När man blir stor blir man f****a
Med Spinning Jenny i samarbete med Teatr Weimar
Medverkande: Daniel Nyström. Regi: Nora Nilsson. Text: Daniel Nyström och Jörgen Dahlqvist. Ljus/Kostym/rum: Johan Bergman och Jenny Ljungberg. Teknik: Johan Nordström
Läs mer

Mästerlig motorsågsmassaker
Spinning Jennys När man blir stor blir man f****a äger rum på Teatr Weimars scen. Scenspråket visar också släktskap med det weimarska: mycket text med begränsat men starkt kroppsligt agerande, riktat spotljus och tät närvaro i rummet. Skådespelaren Daniel Nyström håller en rasande och intensivt känslomässig monolog. En monolog han skrivit tillsammans med Weimars Jörgen Dahlqvist. Om texten också handlar om egna erfarenheter vet jag inte, men det är svårt att inte uppfatta den uppfordrande attacken som självupplevd.
Personen som Nyström gestaltar så mästerligt är i alla händelser förbannat trött på hela skiten och har en motorsåg. Vreden riktas mot hela det samhälle som vägrar acceptera transsexuella och könsbytare. ”Medelklasskonstnärerna” är bara självupptagna. Flatorna, bögarna och feministerna är inte solidariska. Läkarvetenskapen är kontrollerande och patologiserande.
Våldet riktas till slut mot den egna kroppen, dels genom ett cyniskt accepterande av ständig nazistisk misshandel, dels genom självmordet som sista utväg.
Könsbytesprocessens psykiatriska inslag står i fokus, och vreden vänds till starkt berörande sorg över att könsbytet innebär sterilisering. Det är inte tillåtet att spara sperma för insemination när man väl beslutat sig för att kirurgiskt och hormonellt gå från man till kvinna.
Som dekor finns några stympade skyltdockekroppar, och när skådespelaren delvis klär av sig speglar skyltdockornas androgynitet den levande kroppen. Förtvivlan över att vilja betrakta sig som hel och älskande men hela tiden tvingas göra omöjliga val är synnerligen starkt förmedlad. Nyström gestaltar med kropp och kostym, men framför allt med tilltalet.
Mest hjärtslitande är kanske titelrepliken: barnet som är övertygad om att när han växer upp ska han få samma kön som mamma.
/ Björn Gunnarsson, Nummer.se

Monolog om att trassla sig fram i könsdjungeln
Scenbilden är sexuellt laddad och brutal. I ett surrealistiskt bildspråk inspirerat av Hans Bellmer och bröderna Chapman har Johan Bergman och Jenny Ljungberg utformat en installation av nakna mannekängdockor.
En halshuggen man, en bakbunden kvinna, en barndocka vars könsförtydligande ansikte döljs av framhängande hår. En motorsåg och en hemmagjord spikklubba ger onda aningar. De kommer att besannas.
I denna föreställningsvärld krigar Daniel Nyströms transsexuella rollgestalt för sin rätt att vara kvinna. Född i en pojkes kropp men med en flickas inre har han/hon alltid trott att man automatiskt blir flicka när man blir stor.
Verkligheten är betydligt mer komplicerad. I skolan var han/hon en särling och som tonåring i tunnelbanan utsatt för grov misshandel. Men det gör ingenting, för kroppen är ju ändå bara ett hölje, tillhörande någon annan än den kvinna hon egentligen är.
Nu står denna person, med gryende kvinnobröst, under så kallad könsutredning. Och är arg. Rasande på alla frågor och förordningar. Jag är kvinna, oavsett vad lagen säger, dundrar hon, och spyr galla över lagen, som kräver att man steriliseras för att få genomgå könsbyte.
Daniel Nyström har skrivit monologen tillsammans med Jörgen Dahlqvist. Från den senare känner man igen en aggressiv retorik, detta att söka besvärja normerna och verklighetens fängelse med ord som stångas och slåss och bankar. Nora Nilssons regi ligger som ett varsamt stöd för Daniel Nyströms rytmiska spel i denna könsdjungel.
Nyström har ett allvar och fokus som tillåter honom att pendla mellan textens bråddjup och militanta plakatuppror. I rollgestaltens krav att få vara sig själv möts det privata och det politiska.
Monologen söker inte poetisera individens kris utan betonar kamp och uppror mot rådande köns- och maktsystem. I det avseendet är stycket en fortsättning på gruppen Spinning Jennys riksturnerande uppsättning I väntan på vadå, som gisslar könsordningen i svenskt teaterliv.
/ Theresa Benér, SVD

Ibsendekonstruktion I: Gengångare
Regi: Linda Ritzén. Textbearbetning: Jörgen Dahlqvist.
Medverkande: Rafael Pettersson och Nils Dernevik. Ljus/rum: Johan Bergman. Kostym/rum: Jenny Ljungberg. Tekniker: Johan Nordström
Läs mer

Briljanta smulor av ett kostymdrama
Övernaturliga fenomen hemsöker Teatr Weimar under repetitionerna av Ibsens Gengångare om man ska tro rapporteringen via Twitter. Stolar börjar röra sig av sig själv, manus fattar eld och skådespelarna lider av svår ångest och drar sig för att gå till teatern om dagarna.
Ett spel för gallerierna förstås och samtidigt en lek med våndan som blottas när man skalar köttet av skelettet i Ibsens verk. Inte längre ett kostymdramanär lagrena av siden och sammet slitits av kroppen och ridåerna en efter en dragits ner. Kvarstår gör naken hud och en dialog som avstannat i ett monotont hackande nej, till förlösning, kärlek, till livet självt.
Att smula sönder Ibsen är numera mer regel än undantag. En uppmärksammmad verison av Gengångare gjordes exempelvis 2002 av Ingemar Bergman, socksåhan valde att drastiskt stuva om texten. Här drivs greppet till sitt yttersta i en för Teatr Weimar typisk dekonstruktion som bara lämnar skärvor av originalet, en glidande gestaltningen där snart nog bara närkamperna återstår.
De två skådespelarna gör rollerna, på förhand nerskitade av dramats undanstoppade smuts och skam. Som Pastor Manders och sonen Osvald ses rutinerade Weimarmedarbetaren Rafael Pettersson i tung blå ögonskugga och trasig spetsskjorta medan fru Alving och tjänsteflickan Regine görs av nyutexamnierade Nils Dernevik i komiskt slokande peruk och illasittande oranga sidenklänning.
Det lekfulla, respektlösa inslaget går igen i de ständiga omstarterna, en skickligt scensatt sampling av scener och repliker som lämnar lite kvar av det egentliga dramat. Kvarstår gör kärnrelationerna; mellan mor och son, herrskap och tjänstefolk, hustru och man med arvet och den skamfyllda sexualiteteten som underliggande smärtpunkt och motor. Spelet mellan Dernevik och Pettersson blixtrar och briljerar och i takt med att lager på lager av ridåer och och yttre rekvisita rivs ner tystnar det annars väl lättköpta nöjet och de två lir människor mer än kön. Fortfarande burleska men gripande i sitt hjälplösa famlande efter varandra samtidigt som språket hårdnar och spricker i knytnävstunga läten.
/ Boel Gerell, SDS

Ett utmärkt koncentrat
Uppsättningar där man valt att reducera i Ibsens manuskript , för att höja tempo och intensitet, är inte unika. Ett starkare koncentrat. Med hjälp av enbart två skådespelare, en som gestaltar de bägge kvinnorna och en som spelar de tre männen, har man i sin version tagit fasta mer på makt och konfrontationer än på livslögner och dolda svek. Valt ett direkt tilltal, som är påträngande i positiv bemärkelse och passar den lilla teaterlokalen perfekt.
Weimars uppsättning följer Ibsens till punkt och pricka när det gäller yttre handling (modern som förgävces försöker skydda sin son från konsekvenserna av den framlidne faderns handlingar), ochj orden som används är Ibsens egna. Men de förses med delvis nya undertexter. Den svalt dämpade Regine (Nils Dernevik) visualiserar sammanhang genom sublima gester och oväntade satsmarkeringar, medan Pastor Manders(Rafael Pettersson) blinkar menande och låter budskapet framgå mellan raderna. Resultatet blir, i bägge fallen, att vi som åksådare förstår utan att alltid veta varför vi förstår. Man har dessutom modet att vila i pauserna. Det stumma moment där två av karaktärerna genomför en kortare cigarettstafett är exempelvis grymt spännande. Minuten efteråt kan två helt andra karaktärer gå till handgripligheter. Dernevik och pettersson är lyhörda, oavsett om det handlar om stora eller små penseldrag, och har en imponerande scennärvaro. Trovärdiga oavsett om ett övergrepp sker i affektoch leder till regelrätt slagsmål eller bara antyds via en kavaj som dras av till hälften.
Manuskriptet är snillrikt bearbetat, och Jörgen Dahlqvist har vridit och vänt på de pusselbitar som Ibsen tillhandahåller. Han stuvar om, reducerar rejält och bjuder några av de mer anspråkslösa orden på fest. Obetydliga, vardagliga utsagor upprepas närmast hysteriskt och meningarna expanderar, blir starkt värdeladdade. Men också komiska. Flertalet av de förtjusta fniss som sprider sig i salongen föds ur Dahlqvist replikteknik. Det är fräckt, smart och de få gånger Ibsen behöve rkryddas görs det med finess. Som när man låter en aftonsittning haverera i skyundan med hjälp av en käck melodislinga; ”Hej hopp allihop, i en liten trudelutt”. En lustig långdans.
Även regissören Linda Ritzén ska hyllas. Spelutrymmet är synnerligen begränsat, men Ritzén har ett fint öga för positionstänkande och sceniska avstånd. Skiftningar av riktningar och små förändringar av tonfall används för att markera karaktärsbyten. Vid enstaka tillfällen slaskar det lite, men i stort sett blir gestaltningen tydlig också när en skådespelare tvingas föra samtal med sig själ (dialoger mellan två karaktärer av samma kön). Regissör och skådespelare har uppenbarligen arbetat i bästa symbios. Scenografi och kostym harmonierar fint, och blir även de föremål för dekonstruktion.
Sammanfattningsvis: Teatr Weimars Ibsendekonstruktion är vital och fascinerande. Trots absurda inslag och avantgardistiska förtecken är uppsättningen både angelägen och samtida. Ett lyckat experiment som inte kräver andra förkunskaper än ett öppet sinnelag. Det här är bra teater! Se den. Det är både du och föreställningen värd.
/ Henrik Bergkvist, SKD

Weimars Gengångare kommer nära
Man brukar spela Ibsen på två olika sätt, antingen konventionellt i nån sorts sen 1800talsmiljö eller också försöker man modernisera och stoppa in honom i nutiden. Här har man inte gjort på nåt av dom sätten. Det är som om dramat imploderar av sin egen kaft. Det är förtätat och litet och väldigt intimt. Oerhört förkortat i en timme och en kvart. Och man spelar otroligt naturalistiskt. När man kommer in så är det två tjänstefolk som står och liksom viskar och då viskar dom verkligen som om de inte ville att publiken ska höra. Så det är nån sorts supersuper naturalism. Sen är det ju också det andra greppet med två män spelar de fem rollerna, Nils Dernevik spelar de kvinnliga rollerna, Fru Alving och Regine, medan Rafael Petterson spelar Snickar Engstrand, Pastor Manders och Osvald. Det blir en märklig stilisering mitt i den naturalistiska framtoningen och där de växlar och plötsligt liksom glider in och ut i de olika rollerna.
Man fattar på ett speciellt sätt. Teatr Weimar arbetar som konstnärer. Man tar ett känt verk som man fabulerar kring och skapar nått nytt utuifrån. Ibsen är ju så otroligt intrigbaserad med livslögner som ska avtäckas i precis varenda pjäs men här struntar man i intrigen, den blir inte det viktiga. Det viktiga blir i att vi blickar in i den här rätt unkna familjen och vi känner oss verkligen som någon sorts vouyerer. Ibsens är ju den här klassiska tittskåpsteatern där man tar bort fjärde väggen och så ska vi titta in på ett skeende som ska verka pågå utan publikens medverkan. Här blir det så himla nära och Teatr Weimarsscenrum är så litet så det blir som om man tjuvtittar och tvuvlyssnar och är nånstans där vi inte har att göra. Det blir en spänning i den här otroliga närheten.
Sen är det också ett genidrag att låta de manliga skådespelarna spela alla roller. Spelet mellan könen som Ibsen håller på med blir otroligt tydliga, blir mycket tydligare, den kvinnliga och manliga principen och framförallt det patriakala förtrycket. Sen blir det också en klassresa därför att de här två männen spelar två kvinnor respektive tre män som också tillhör olika klasser. Man återför Ibsens ursprungliga radikalitet. Det handlar om en fullständig vantrivsel i kärnfamiljen, i könet och klassen. Så på det sättet tolkar ju dom Ibsen hemskt troget.
/ Maria Edström, Sveriges Radio (transkriberat från radioinslag)

Elegant kommentar i dekonstruerad klassiker
Malmöbaserade Teatr Weimar har på kort tid skaffat sig ett gott rykte som en av landets mest intressanta fria grupper med ambition att utveckla teaterkonsten. Scenen är i Teatr Weimars händer ett undersökningsrum, där olika teorier om "vad är att vara människa" ska utforskas, som man skriver i sitt manifest.
Den senaste uppsättningen, en dekonstruktion av Henrik Ibsens "Gengångare", är definitivt inget undantag. Jörgen Dahlkvist och Linda Ritzén har styckat upp, kastat om och pressat samman pjäsen från 1881 till ett koncentrat av skådespel där konstruerade sanningar obarmhärtigt ifrågasätts. Nils Dernevik och Rafael Pettersson gestaltar tillsammans de fem karaktärerna i en närmast oavbruten dialog. Att rollbytena är otydliga hör, förstår man, till konceptet även om skådespelarna gör skickliga hopp mellan röstläge, kroppsspråk och pondus. Allt efter den roll, kvinna eller man, de spelar.
Ibsens historia om änkan Alving, konstnärssonen Osvald, pastor Manders och de andra finns närvarande och kan fångas upp i brottstycken av den som läst originalmanuset. Även om man gått hårt åt med saxen är det ingen hjärtlös behandling av Ibsen, tvärtom vill jag säga. Pjäsen var en nagel i ögat på många redan när den hade urpremiär då den ifrågasatte normer och konventioner. De gengångare som Ibsen såg och ville utmana, var de döda åsikter och meningslösa plikter som likt förbannat vandrar runt och skrämmer till lydnad med sin närvaro. Genom att fokusera på teaterns iscensättning som sådan gör Teatr Weimar allmängiltigheten i pjäsens provocerande teman desto tydligare. Även 2000-talets publik kan känna sig obekväm när det väcks frågor om incest, dödshjälp, sexuella utsvävningar och könsroller. Det är en hisnande upplevelse för både intellekt och känsla när pjäsens logiska ordning, publikens trygga position och verklighetens vedertagna sanningar demonteras. Och vad händer med en uttryckt vilja eller plikt när den upprepas för många gånger? Förlorar eller får den sin mening?
Även scenografin är skickligt använd, där scenrummet som från början dryper av borgerliga inredningsideal, iklätt röda draperier och skinnfåtöljer, handgripligen rivs ned för att blotta byggnadsställningar och kylskåp "bakom scenen". Så antyder Teatr Weimar att allt är lika mycket rekvisita - det finns ingen sanning bakom skådespelet heller. Ibsens normkritik i postmodern version.
Huruvida föreställningen ska kallas uppsättning eller dekonstruktion kan diskuteras, men det är i vilket fall en mycket elegant kommentar från Teatr Weimar, på en och samma gång till teaterkonceptet och till det så kallade verkliga livet.
/ Hanna Bäckström, Tidningen Kulturen

Ibsen i kärleksfull och trashig version
Jag kan tänka mig att dramatikern och teatermannen Jörgen Dahlqvist blir ganska otålig av att se Ibsen. Väldigt mycket verbala ornament, sammet och cigarrök bäddar in mustiga konflikter. Helt i onödan – eller? Vad händer om man plockar isär Gengångare och frilägger situationer, så att rollerna talar och agerar utan omsvep, i ett abrupt, direkt språk?
Detta undersöker Jörgen Dahlqvist med sin 75 minuter långa Ibsendekonstruktion. Greppet känns igen från hans pjäs Elektra revisited (2007) där Linda Ritzén och Rafael Pettersson i nutid gestaltade det övergivna, destruktiva syskonparet Elektra och Orestes.
Till Gengångare har Linda Ritzén nu hand om regin, och på Teatr Weimars lilla scen får Rafael Pettersson sällskap av Nils Dernevik. Det är ett väl samkört konstnärligt gäng, som tar fram det våldsamma, ostyriga hos Ibsen.
De två skådespelarna axlar pjäsens fem roller. De är grovt översminkade, har lösskägg, extra ögonfransar och är slarvigt påklädda i lager av manligt och kvinnligt. Nils Dernevik bär som fru Alving en röd långklänning och en kostymväst över herrskor, medan Rafael Pettersson har pastor Manders tunga, mörka rock över en uppfläkt, genomskinlig spetstunika. Det är queer och genusöverskridande så det förslår.
Linda Ritzén driver på skådespelarna i en manisk, tvångsmässig rytm där de aldrig tillåts släppa fokus, trots tvära scen- och rollväxlingar. I en och samma mening kan Pettersson med exakta nyanser slå över från Manders biktfaderliga auktoritet till snickare Engstrands grova underhuggartyp. Dernevik pendlar träffsäkert mellan fru Alvings förföriska utspel (mot pastorn) och kontrollerande moderlighet (mot den sjuke sonen Osvald) och lågmäld underdånighet i hushjälpen Regine. Deras skiftande rollspel tar fram en drastisk komik i scenerna, som har likheter med exempelvis Moment:teaters frigjorda klassikertolkningar. Dekonstruktionen fullföljs med att skådespelarna i upprörda stunder sliter av sig peruk och skägg eller river ner de röda sammetsridåer som avskärmar framscenens borgerliga gemak från fondens synliga, sjaskiga kantin.
Får man då ut något nytt av Gengångare i denna kärleksfulla trash-version? Ja, skottlinjerna, hierarkierna och begären mellan personerna förtydligas, nästan på ett strindbergskt vis. Men familjedramats frågor om skuld, skam och falska självbilder förblir egentligen desamma. Jörgen Dahlqvist har en råhet i dialogen, som Linda Ritzén lyhört omvandlar till lustfylld scenisk energi. Det är förvisso uppfriskande att se Ibsen så.
/ Theresa Benér, SVD

Angelägen Gengångare
Ibsendekonstruktion I: Gengångare som nyligen visats på Teatr Weimars lilla intima scen i Malmö gestaltar ytlighet. Är ytlig precis som vi själva. Handlingen bygger på Ibsens repliker men där de olika rollerna - även den kvinnliga - endast spelas av två manliga skådespelare. Detta gör dramat mera angeläget genom att relationerna och maktspelen blir synligare. Trots att det är Ibsens ord så får man en känsla av allt äger rum just nu. Åskådaren dras med in i själva dialogen som växelverkar och repeteras in absurdum.
Dekoren är dekadent 1800-tal med smutsiga plyschförhängen nedsliten soffa och kostymerna är träffande i all sin dråpliga queeranda. Lager på lager av siden, tyll och spets med lösa ögonfransar och peruker som slängs runt och slarvigt nedkladdat smink som det i slutändan mest rinner om. Det bidrar till att allt känns ännu mera frånstötande och tidstroget. Då som nu med killar i siden med västar, tunna genomskinliga blusar med svarta rockar och kvinnofrisyrer. Kvinnligt och manligt flyter ihop i den här föreställningen där det inte alltid är tydligt vem som är vem. Det är konflikter som aldrig verkar klaras upp, aggressiva utbrott och känslofyllda uppgöranden som allt verkar lägga sig i lager på lager för att i slutändan skapa en känsla av psykiskt förtryck där skulden och skammen verkar ta överhanden. Språket, orden liksom tränger undan verkligheten och skapar ett andligt tomrum som framkallar en känsla av att en revolt är nära. Men denna visar sig ligga på ett ytligt plan, tabun rämnar men ändå finns vi där med samma trångsinta och inåtvända betraktelsesätt.
Det är ett tänkvärt låtsasspel som de båda skickliga skådespelarna Rafael Pettersson och Nils Dernevik verkligen lyckas dela med sig av.
/ Ann Jonsson, Danstidningen

Komprimerad Ibsen
Teatr Weimar förknippas i första hand med nyskriven dramatik, men på denna lilla Malmöscen har ”nu” och ”då” ändå alltid varit intimt förbundna. Grundarna Christina Ouzounidis och Jörgen Dahlqvist har tidigare visat att de har en förkärlek för framför allt den antika dramatiken med de stora känslorna, de verbala, våldsbenägna hjältarna, de ödesmättade förloppen.
Aldrig tidigare har en förlaga emellertid följts så nära som i Jörgen Dahlqvists ”Ibsendekonstruktion I. Gengångare”. Som titeln antyder är det en pjäs som vill bryta ner gammalt snarare än bygga nytt. Dramat utgår visserligen från Henrik Ibsens repliker och roller, från pjäsens övergripande handling, och den avverkas i en komiskt dåtida inramning, men i övrigt verkar det som om Dahlqvist i första hand vill testköra Ibsens solida dramabygge tills det på allvar börjar knaka i fogarna.
Ibsen är som bekant en oerhört skicklig hantverkare och moralpredikant. Det barnhem som är oförsäkrat i första akten av ”Gengångare” måste naturligtvis brinna ner innan pjäsen är slut, och de etiska övertramp som kammarherre Alving gjorde sig skyldig till när han levde måste tvunget gå i arv till nästa generation, till sonen Osvald, som drabbas av den könssjukdom som fadern drog på sig utanför äktenskapet.
”Gengångare” är en pjäs som pockar på realism och trovärdighet, men Rafael Pettersson och Nils Dernevik gör ingenting för att sjunka in i sina roller. De fördelar samtliga roller mellan sig och är mer lika Sébastien Tellier och Thomas Di Leva än någon av Ibsens karaktärer. Pettersson har fått de maskulina rollerna på sin lott: Osvald, pastor Manders, snickar Engstrand. Dernevik tar sig an fru Alving och Regine, som Osvald förälskar sig i utan att veta att hon är hans halvsyster.
Originaldramat har skoningslöst komprimerats till det timslånga format som föredras på Teatr Weimar. De många bortvalen i Linda Ritzéns iscensättning bidrar till att relationerna, hierarkierna och maktspelen blir synligare än de enskilda karaktärerna.
Samtidigt får Ibsen själv en huvudroll i denna fria version. ”Ibsendekonstruktion I” är nämligen en lekfull drift med en dramatiker som både lockas och stöts bort av smuts, som vill angripa otillåtna drifter och beröra samtidens tabun utan att bli för stötande specifik. Det som är outtalat i Ibsens pjäs sägs minst två gånger på Weimars scen. Eller så markeras det utelämnade med extrem tydlighet, enligt mönstret ”Du menar…?” ”Ja, det är exakt det jag menar!”
Det är ingen stor känslomässig upplevelse, men det är välspelat, och underhållande, både för den som kan sin Ibsen och den som tror sig kunna sitt Weimar.
/ Rikard Loman, DN




Stirraren - en kärlekshistoria
Manuskript: Irena Kraus, Inscenering: Jörgen Dahlqvist. Medverkande: Rikard Lekander. Kostym/rum: Jenny Ljungberg. Ljus/rum: Johan Bergman.
Föreställningen är ett samarbete mellan Unga Dramaten och Teatr Weimar
Läs mer

Stirraren en stor upplevelse
Texten är förstås oumbärlig, men kroppen är och förblir teaterns fundament. Som åskådare reagerar vi också intellektuellt, men den grundläggande upplevelsen sätter sig i kroppen, mer eller mindre påtagligt.
När jag sett Stirraren med Rikard Lekander är jag själv helt slut. Jag är inte ensam, fyra högröstade inropningar från en i övrigt tonårig publik är också ett kvitto på intensiteten.
Om varje människas liv bär fröet till ett stort drama är därmed inte sagt att alla möjligheter förverkligas.
Men för 14-årige Neno som kom till Sverige från Iran som sexåring blir det potentiella dramat en realitet. Klart medveten när han betecknar sitt unga livs tragiska erfarenhet som en Romeo och Julia-historia.
Således ännu en berättelse om kärlek. Den fullständigt drabbande, men också den omöjliga - den av konventioner, fördomar, inskränkthet förgiftade, men också den genom bristande mod hjälplöst förlorade.
Förhållandet mellan invandrade Neno och den ett år äldre svenska Sandra läggs här på sedvanligt sätt under det etniska rastret. (En dramatisk trop som närapå blivit kliché i socialpedagogikens och toleransens välmenande tecken.)
Men när Neno visar sig prata felfri och obruten svenska med ett tonfall som skulle kunna vara Rikard Lekanders eget, uppstår med detta konstgrepp ett intressant brott med etnifieringens skenbart järnhårda lagar.
För vad menar vi med "etnicitet" En närapå naturgiven ordning med fasta identiteter, påhejad av det aningslöst Heimatliknandet talet om "rötter" Eller en dynamisk rekonstruktion av våra identiteter i blandformer och benägenhet att ständigt skapa nya "etniciteter"?
För Nenos pappa betyder Iran "hem". För Neno inte. Både Nenos pappa, som ser svenska kvinnor på badstranden som horor och Sandras pappa som på fyllan också släpper ut de rasistiska andarna ur flaskan, lever enligt Neno i det förflutna. Och det är det förflutnas starka grepp om nuet som gör livet så bittert. Den första förälskande blicken, närmandet, beröringen, tvivlet, misstroendet, det första misslyckade fysiska försöket, det fullbordade fram till den slutliga katastrofen, allt läggs under den skugga av intolerans och oförståelse, inte bara i den äldre generationen som möter denna utmanande kärlek.
Irena Kraus text är ingen enkel parafras på släkterna Capulet och Montague, nu bosatta ute i förorten, den är en tragedi i sin egen rätt, brutalt och ömsint, förvaltad av Rikard Lekander i pjäsens enda roll.
Kanske är det den nästan chockartade effekten i det expressiva utspelet som redan i öppningen sliter pjäsens ur sina konventionella förväntningars bojor.
Vi tänker inte "förort", "invandrare", "etnicitet", "fördomar", vi drabbas bara av avgrundsnära förtvivlan som bara den förlorade kärleken kan frammana. (Inte kräver vi någon sociologisk rapport om 1400-talets Verona för att beröras av unga människors kärlek hos Shakespeare.)
Neno skriker, ryter, vrålar, viskar, smeker orden ömt, resonerar rationellt, gycklar, ironiserar, häcklar, anklagar och hans kropp svarar mot de intellektuella tillstånden om än inte alltid i "rätt" ordning; den hormonstinne, känslostormande 14-åringen utsatt för omvärldens ängsliga påtryckningar, är väldigt mycket människa, dock knappast den motsägelsefria, rationella individ med stiff upper lip, som ofta utgör samhällsidealet.
Och vi därute i salongen åker med i denna känslomässiga berg- och dalbana så att vi själva börjar svindla. (Själv hämtar jag mig inte förrän efter flera timmar, ett konsthallsbesök efter föreställningen visar sig fullständigt bortkastat.)
Rikard Lekander och regissören Jörgen Dahlqvist går med det häftiga utspelet på knock redan från början. Någon gång kan jag ana kalkylen bakom scengesterna, men det förtar inte det oerhört starka helhetsintrycket. Detta är - om det nu behöver understrykas - angelägen konst i en form som inte kan tänkas utanför det sceniska.
Samt en djupt imponerande soloprestation av Rikard Lekander. Hur han själv upplever situationen efter 65 minuters expressivt utlämnande soloteater där han ligger på golvet slagen i en förtvivlans fosterställning kan jag inte ens föreställa mig. Fast å andra sidan är det ju inte skådespelaren som ska "känna", det är åskådaren.
Vi talar här alltså om den Rikard Lekander som vi i början av seklet kunde lokalisera till Skuggteatern i Umeå, som sedan for ned till scenskolan I Malmö för att vidareutbilda sig och som för några år sedan återvände till Umeå och Sagateatern med en aktningsvärd soloföreställning. Inte invändningsfri, men stark och ett övertygande vittnesbörd om ett konstnärskap i tillväxt.
Sedan dess har det blivit ensemblespel på självaste Dramaten och nu står han där i nationalscenens tornrum och spelar soloteater inom ramen för teaterns ungdomssatsning, Unga Dramaten under ledning av Agneta Ehrensvärd.
Ingen djärv gissning att han snart kommer att flytta ut på de andra scenerna i huset.
/ Leif Larsson, VK

Stora känslor i stark ”Stirraren”
Drivor av paljettglitter över golvet. Som om en discokula sprängts i rummet.
Vid det överfulla skrivbordet en ryggtavla, en ung man som sminkar sig och dricker öl. Minilaptopen uppfälld.
Vänder sig om. Svartsminkade pandaögon. En känsla av obalans, något hotfullt finns där, för att snabbt plockas undan. Men ligger kvar.
Huvudpersonen i Stirraren är Neno. På sin femtonårsdag träffar han Sandra. Kärlek. Trevande kontakter. Blickar. Stirrande. Facebook. Mycket snyggt spelad chatkonversation. Det är dom två mot världen. Inte utan komplikationer.
Sandras pappa gillar inte invandrare och sanningen att säga så är inte Nenos pappa så där överförtjust i Sandras plötsliga uppenbarelse i vardagsrummet. Kompisarnas åsikter. Den egna viljan. Den egna identiteten. Vem är jag?
Frågeställningar som är så långt från att vara uppspikade på plakat som man kan komma. Som bara är där, som konsekvenser av historien, inte anledningar till den.
Det där går igen i hela Stirraren. Romeo och Julia-temat är sekundärt. Sandra och Neno är komplexa personligheter, punkt. Är sina kärnor, inte aspekter av dem. Vilket gör det hela så mycket mer starkt och trovärdigt.
För det är det. Starkt. Jag blir illa till mods. Och när jag blir illa till mods har den scenen bara börjat. Vi ska igenom hela slutlåten ”Dansa i neon” med förlorad volymkontroll för att riktigt känna hur det känns. Vi hoppar bungyjump med för långa linor i de stora känslornas hav.
Känslorna uttrycks ofta just så. Rikard Lekanders Neno klickar fram rätt låt på mini-pcns skärm. Som om den vore en förlängning av hans eget väsen och som om Jocke Bergs lätt släpiga stämma sjöng ”Visst känns det som om kärleken väntar?” rakt in i honom.
En annan iakttagelse i Nenos förhållande till sin dator blir för mig till en bild för hela pjäsen. Innan Sandra hunnit hem till Neno har hon redan varit i hans rum, via Facebook.
Det känns som om vi klivit in i hans personliga sfär, in i hans medvetande, på samma sätt. Det finns inga väggar längre. Den ultimata uppkopplingen.
Skådespeleriet bär på stor nerv och närvaro. Stirraren har en exakt tonträff. Tragedin går inte att undvika. Måste genomlevas.
Synd att inte fler (det hade rymts ett helt gäng till i publiken) tog chansen att koppla upp sig mot Neno.
/ Malin Palmqvist, Östersunds Länstidning