Det är oerhört välgjort och oavbrutet fascinerande
Teatr Weimars senaste scenbygge liknar ett laboratorium. I förgrunden Kent Olofsson och Jörgen Dahlqvist med mixerbord, datorer och videokameror – och lite längre bak Rafael Pettersson och Linda Ritzén med varsitt headset, bänkade vid ett arbetsbord med manus och ramlösaflaskor. Där mässar Rafael Pettersson om det offer Hamlet måste göra, bortom all fattningsförmåga.
Här blir Hamlet och Ofelia syskonkaraktärer till Elektra och Orestes i ”Elektra revisited” som inledde den triptyk som ”Hamlet II: exit ghost” avslutar. Karaktärerna framstår som ett slags tonåriga outlaws, med skillnaden att Hamlet aldrig lyckas gömma sig bakom den ”handlingens moral” som ska lägga locket på den vanliga moralen, för att morden ska kunna genomföras.I laboratoriet tillför ljud, ljus och video nya stämmor till språkets musikalitet. Kent Olofsson fungerar som gamla tiders ljudläggare som framställde alla ljud samtidigt som skådespelarna spelade. Han filtrerar och förvränger rösterna och i en fascinerande scen låter han den döde fadern komma till tals genom att pitcha Linda Ritzéns röst och lägga den som en dublett ovanpå hennes egen.
Det är oerhört välgjort och oavbrutet fascinerande. Innehållsmässigt tycker jag det är mest intressant i början, längs vägen mot Ofelias självmord. Hamlet lovar ena ögonblicket att hon ska få allt bara för att i nästa förneka att de ens har träffats; det gungar under fötterna och gränsen mellan vad som är sant och vad som är lögn, mellan vad som är fantasi och vad som är verklighet, löses upp.
Mina tankar går till filologen Erich Auerbachs essä ”Odysseus ärr”, där han jämför Homeros med Moseböckerna och beskriver berättelsen om Abraham som tömd på alla detaljer. Det enda som framträder är Abrahams moraliska position i förhållande till Gud. Allt är lika outtalat hos Weimar, men utan Gud. Utan handlingen finns ingen vilja, utan viljan löses jaget upp och de enda platser som återstår att beskriva flimrar förbi som snabbt upplösta drömmar av ett möjligt liv, någon annanstans.
/ Fredrik Pålsson, SDS

Teaterforskning ger toppresultat
När Teatr Weimar språkdekonstruerar William Shakespeares Hamlet liknar scenrummet på Inter Arts Center en studio. Bakom avancerad musikelektronik sitter kompositören Kent Olofsson. Bakom videoredigeringsutrustningen sitter regissören Jörgen Dahlqvist.
Vid ett bord sitter Hamlet och Ofelia och resonerar om våldshandlingen som frikopplad från moralen. Klyftan däremellan är orsaken till det tvivel som Hamletfiguren alltid ges att plågas av.
Dahlqvists text slingrar sig in emellan och igenom de uppbrutna Shakespearecitaten. Här en berömd monolog reducerad och transformerad: "Är jag? Var jag? Kan jag vara?"
Variation, omplacering, repetition, fragmentering och fokusering är metoden för att utröna vad orden vill få världens mest kända rollfigur att utföra.
Vilka är konsekvenserna av skillnaden mellan ord och handling? Vilka moraliska kvaliteter har påståenden och begrepp? Handlingen är ett slutet system som rättfärdigar brutalitet. Beslutets patosfyllda lidelse är sin egen nihilistiska antimoral. Utförandet legitimerar det onda, och våldets offer är jaget, ansvaret, kärleken och omsorgen.
Spelet mellan Rafael Pettersson och Linda Ritzén är intimt, ömsint, lågmält, vardagligt avteatraliserat; extremt intensivt och förtätat. Så småningom, när Ofeliagestalten smälter samman med Gertrud, blir dialogen en allmängiltig konflikt mellan manligt och kvinnligt.
Den kunde också vara en dialog mellan Jesus och de båda Mariorna, eller en självmordsbombare och hans partner: det manliga handlandet resulterar i förödelse, det kvinnliga språket vill se kärleken som försoning, men bär sitt eget våld i form av "överlämnandet".
Här är det Ofelia som talar om sömnen, döden, som befriare, medan Hamlet menar att döden är uppvaknandet ur overkligheten. Ofelia anklagar också Hamlet för att vara sin far – "du är två" – och trots att han förnekar fadersnamnet bär han pappa inom sig: det tunga kravet att ta till våld, "världen måste sprängas för att pappa inte finns".
I Hamletvariationen når Teatr Weimars sammansmältning av ljudkonst, bildkonst, röst, text och kropp en höjdpunkt. Ansikten redigeras samman med skuggor. Musiken och röstförvrängningarna skapar en ömsom skönt klingande, ömsom dissonant ekokammare kring orden. Gränser upplöses och dras samman i ny form.
Teatr Weimars konstnärliga forskningslaboratorium fortsätter att leverera exceptionella resultat
/ Björn Gunnarsson, Nummer.se

Suggestivt och annorlunda
Den digitala klockan räknar ner. Föreställningen börjar 07.34. Rummet är helt klätt i svart och publiken trängs på runt trettio stolar.
Teatr Weimar sätter upp Jörgen Dahlqvists nyskrivna ”Hamlet II:exit ghost” som ett försök att integrera teater, videoteknik och konstmusik och hälften av scenen upptas av bemannade skrivbord med keyboards, kameror och datorer.
Hamlet och Ofelia - Rafael Pettersson och Linda Ritzén - sitter mittemot varandra vid ett bord i ena hörnan. Bordet är belamrat med papper, muggar och bråte, eller för att använda det engelska språkets mest praktiska ord - stuff. Stämningen är avslappnad och nervig samtidigt. På golvet bredvid dem står ett par röda stövlar och ett par vita gymnastikskor. ”Hamlet II: exit ghost” är inte en fortsättning på Shakespeares drama utan snarare en utvidgning med betoning på språket.
Skådespelarna för inte en dialog i vanlig mening, utan följer varandra, reflekterar varandra, och sig själva, tar upp bilder och metaforer i texten, leker med tankar, snurrar enstaka repliker ut i universum tills de kommer tillbaka som något helt motsatt. Det handlar om handlingen, det som ska ske, som måste följas, oavsett vilja. Om identitetsupplösning, om att glida in i den andre, om att glida in i sina föräldrar, plötsligt är Linda Ritzén Gertrud, om att glida in i handlingar utan egen vilja, och om att försöka stoppa det som helt klart är på väg att hända, trots vetskapen om att det kommer att hända.
Några repliker: ”Vad jag menar är - du är minnet av mig”, ”Du ska vara den som jag älskar, Hamlet”, ”Så länge som du finns. Det kanske jag inte gör”, ”Låt mig hjälpa dig. Nej. Be mig!”. ”Hela du är alldeles blöt, vad har du gjort?”.
Efter ett tag börjar skådepelarnas röster tvinnas samman med olika elektroniska ljudeffekter, det sprakar, ekar, volymen höjs.
Samtidigt dyker projektioner av dem upp på väggen, både live och inspelade, en kyrkogård, ett vatten, närbilder på ett plastkranium, monologer in i kameran. Som publik sitter man stilla, följer våndan i Hamlet och rädslan och stödet i Ofelia, i tolkningar med stark närvaro hos skådespelarna, följer minuterna som räknar ner. Medan tekniken understryker det undersökande i projektet - irrandet i känslor och språk.
Det är suggestivt, det är annorlunda, det är intensivt, och det är väldigt svårt att skriva om. Som att försöka beskriva upplevelsen av ett åskväder över ett fält eller en promenad i en katakomb för någon som aldrig upplevt någondera.
/ Caroline Alesmark, SKD

Flerkanaligt eko fångar Hamlets vånda
Dramatikern Jörgen Dahlqvist och tonsättaren Kent Olofsson har, med utgångspunkt från teman i Hamlet skapat en scenisk installation, där dramatiska dialoger integreras med ett liveframfört ljudverk. Uppsättningen är ett forskningsprojekt, som ingår i Kent Olofssons kommande doktorsavhandling vid Musikhögskolan i Malmö och är del av utvecklingsarbetet vid Teaterhögskolan, där Jörgen Dahlqvist är prefekt.
Synen på teater som kunskap och som laboratorium för utforskning av mänskliga erfarenheter har också varit bärande för Teatr Weimars konstnärliga arbete ända sedan starten 2003. De senaste åren har detta utvecklats i intressanta samarbeten med ljudkonstnärer och konstmusiker, speciellt inom elektronisk ljud- och musikkomposition.
Hamletprojektet tar upp vissa kända teman från Shakespeares klassiker: Hamlets handlingsförlamning, svaga identitetsuppfattning och hans oidipala relation till modern Gertrud, som ständigt sammanblandas med Ofelia. Rafael Pettersson och Linda Ritzén framför dem som situationer i en studio fylld av kontrollbord, datorer och videokameror. I retoriska textblock triggar Ofelia Hamlet att våga tro på sig själv och ta steget att mörda styvfadern. Hennes röst dubbleras tidvis av hans mansröst och deras identiteter sammanflätas i varandra.
Ofelia kräver kärlek och hotar att gå till vattnet, något han ängsligt förbjuder henne. Med direkta videoprojiceringar på fondväggen slås deras ansikten upp i stora närbilder, ibland som dubbelexponeringar över en film av ett höstblekt landskap, där den unga kvinnan står med självmordsdrift och tvekar inför det hon kallar överlåtelsen. I andra scener är hennes ansikte Gertruds, och Hamlet ropar förvirrat efter mamma/Ofelia/dig/henne. Orden och benämningarna rörs ihop. Kent Olofsson skapar elektroniska avgrunder och ekon av deras röster i en accelererande verklighetsupplösning.
En nyckel till denna multimediala interpretation ges i en slutscen, där mannen och kvinnan är åter vid arbetsbordet och nyktert konstaterar att alla har dött och vi är varandras avbilder. Här förklaras den hallucinatoriska minnesbildning som uppstått kring fragmentariska krissituationer, där röster, ansikten och närvaro dubbleras eller utraderas i audiovisuella förvrängningar.
”Hamlet” och ”Ofelia” är som undflyende skuggor av varandras minnen, av sina egna myter. Men någonstans är de också en ung man och en ung kvinna som förvirrat och tvångsmässigt söker frihetsrum i ett liv och ett språk som definitivt har vridits ur led.
/ Theresa Benér, SVD

Meningen med livet är döden
Hamlet och Ofelia sitter mitt emot varandra vid ett bord och läser högt ur manus. De kan också vara Hamlets föräldrar. Det enda som är säkert är att paret som sitter där ser ut som Rafael Pettersson och Linda Ritzén. Ska det bli något slags reading av Jörgen Dahlqvists nya pjäs Hamlet II:exit ghost?
Teatr Weimar håller den här gången inte till på S:t Gertrudsgatan utan på Inter Arts Center på Bergsgatan i en lokal som mera ser ut som en inspelningsstudio än en teaterscen.
Jag sitter bakom kompositören Kent Olofsson och följer ömsom de båda skådespelarna, ömsom hans fingrars dans över manöverborden och mönstrens förändringar på datorskärmarna. Ur högtalarna strömmar – förutom skådespelarnas ekoförstärkta och stundtals förvrängda röster – en matta av ljud som kan vara vävd av stadslarm, fabriksslammer och eterbrus.
Då och då hörs stumma smällar. Liknar det skott från en ljuddämpad pistol? Jag vet inte, har ingen aning om hur sådana låter. Och inte är väl det här en pjäs med den sortens lokala anspelningar?
Skådespelarna lämnar hursomhelst efter en stund bordet och rör sig överallt i rummet, invecklade i en repetitiv dialog, där upprepningarna tycks vara det enda grunden att stå på i en värld där allt är flytande och osäkert – identitet, minne, vilja, mål och mening.
Om man vill vara elak skulle man kunna säga att pjäsen gestaltar två alzheimerdrabbade skådespelare som har förirrat sig från en pågående Hamletföreställning och råkat hamna mitt i tekniken, oförmögna att komma ihåg sina repliker eller ens vilken roll de spelar.
Men jag vill minst av allt vara elak när jag ser Teatr Weimar än en gång utmana våra invanda föreställningar om språket, makten och teatern. Kanske är det vi själva som lider av ett slags kollektiv alzheimer – det är för övrigt inte alldeles lätt att ta sig in i lokalen, man får en kod som man hinner glömma under hissresan.
Jag är normalt ingen anhängare av videoprojektioner i teaterföreställningar, de känns mest som en brist på tillit till teaterns egen kraft. Men här interagerar kamerorna – antingen de simultanfilmar skådespelarna på scenen eller visar förinspelade exteriörscener – med föreställningens klaustrofobi. Rollerna är instängda i sina livsval, i sina svek och sina löften, i sina självbilder och sina förnekanden. De försöker förgäves bryta sig ut. Det finns ingen annan utväg än döden.
/ Nils Schwartz, EXP

En Hamlet i småbitar - Experimentellt och ödsligt suggestivt
Teatr Weimar i Malmö betar sig igenom klassikerna och nu har turen kommit till pjäsernas pjäs. Hur ska det gå för Hamlet?
Formen är självklart sönder, bitarna utspridda och några satta under lupp. Brännpunkt på språket, nedbrutet till några repliker, replikerna i sin tur nedbrutna till några ord som tas om, byter inbördes plats, huggs av, deformeras, kommer igen.
I Hamlet II: Exit ghost, jobbar man denna gång med teknisk förstärkning, med filmprojektioner och filmande och med Kent Olofsson som skapar ödsligt suggestiva och inträngande ljudbilder på synliga datorskärmar och mixerbord. Rollernas instängdhet i teknologi, språk, känslor, självbild, upprepning är fokus i Jörgen Dahlqvists Hamlet-tolkning och den griper effektivt omkring sig.
Linda Ritzén och Rafael Pettersson är heller inte några fjäskiga skådespelare. De bäddar väl för den totala skepsis, den grundstötning med identitet och avsikt, som denna Hamlet gräver sig ner till. Ritzén och Pettersson finner sina neutrala men också innerliga lägen där det råa och direkta gör att man tror på allt de säger, även det sönderhuggna och outtalade. Bra att inte mer teater är som denna, ännu bättre att den finns och fortsätter upptäckas hos Teatr Weimar i Malmö.
/ Barbro Westling, AB

Laborerande inventering
När Thomas Ostermeier och hans Berliner Schaubühne i somras gästspelade på Hamletscenen i Helsingör med en lika monumental som fenomenal uppsättning av Shakespeares Hamlet, gjorde man det med en metod som är den enda effektiva om man vill undvika dramaturgiska fixeringar: genom att inte ”spela Hamlet”, utan med utgångspunkt i texten skapa något nytt; gå in i karaktärerna och genom ett slags identitetsprojekt försöka utröna skillnaderna mellan det de säger och det de är.
Den tyske dramatikern, regissören och ”Brechtianen” Heiner Müller satte den intellektuellt och formmässigt avantgardistiska stenen i rullning med sin banbrytande Hamletmaskinen för ett 30-tal år sedan – ett slags närstudie av Hamlets självgranskande kamp mot sin egen roll i denna pjäsernas pjäs.
Den typen av interpretationsmetoder och uppdaterade ”närläsningar” av verk ur den klassiska repertoaren kännetecknar inte bara Teatr Weimars och Jörgen Dahlqvists nya scenprojekt Hamlet II: exit ghost, med premiär på Inter Arts Center i fredags, utan den stora lilla teatergruppens huvudsakliga verksamhet alltsedan starten med dekonstruktionerna och prövningarna av grekiska gamla myter och tragedier.
Här rör det sig om en laborerande inventering av ”några av Shakespeares retoriska figurer”, med Hamlet- och Ofeliagestalterna (Rafael Pettersson och Linda Ritzén) och deras destruktivt prövande maktspel i fokus.
Föreställningen genomförs som ett kombinerat läsdrama och ljud- och videoinstallation, och är såväl ett led i det dramatiska forskningarbetet vid Teaterhögskolan och ett spännande samarbete mellan Weimar och konstmusikern Kent Olofsson, som likt en kommendör på rymdskeppet Enterprise fyller ut en del av scenrummet med sin digitalt illuminerade arsenal av ljudteknisk apparatur.
Så kretsar de båda eviga Shakespearegestalterna runt varandra i ett monomant och repetitivt flöde av ord genomsyrade av det hamletska och ofeliska tvekandet.
Och så angrips deras famlande försök till kommunikation av Olofssons ljudverkande ”Hamletmaskin”, som förvränger de bådas röster, upplöser språket och förvandlar det till ett annat språk, till ett annat slags förbindelse, för en annan människa i en annan tid.
/ Martin Lagerholm, KVP

Hamlet är inte jag, det är du.
Teatr Weimars senaste uppsättning Hamlet II:exit ghost är lika mycket en lek med språket som med teaterns slentrianmässiga uppbyggnad. Ett slags pingpong-språk förvärvat inom livets egen teater blandat med Shakespeares egna uttalanden. Hamlet som en metafor för vår egen verklighet där allt kretsar inte bara kring begrepp som tvivel och identitet utan också om allt det som vuxit sig fast i våra minnen.
Men det handlar också om hur språkets dramatiska sida kan stelna till på scenen genom sin egen utarmning.
De mytiska Hamletinläggen tränger in i oss, retar upp våra sinnen för att stunden efteråt förvandlas till pingpongbollar som vi slänger runt med i alla möjliga sammanhang. Men liksom pingpongspelet producerar dessa ingenting, förblir bara tomma språkliga begrepp vars enda uppgift blir att skapa ett nätverk av alltmer invecklade situationer.
Svårigheterna att etablera kontakt med den andre, sökandet som hindras av att båda parter - en man och en kvinna - samtidigt som de försöker befria sig från sin egen själviskhet, tar avstånd från varandra genom att de hela tiden håller fast vid sina fastrotade principer. Som om det låg i människans natur. Häftiga känsloutbrott kolliderar med ständiga samvetsförebråelser.
Det komiska i situation förhöjs genom att de båda skådespelarna sitter vid ett köksbord fyllt av flaskor och glas. I början sitter båda och läser sina texter. Tonen höjs i takt med att aggressiviteten ökar tills allt blir mer eller mindre ohållbart.
De försöker fly från varandra men återkommer, gör nya försök, drabbar samman, låtsas komma överens i all oändlighet. Som ett parförhållande som håller på att gå i kras.
Föreställningen som hade premiär i en inspelningsstudio på Malmö teaterhögskola är ett exempel på hur framtidens scenkonstnärliga utveckling kan te sig genom att integrera text, videoteknik+liveredigering, ljud+liveelektronisk musik och kamerateknik.
Särskilt spännande var att publiken fick chansen att på nära håll följa hur det hela samverkade. På en av väggarna visades en videoupptagning blandad med liveinslag. Där vi fick se de båda aktörerna dels ute i det naturliga rummet (bl.a. en kyrkogård, som sista anhalt i livet) och inne i scenrummet, dels skådespelarnas ansikten interaktivt på filmduken, deras egna rörelser i samband med att de med olika kameror fotograferade sig själva. Det stärkte inte bara den dramatiska effekten utan bidrog också till att rörelsespråket kändes mera levande. Pjäsens undersökande form förstärktes samtidigt.
Akustiska ljud i kombination med elektroniska bildade en slags rytmisk fondvägg utan att det kändes alltför dominerande.
Applåder till allesammans, några extra till de båda duktiga skådespelarna Linda Ritzèn och Rafael Pettersson.
/ Ann Jonsson, Danstidningen

Scenkonst: Hamlet II: Exit ghost
Spelplatsen för Teatr Weimars senaste uppsättning ger omedelbart intrycket av en produktionsstudio: filmkameror, mixerbord, datorer samt ett svart skrivbord belamrat med vattenflaskor och travar med papper. De båda skådespelarna sitter mittemot varandra och läser högt ur ett manus. Intensivt repetitiva monologer om vikten av att agera, om handlingens moral och hur den skiljer sig från den allmänna moralen. Efter ett tag lämnar de sina platser vid bordet och börjar röra sig runt i rummet, inbegripna i en dialog som ständigt återkommer till frågor om uppoffringar, löften och tvivel.I och med att de lämnar sina platser lämnar de också skådespelarrollerna bakom sig för att istället glida in i sina roller som Hamlet och Ofelia. Inte för att det är någon traditionell Hamletversion vi får se; det är snarare tematiken i verket som utgör utgångspunkten för föreställningen. Hamlets jagsvaghet står i centrum, med det ständiga ältandet, tvivlet och osäkerheten som en skarp kontrast mot inledningsmonologens självsäkra fraser om vikten av att agera. Ältandet blir till ett alibi just för att slippa agera, och Hamlets vånda över att inte leva upp till sina föresatser tillsammans med Ofelias försök att uppmana honom att göra det – att döda sin farbror – leder honom allt djupare in i sitt eget självupptagna mörker. Ofelias tankar kretsar i sin tur allt mer kring att gå ner till vattnet, som en referens till hennes drunkningsdöd i det ursprungliga dramat. Deras relation utvecklas till ett tärande medberoende där det enda de till slut delar är en nattsvart förtvivlan.
Men det är inte bara föreställningens tematik som präglas av Hamlets jagsvaghet. Det går även att se den på ett metaplan, där både karaktärer och språk kännetecknas av en genomgående instabilitet. Ofelia och Gertrud skiftar identiteter på ett sätt som får både publiken och Hamlet att ifrågasätta vem som egentligen är vem. Tvärsäkra löften och storslagna kärleksförklaringar förkunnas för att i nästa stund inte längre existera. Det skapar en tillvaro där ingenting är säkert eller beständigt och begrepp som sanning och identitet får en flytande och ständigt skiftande innebörd.
Dubbelexponeringen som existerar i de flytande rollerna och i gränsen mellan skådespelare och roll speglas i arbetet med ljud och bild i uppsättningen. Skådespelarnas röster dubbleras, förvrängs, läggs ovanpå varandra; kameraupptagningar och förinspelade bilder projiceras på väggen och förstärker den gränsupplösande tematiken. Det är ett koncept som lätt kunnat gå överstyr och bli obegripligt eller kakofoniskt. Kombinationen mellan de slingrande, upprepande replikerna, ljudpålägget och livefilmningen under pjäsens gång och de ständigt skiftande karaktärerna skulle kunnat leda till en föreställning där intrycken blir för många, för påträngande.
Så blir det inte. Uppsättningens alla beståndsdelar samverkar istället för att skapa en helhet som inte alltid är så lätt att begripa, men som samtidigt är oerhört väl och konsekvent genomförd på det tematiska planet. Det är en koncis pjäs, drygt en timme lång, med ett starkt driv som framför allt kommer från den milt obehagliga känslan av att inte riktigt veta vad det är man ser, samtidigt som ens kännedom om förlagan styr tittandet i vissa riktningar. De destabiliserande dragen i pjäsen förstärker obehagskänslan, och det är i de partierna den är som allra starkast, medan delarna som består av mer traditionellt gestaltande (även om det är ett relativt begrepp i sammanhanget) drar ner intensiteten något. Men det är också mitt enda förbehåll, för det här är en föreställning som är imponerande, både i sin ansats och i sitt genomförande. Sammansmältningen av form, innehåll och tematik är i det närmaste fläckfri och resulterar i ett verk som är både fascinerande och tankeväckande.
/ Christopher Rosenqvist-Cutlip, kulturtidningen benshi.se

Virtuos visualisering
Teatr Weimar på Inter Arts Center, MalmöI filmen "Hamlet 2" leker Steve Coogan med Shakespeares text om den fördömda danska prinsen till roliga effekter. Roligt kanske inte är ordet man skulle använda om Teatr Weimars uppsättning, "Hamlet II: exit ghost", men lekfullheten finns där. Experimentlustan är uppskruvad till elva, som Nigel Tufnel från Spinal Tap skulle uttryckt det, i en uppsättning som ger oss en ny aspekt av mannen från den ruttna staten.
Ett litet mörkt rum med cirka trettio platser för publik är skådeplatsen för detta lilla drama där innehåll får stå tillbaka för form. Rafael Pettersson som Hamlet och Linda Ritzén som Ofelia är de enda två skådespelarna i uppsättningen. Men lika stor roll i uppsättningen har bild- och videoprojektioner samt ljudeffekter. Tekniken som möjliggör effekterna, tillsammans med personerna som sköter tekniken, kan hela tiden ses av publiken vilket ger uppsättningen ytterligare en dimension där synliggörandet av tekniken fungerar som en välkommen alienationseffekt.
Petterson och Ritzén kämpar vinnande med en text som balanserar mellan att vara kontemplativt karismatisk och poänglöst pretto. En balansgång som i slutändan når sitt mål på säkra fötter när Hamlet II avslutar sin identitetskris med ett crescendo som brinner av hängivenhet från både skådespelarna och ljud- och bildkonstnärerna som gjorts till en del av framträdandet.
Man lämnar salen med en känsla av tillfredsställelse över Teatr Weimars virtuosa visualisering av en godkänd variation av prins pölsas kamp mot och med sina hjärnspöken. Teatr Weimar briljerar med en genomtänkt och nyskapande iscensättning av delar av Hamlets problematik, med en knivskarp precishet sammansmälter de ljud, bild och text till en intressant helhet. Kanske skulle de fortsätta på Cooganspåret och ge sig på en adaption av Tristram Shandy nästa gång? Det skulle kunna bli hur intressant som helst i händerna på Teatr Weimars skickliga kreatörer./
/ Martin Memet Könick, Tidningen kulturen