språket, upprepningarna och den allt starkare känslan av att huvudkaraktären kämpar mot något oundvikligt. Rafael Petterssons karaktär lever innesluten i sin egen tillvaro, utifrån den nämnda Wittgenstein-devisen, och i kanske ännu större utsträckning utifrån slutmeningen i Tractatus: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” Han sitter vid sitt skrivbord med sina papper och definierar föremålen omkring sig – bord, lampa, länsstol – och inordnar dem i logiska system och talar om vikten av sanningsanspråk och att bara tala om det synliga. Det andra kan man ju inte veta något om.
Det är dock en självsäkerhet som blir allt mer pressad, allt mer forcerad och allt mer uppluckrad. Ständigt återkommer han till sitt ”låt oss börja med det grundläggande” följt av orden för föremålen som allt mer tar formen av en besvärjelse för att hålla det irrationella i tillvaron på avstånd. Den välordnade fasaden utmanas också när Linda Kulles karaktär ifrågasätter hans meningar, översätter orden och börjar prata om svett och nakna kroppar. Hans längtan till en plats bortom språkets logik blir allt tydligare, men det blir också hans oförmåga att nå fram till den platsen utan att samtidigt släppa greppet om den han är. ”Det finns inget språk som kan framsäga det språk jag har inom mig”, säger han, och trycket inombords bildar en gejser som bara väntar på att explodera, och han pressas allt längre mot sammanbrottets rand.
Dock är det en detalj som skiljer verket från de jag tidigare sett av Teatr Weimar och känns som ett nytt grepp, nämligen det tydliga absurdistiska draget som genomförs med ett väldigt tonsäkert handlag. Istället för att scenrummet lindas in i klaustrofobiska känslor bidrar språkspelet, upprepningarna och vändningarna (med fantastiska formuleringar som ”det går helt enkelt inte att dra några andra slutsatser av det jag just sagt än det jag just sagt”) i denna föreställningen till en mer utåtriktad underhållning, särskilt i föreställningens första del. Det är i kombinationen och spänningen mellan lekfull uppsluppenhet och existentiell förtvivlan som verket når sina allra högsta höjder, som en gestaltning av huvudkaraktärens motsägelser, både på scenen och på ett metaplan.
/ Christopher Rosenqvist-Cutlip, Benshi




Bergmanvariationer
Text: Jörgen Dahlqvist. Regi: Linda Ritzén. Rum, ljus och kostym: Johan Bergman. Medverkande: Fredrik Gunnarson, Susanne Karlsson, Cecilia Lindqvist, Karin Lithman och Rasmus Luthander. Musik. Kent Olofsson
En samproduktion mellan Teatr Weimar och Malmö Stadsteater




Les Portes De L'enfer
Kompositör: Kent Olofsson. Text: Jörgen Dahlqvist.
Medverkande: The Trembling Aeroplanes, Marek Choloniewski och Nils Dernevik. Inspelade röster: Petra Fransson, Pia Örjansdotter, Linda Ritzén, Sara Wilén och Zofia Åsenlöf.
Ljudteknik: Kent Olofsson. Video: Jörgen Dahlqvist.
Arr: Ars Nova och Teatr Weimar

De stränga anteckningarna
Medverkande: Linda Ritzén, Rafael Pettersson, Sara Wilén, Agnes Wästfelt, Ellinor Edström Schüller och Karin Lundin. Kompositör: Kent Olofsson. Text och regi: Jörgen Dahlqvist. Bildkonst: Peter Jönsson. Rum/ljus/kostym: Johan Bergman och Jenny Ljungberg. Teknik: Johan Nordström. Mask: Sandra Haraldsen
Läs mer