|
Den
akratiska cirkeln
Den akratiska cirkeln är den tredje uppsättningen på Teatr
Weimars experimentscen Werkstadt. Under detta namn har vi börjat
undersöka dramatikens villkor med regisserade läsningar/uppsättningar,
en form som är vanlig utanför Sverige. Grundförutsättningen
för en Werkstadt är att skådepelarna repeterar vid fem
tillfällen och sedan bara spelar tre föreställningar, meningen
är att minska avståndet mellan tanke och handling och ha en
eller två specifika saker att utforska vid varje uppsättning.
Denna uppsättning av Den akratiska cirkeln utgår från
två frågeställningar. Den första är rent tematisk.
Arbetet med Akrasia-begreppet bygger på studier och handlingsanalyser
av såväl moderna som klassiska dramatiska verk och på
studier av lingvistiska och beteendevetenskapliga begrepp som överensstämmer
med den akratiska tanken om en "logisk paradox" i mänskliga
handlingar. Akrasia-begreppet, omskrivet av bl.a Aristoteles, utgår
från att människans laster är en begränsning av hennes
frihet. Tanken att människans yttersta frihet består i att
frigöra sig från sina laster och kanske därmed sin medvetna
vilja återkommer såväl inom filosofi som religion. Det
innnebär att människans handlingar är beroende av inre
(omedvetna) krafter eller laster och att det är dessa, snarare än
den medvetna viljan, som styr hennes handlingar.
Arbetets första del var en praktisk undersökning av orden och
vad de egentligen betyder, d.v.s. vad som orsakar dem och vad de har för
avsikter. Tanken om att orden på scenen såväl som i livet
alltid till viss del rymmer sin motsats ("jag är inte rädd,
jag är inte rädd, jag är inte rädd") resulterade
i pjäsen Verbet tala som undersökte utrymmet mellan ord och
avsikt och dess spelbarhet genom att låta en figur upprepa en fras
så länge att den verkliga avsikten - det som orden försöker
dölja - blir tydligt.
I Den akratiska cirkeln, den andra praktiska delen av arbetet, är
grundtanken att orden spelar en avgörande roll i den akratiska handlingen
på så sätt att förnekandet av en känsla eller
tanke skapar ett tabu som i sin tur kräver sitt existensberättigande.
Den andra frågeställningen som dramatikern och regissören
Christina Ouzounidis, tillsammans med skådespelarna (vars arbete
ju består i att "gestalta" orden i en dramatisk text),
har jobbat efter är att undersöka hur nära man kan komma
textens själva innebörd i ett uppsättningsarbete om man
tar bort själva gestaltandet. Det sägs ofta att en dramatisk
text är skådespelarnas partitur i arbetet med sin roll. I den
här uppsättningen de försökt vända på det
förhållandet skådespelarna har blivit till instrument
som texten får röra sig fritt igenom. Formen är avskalad
och minimalistisk, allt för att rensa bort allt onödigt
som skymmer texten; scenerier, kläder, scenografi etc. Kvar har blivit
några symboliskt laddade rörelser (som samtidigt är både
naturalistiska och väldigt teatrala), en sparsmakad osynlig
scenografi och en ljussättning som är både beskrivande
och gestaltande i ett försök att göra skådespelaren
- alltså själva människan, yrkesutövaren - anonym
inför texten.
|
|
Produktionsfakta
Text och regi:
Christina Ouzounidis
Med Fredrik Gunnarson, Pia Örjansdotter, Emelie Strandberg, Pär
Malmström och Hans-Christian Thulin
Ljus: Johan Bergman.
Tekniker: Nils Dernevik
Premiär
28/10 2005 |